Vad kan vi utläsa av att 16 Horsepowers återförening på Fållan är utsåld? Är det ett järtecken? En varning? Ett gudomligt ingripande? Eller betyder det bara att cirkusen är i stan igen?
David Eugene Edwards (och som följd hans 16 Horsepower) är en svår karaktär att förhålla sig till. Visst, det finns andra kristna musiker. Men Edwards är inte ”samla-in-pengar-till-Haiti”-kristen á Bono, inte progressivt kristen á Sara Parkman och inte sexigt anemiskt kristen som Jonathan Johansson. Han är den gamla skolan, eller snarare gamla testamentets eld-och-svavel-kristen, en man som gärna talar om blodets mysterium, om frälsningen, domen och helvetet. För helvetet finns på riktigt. Satan också. Kanske är det bara en karaktär, men i sådana fall är det en mycket väl genomarbetad sådan.
Av förklarliga skäl infinner sig alltså en något märklig känsla när man ser ut över publikhavet och inser att vi alla ska tillbringa kvällen med en man som är övertygad om att vi alla kommer att brinna i den underjordiska svavelsjön, innan vi går hem till vår nätporr, våra situationships, våra utekvällar och nätcasinon. Kanske är det bara så enkelt att vi velande och osäkra själar gillar någon som tror på något.
Och 16 Horsepower gör också ett gediget jobb med att skapa konvertiter. Inget förband. Ingen musik i lokalen. Röken hänger tung och arsenalen av instrument belyses underifrån av en sjukligt orange soluppgång från bakom scenen. Chuck French ser ut som en vampyrjägare från Appalachierna med uppsynen hos en träslöjdslärare som precis kommit på någon med att använda svarven utan skyddsglasögon. Och mitt i detta – Edwards själv, sittandes i solglasögon och hatt nerdragen över pannan, osande svavel och helig eld. Han säger knappt ett ord på hela konserten, annat än ett mumlande som lika gärna skulle kunna vara tungotal.
Ganska snabbt bekräftas dock en gammal misstanke; att 16 Horsepower egentligen bara var uppvärmning för Edwards kommande arbete med Wovenhand. När bandet debuterade för tjugo år sedan med Sackcloth ’n’ Ashes var de kanske mer än något annat en suggestiv kuriositet, tre likbleka och trådsmala Denver-bor som spelade countrypunk med gammaltestamentligt patos på banjo, ståbas och virveltrumma. Det lät ungefär som The Gun Club om någon låst in Jeffrey Lee Pierce i ett skjul med bara inspelningar av The Carter Family och Nitty Gritty Dirt Band som sällskap. Att inte trollbindas av väckelseprästen Edwards väsande, mässande, skriande, joddlande och fradgatuggande var en omöjlighet.
Musikaliskt var det dock skralare, och det blir också slående tydligt nu tjugo år senare när Edwards röst sjunkit ner i ett dovt mullrande, suggestivt men långt ifrån lika uttrycksfullt. ”American Wheeze”, ”Haw” och kanske framför allt ”Black Soul Choir” blir i dessa tunga, distortade Wovenhand-varianter märkbart ensidiga, men bandet kompenserar å andra sidan med en nästan sludge-metalesque take på ”I’ve Seen What I Saw” och Lynchianskt suggestiva ”Black Bush” och ”Heel on The Shovel”. Med elgitarr och fullt trumset, samt en imponerande ljusrigg, stöper man om sin bakkatalog i den tjocka, apokalyptiska kristna dödsrocken som Wovenhand fulländande på 2014:s Refractory Obdurate, så att ”Clogger” och ”Phyllis Ruth” skakar fundamenten i grunden.
Kanske är det också det som är kvällens egentliga motor – inte att nostalgiskt återvandra i ungdomsexcesser, utan att metodiskt införliva alla delar av ett konstnärskap tills de följer samma högst egensinniga väg. En väg som för Edwards verkar gå rakt mot frälsningen.
Vart våra egna motsvarigheter kommer ta oss? Ja, det återstår väl att se. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte luktade svavel.
