Jag har dragit till Plan B i Malmö för att skriva om Agitator och Spader Kung när jag plötsligt får reda på att kvällen blivit mycket större än så. Av diverse anledningar har kvällens spelning på Grand med Stormen Gudrun, Gula Blend och Sekunderna flyttat hit. Resultatet blir en hejdundrande indiepunkfestival med fem band, två scener och ren och skär vänlighet.
När Spader Kung inviger kvällen med sina vemodiga ångestgrubblerier dränkta i smutsigt, postpunkigt industrilarm finns det inga vägar härifrån. Skuggorna väntar i hallen, luften är kvav och hela lägenheten är full av vålnader. Tre asfaltsbarn som hatar allt och kanske allra mest sig själva. Gitarristen Matilda Grähs (Krumme Lanke) och basisten Anna Welinder delar lika på sången med en dynamik som för låtarna åt rakt motsatt riktning. Matildas livsfarligt hotfulla raseri mot Annas förkrossade förtvivlan, sammanbundna av trummisen Klara Viridén i ett tryckande mörker någonstans i närheten av Nära Döden, Pink Champagne och Vånna Inget. Bittert golvpukepump, skrikande gitarrer och smutsigt basmuller.
När Anna byter till den larmande synthbas som märkligt nog glömdes bort när Scania Sounds nyligen delade ut pris för Malmös bästa stageplot böjer sig någon fram mot mig för att påtala att Malmös – enligt egen utsago – ledsnaste punkband nuförtiden blivit Malmös ledsnaste elektroband. Sist Spader Kung spelade på Plan B blev det en världsnyhet att de under brinnande pandemi ändå hittade ett sätt att leva. Ikväll råder inget replängds avstånd, vilket inte minst märks när Matilda plötsligt tutar kaotiskt i en trumpet för att sedan slå gitarren i golvet i den outgivna “Antingen eller ingenting”. En repetitiv raritet som ratades av producenten Henryk Lipp (Blue For Two, Cortex, Thåström) för att den var “för konstig”. Men är inte de finaste sakerna i livet just konstiga?
Till svävande undervattensmuller, lika lugnande som ångestfyllt, tar Stockholmskvintetten Agitator över scenen i kölvattnet av Året av sex. Med två album inom loppet av ett halvår slogs hela indiesverige med häpnad redan 2024 men för egen del var det med den svåra tredjeplattan jag fullständigt golvades. En intim dagbok av hallucinatoriska minnesbilder, kroppslig skräck och barndomsekon i en lika episk som klaustrofobisk relationsdystopi. Eller vad det nu kallas när tungor blandas, hud bränns och nervtrådar flätas samman utan att någonsin ge trygghet. Det där som många gånger förväxlas med tvättäkta kärlek.
Ikväll firas turnéfinal och med den rastlösa sångaren Felix Lindström i spetsen dras vi rakt ner i det självdestruktiva fördärvet. Med trasiga tandkrämsleenden, påtänd energi och nihilistiska nerver vankar han av och an i ren desperation, snubblar över monitorerna, halsar en flaska vin och sliter ut sin gula galna lever till besynnerliga, skälvande rader om hundbett, meterhöga majsfält och nya farliga sjukdomar. Bakom honom piskar Tage Ruins drömska synthar, Stig Wretheds skeva gitarrslingor, Vilgot Anderssons hypnotiska basgångar och Noel Klingvalls maskinella trummor publiken till kontemplativa meditationer och våldsamma explosioner. Kvällen till ära förstärkta med Vera Joelsson på kör, synth och en själfull duett i den storslaget skeva situationship-balladen “Året av sex”.
Hur äckligt livet än må vara, hur det som en gång kallades kärlek än blivit något sjukt som inte hänt är det befriande hur påtagligt rörd Felix blir bakom sin trasiga smärta och sina explosiva utbrott när den luftigt svävande balladen “Blyertsblad” övergår i varm och förtrolig lägereldsallsång. Det är helt fantastiskt vad ärlighet gör med människor, kanske behöver man inte ens bli vacker för att bli omtyckt?
Jag skyndar mig över till Plan Bs trängsta scen där Stormen Gudrun från hela Norrlands ostkust redan är i full gång. En stormande, högintensiv punkkvintett i en virvelvind av brinnande gitarrer, glada melodier och en sådan energi att sångaren Anton Sandin (Mörkret, Collie) redan smällt en sträng innan jag ens hittat in i rummet.
