På förhand såg det ut att bli årets värsta konsertkrock. Men så, med bara några dagars framförhållning, slogs de två evenemangen, med Plan B respektive FutureRetro som arrangörer, ihop till ett. Resultatet blev en minifestival på Plan B där två verkliga tungviktare inom EBM från varsin sida av Atlanten fick dela den stora scenen med en (desto lättviktigare) brittisk synthpopstorhet.
Ett av de mest maxade synthevenemangen i Malmö på länge. HYMN var givetvis på plats för att se Mesh, Front Line Assembly och Portion Control som trippla headliners med I Ya Toyah och Blackbook som “mellanakter” på Plan B
Klockan är bara halv sju när Londonbördiga Portion Control går på scen. Den stora lokalen, som kommer att fyllas till bristningsgränsen, känns fortfarande endast halvfull. De som prioriterar förfest framför att komma i tid missar kvällens verkliga överkörning.
Portion Control tillhör de sanna pionjärakterna inom EBM, industrial och tyngre synth. De bildades redan 1979 och har varit en mycket viktig inspirationskälla för flera av subgenrens största namn som Front 242 och Skinny Puppy.
Vid det här laget har Portion Control överlevt dem alla och – till skillnad från många av sina generationskamrater – släpper de fortfarande ny, framåtblickande och intressant musik. Med tiden har de kommit att låta tyngre, elakare och hårdare.
Sångaren Dean Piavani (som uppskattningsvis befinner sig runt 70-årsåldern) har en intensiv och fokuserad närvaro. Bakom honom skruvar kollegan John Whybrew fram den tyngsta maskinella EBM jag hört från en scen i Malmö på ett bra tag (kanske sedan Dirk Ivens senaste besök med Dive) hela vägen fram till avslutande “Brain Scraper Death Dive”.
Det borde inte vara möjligt för ett band, med en historia som spänner över fem decennier, att låta så här coolt och futuristiskt fortfarande.
Kvällens fullpackade schema gör att jag endast hinner se delar av de två spelningar som äger rum på den lite mindre scenen i det kringliggande rummet. Första “mellanakten” I Ya Toyah är en “one woman show”, bestående av Polenfödda, numera Chicagobosatta Ania Tarnowska.
Musikaliskt har hon närmre till industrirockens evighetsmaskin KMFDM (som hon egentligen skulle ha öppnat för i Malmö under våren om inte vore för att de tvingades ställa in hela sin Europaturné) än till någon av kvällens övriga akter. Kanske framför allt till KMFDMs senare period då Lucia Cifarelli började ta över en del av leadsången. Men här finns också inslag av mer kommersiell modern popmusik som vittnar om aspirationer på ett bredare genomslag.
Live är det framför allt scenpersonligheten I Ya Toyah som är showen. Hon utstrålar coolhet, karisma och pondus och, i sin coola cyberpunkminnande outfit, är hon svår att släppa med blicken. Jag hinner se henne göra en klart godkänd cover på Depeche Modes “It’s No Good” innan det är dags att bege sig till det större rummet för kvällens verkliga höjdpunkt.
Front Line Assembly har hunnit spela i Malmö många gånger – senast för fyra år sedan i samma lokal. Ingen av de spelningar jag tidigare har sett med de kanadensiska EBM- och electroindustrial-titanerna kan dock mäta sig med vad vi får uppleva ikväll.
Genom åren har de fortsatt blicka mot samtida strömningar inom elektronisk musik. Från när de introducerade industrial metal-gitarrer på Millennium (1994), experimenterade med drum’n’bass på FLAvour of the weak (1997) och senare dupstep på Echogenetic (2013). De har rört sig framåt med (oftast) lyckade resultat.
Det råder dock inga tvivel om att det var i slutet av 80-talet och början av 90-talet som deras verkliga storhetstid infann sig. Under åren när de låg på legendariska etiketten Wax Trax.
Ikväll kör de ett old school-set fullt centrerat kring åren på Wax Trax (plus efterföljande Tactical Neural Implant). Och det är en sjujävlens nostalgitripp vi får från bandet som avskyr nostalgi. Det här är spelningen som jag har drömt om att se Front Line Assembly göra ända sedan deras futurism-miserablism och komplexa lager-på-lager-ljudbyggen först greppade taget om mig för – mer än halva min livstid sedan.
Bill Leeb, som fyller 60 i höst, är i osannolikt bra form. Med sina råa energi och starka närvaro är han en fängslande frontman. Utöver åldermannen rymmer livesättningen även gamla trotjänaren Rhys Fulber (som har hängt med sedan Wax Trax-eran) samt Joey Blush (mer känd som Blush Response) på keyboards och en trummis.
De analoga trummorna och slagverken ger extra tyngd och en organisk känsla till det, i övrigt helt elektroniska, soundet. Den estetiska inramningen med kamoflagenät på instrumenten och effektfull ljussättning, är klädsamt apokalyptisk. Från öppningen med b-sidan “Lethal Compound” som övergår i “No Limit” till avslutningen med halvobskyra “Nothing Stays”, som Bill Leeb spelade in under samma era med sidoprojektet Cyberaktif (ett samarbete med kompisarna cEvin Key och Dwayne R. Goettel från Skinny Puppy), är det som julafton för oss som följt Vancouverakten länge.
Efter den överväldigande upplevelsen med Front Line Assembly har vi kommit fram till “synthpopdelen” av kvällen. Blackbook följer upp som andra “mellanakt” i det mindre rummet.
Den schweiziska duon, som går på scen iklädda fäktmasker, gör en mycket lätt-trallad form av modern synthpop. De har en stark sångare med frontfiguren Albert Den Dekker och, inte minst är “I Dance Alone”, bevis på viss fallenhet för dängor.
Turen har därefter kommit till Mesh att avsluta kvällen på den stora scenen. Bristolbandet hade sin storhetstid i slutet av 90-talet då de stod för en uppdatering av den klassiska brittiska synthpopen. Och musikaliskt har det väl inte hänt så jättemycket sedan dess. Tidigare i år kom The Truth Doesn’t Matter, första nya albumet på tio år, som håller kvar dem i den cementerade trygghetszonen.
Däremot har, ständigt mössbeklädde, sångaren Mark Hockings texter skiftat fokus. Genom åren har han skrivit ändlöst mycket om relationsproblem men nya albumet blickar mer mot världen utanför och det miserabla skick som den befinner sig i. Titelspåret “The Truth Doesn’t Matter”, som följer efter instrumentala konsertöppnaren “Cipher”, är en uppenbar blinkning till dagens desinformationsproblem. Fina b-sidan “Lone Wolf”, som plockas upp lite senare, vidrör ensamhetsepidemin.
Bandkollegan och medgrundaren Richard Silverthorn backar upp på keyboards och gitarr och gör ett imponerande starkt jobb med att dölja att han har drabbats av matförgiftning (undantaget när han måste hålla sig borta från scenen under första extranumret “The Last One Standing”). På scen är de förstärka av en extra keyboardist och livetrummor.
Setet är starkt centrerat kring nya albumet och jag hade gärna hört mer äldre material (och sett mindre av de uppenbart AI-generade bakgrundsfilmerna – även om det kanske är en kommentar till temat på The Truth Doesn’t Matter). Det råder dock inga tvivel om att de fortfarande besitter förmågan att skriva starka och storslagna, vemodiga synthpopballader.
Fina “Be Kind”, som avslutar ordinarie set, handlar om att vi alla borde vara snällare mot varandra. Kanske är det en väldigt banal sak att skriva en låt om. Kanske finns det inget viktigare budskap i världen just nu.