Tillsammans med gitarristerna Albin Söderlind (Memorize) och Vilhelm Thunberg (Silverkulten, Percivals), basisten Lisa Lundqvist och Simon Semb (Hårdgnissel) river de av det månadsgamla debutalbumet Karaktärer i sin helhet för att – precis som titeln antyder – lyfta den ena karaktären efter den andra. Hannah Arendt, Håkan Juholt, Carrie Bradshaw och Akilles har redan fått sin beskärda del av rampljuset, nu får även Göran Persson, Tony Blair och Bernardo Guardi detsamma innan Albin och Lisa kastar sig rakt ut i publikhavet.
“Jag tror inte alla är redo än” säger Lukas Feurst (Nionde Plågan, Trachimbrod, I Love Your Lifestyle), en av Gula Blends frontsångare, när det sjuhövdade Malmökollektivet tar över scenen varpå publiken skanderar ett taktfast “Längre tid!”. Tillsammans med gitarristen och andra frontsångaren Jesper “Jerka” Pettersson (SakerSatanGör, Tysta Drömmar, Utflykten), syntharen Stina Norberg, saxofonisten Oscar Johansson (I Love Your Lifestyle), gitarristen Måns Pettersson, basisten Petter Enghed (Stackars Johnny) och trummisen Johan Nilsson (Utflykten, Söder om Söder) varvas klistriga, euforiska ångestmelodier, lekfulla slingor och unisona sångmattor i ett kollektivt medvetande av larm, stök och kaos. Så mycket kaos att det säkert tog en halvtimmes omriggning när jag bokade dem till Munkarpsfestivalen förra året innan vi insåg att vi kunnat låta allt stå kvar där det stått från början.
Lukas slänger sig mellan publikgolvet, synthen, gitarren och tamburinen, Oscar hänger på sig en elgitarr, Stina skramlar på en tamburin och Jerka strular med effektpedalerna. Allsången står som spön i backen i de frenetiskt knastiga smutspopstänkarna någonstans mellan Sjuk Hus, Knivderby och Caballo con Leche. Adrenalinet rusar runt i blodet och om man inte redan känner var och en sedan tidigare gör man det åtminstone här och nu. Allra mest förbrödring råder dock när Gula Blend för ovanlighetens skull lägger band på sig själva en smula i “En riktig kall” för att istället spricka ut i ett storslaget, nästan psalmvärdigt köranthem. Ett lugn i en stökig atmosfär som får mig att sjunga med för full hals med en sådan intensitet att Jerka inte kan göra annat än att böja sig fram och kyssa mig i pannan. “Är det det här som är mitt liv om min hjärna får välja låt?” frågar jag mig medan Jerka plötsligt slänger sig ut för att surfa över publikens händer i ett sista rivigt gitarrsolo.
Innan det är dags att ta vägen hem låter Umeåkvartetten Sekunderna kvällen kantas av drömmar, självförvållat lidande och kranskommunsrevansch. Med rötterna i Persona firar sångaren och gitarristen Lars Kyösti (Sista Brytet), basisten Tommy Nilsson, gitarristen Johan Öman (Moloken) och trummisen Johan Wiechel sin etthundrade spelning med att flyga rakt in i solen på vingar av vax och kväva de inre demonerna med ett leende på läpparna. De ställer klockan på ångest och bränner allt de har på brinnande hetta, intensiva gitarrväggar, massiv stämsång och glada melodier som skulle fått Magnum Bonum, Noice och Snowstorm gröna av avund. Idel hits! De snor en melodi från Billy Bragg, några körstämmor från Beach Boys och förlägger Gyllene Tiders Joe Jones/Rivieras-stänkare “Tylö Sun” till Bettnessands havsbad. Allra starkast brinner de när Tommy greppar sångmikrofonen i “Måndag morgon” för att påminna om att det alltid är värt att försova sig när väckarklockan ringer.
“Än så länge är det långt till måndag morgon” tänker jag när jag rumlar ut från Plan B, hög på ångorna av adrenalin, endorfin och smutsig indiepunk. Det som skulle varit en liten spelning en vanlig fredagskväll blev plötsligt dubbelt så stort. En kort erinran om den gamla goda tiden då Plan B låg i en dunkel källarlokal tvärs över Norra Grängesbergsgatan polisen försökte stänga ner. Ett lokalbandsparadis av pingisbord, fyrtiokronorsgroggar och en sådan samhörighet att det var mer regel än undantag att dröja sig kvar några timmar efter stängning ifall man hjälpte till att städa undan. Ännu en gång är man en människa man kan älska. Åtminstone för en kväll.
