Jag har varit på ett lite annorlunda event, betitlat ”50 år av punk!” som hölls på Goethe-institutet i Stockholm. En kväll med filmvisning, fotoutställning och panelsamtal. En kombo som är bara alltför sällsynt.
Givetvis kunde jag inte missa detta, i synnerhet som Anja Huwe – som spelar i Göteborg ikväll och på Nalen imorgon lördag – var inbjuden för att samtala om ämnet med journalisten och tv-personligheten Per Sinding-Larsen.
Mitt eget första möte med punken måste ha varit sommaren 1977 när en klasskompis kom till skolstarten med en säkerhetsnål i mungipan. Vi andra fattade ingenting. Han tog snart bort den och avslöjade att nålsudden var avkapad. Sedan tog det inte lång tid förrän vi började upptäcka Sex Pistols singel ”God Save the Queen” som blev min första punkvinyl. Jag minns också en konsert med Ebba Grön i Saltsjö-Boo, i det som var Myrsjöskolans (tror jag) matsal, någon gång i denna veva.
Egentligen var jag aldrig en del av punkrörelsen, åtminstone inte estetiskt. Musiken däremot gillade jag. Snart drogs dock mina öron till lite andra riktningar, där synth blev tillåtet. Tidiga Ultravox och Gary Numan exempelvis, vilket ledde mig vidare till DAF och den tyska postpunken med bland andra Xmal Deutschland och senare till Joy Division, som förändrade mitt liv. Jag är alltså egentligen inte alls rätt person att sätta ord på punkens 50 år.
Det här eventet, tänkte jag, kunde vara ett gyllene tillfälle att få hjälp med historieskrivningen av Per Sinding-Larsens samtal med Anja Huwe, medgrundare av legendariska Xmal Deutschland. De lät inte alldeles olikt Siouxsie and the Banshees som är en av mina största favoriter från den tiden. De tyska banden drog sig inte heller för att experimentera med synthslingor och Anja hade gott sällskap av Malaria!, Mania D, Liasions Dangereuses med flera.
Då har vi raskt kommit in på postpunken som är en hopplös genrebeteckning som egentligen bara indikerar att den kom i vågen efter punken. Med andra ord har punken varit en katalysator för en kraftfull rörelse genom musikvärlden och rockmusikens utveckling i många olika riktningar, från början stöpta i en DIY-kultur som gav luft åt experiment och egenart. En beskrivning som jag tycker också kan ses som ett tema för det här eventet som ju egentligen skulle handla om punk.
Fotografierna
I Goethe-institutets ganska trivsamma bibliotek tas kvällens publik emot med en fotoutställning med bilder från den tidiga tyska punk- och postpunk-scenen. Bilderna är tagna av fotografen Sabine Schwabroh mellan 1977 och 1982 samt hämtade ur filmen Einfach Machen! She‑Punks von 1977 bis heute. Schwabroh började sin bana som dokumentärfotograf i Hamburg, där ju även Anja Huwe påbörjade sin musikerkarriär. Utställningen försvinner lite från blickfånget i vimlet av personer som minglar förväntansfullt, men jag fastnar för en bild av Anja på en scen i Hamburg 1981, med blont spretande hår åt alla håll, samtidigt som jag ser den nu 68-årige Anja gå förbi i vimlet, kortklippt men ändå väldigt välbehållen trots en hel del år i den tuffa rockbranschen.
Filmen
Filmen Einfach Machen! She-Punks von 1977 bis heute, regisserad av schweizaren Reto Caduff, avslutade egentligen kvällen och kan beskrivas som en hyllning till punken ur ett kvinnligt perspektiv. I fokus står framför allt de tyska banden Mania D och Malaria! med Gudrun Gut och Bettina Köster som frontfigurer samt Düsseldorf-baserade Östro 430. Stort utrymme får även schweiziska Kleenex/LiLiPUT, anförda av Klaudia Schiff, vilket ger en intressant inblick i den schweiziska punkscenen vid tiden runt 1980 .
Huvudspåret i filmen är ändå kvinnornas genombrott i en manligt dominerad rockvärld. Tidigare gavs rollen som sångerska till kvinnor medan de bara undantagsvis fick förtroendet att hantera instrument. Den manliga översittarmentaliteten mer eller mindre tvingade filmens kreativa kvinnor att sätta ihop band med enbart kvinnor som medlemmar. Den här verkligheten tydliggörs av filmens presentatör (som jag dessvärre inte uppfattade namnet på) som påminner om att det i Tyskland först 1977 blev fullt lagligt för kvinnor att utan legala restriktioner ge sig ut i arbetslivet.
Samtalet
Nå, hur blev det med samtalet då? Det som ju faktiskt inledde kvällens event. Per Sinding-Larsen, journalist och musikkritiker känd från diverse TV-program, börjar med en sorts krönika över vad som hänt under dessa 50 år med punken. Han sätter själv strax rubriken på den: ”Det började med tre ackord och slutade med en helt ny kultur”.
Det blir en fullt adekvat – om än inte särskilt originell – beskrivning av historiken som tar avstamp i punkens grogrund, med ett åldrat industrisamhälle i hela Europa och inte minst England, ekonomisk kris, arbetslöshet och vikande framtidstro, en rockscen som dominerades av symfonirock och arenaspelningar med professionella musiker som blivit allt mer distanserade i förhållande till sin publik. Samhällets desillusionerade outsiders och arbetarklassens unga generation ville något annat och accepterade inte samhällets normer och inte heller rockbranschens. De tog saken i egna händer vilket placerar ledorden DIY (Do It Yourself) i centrum för Sinding-Larsens redogörelse.
Det är emellertid inte svårt att lista ut att det är Anja Huwe som är kvällens huvudnummer och det var gissningsvis en stor del av kvällens publik som också löst biljett till hennes konsert på Nalen i Stockholm följande lördag, och längtar efter att hon bjuds in till samtal, vilket också sker efter en liten paus där det generöst bjuds på öl och vin.
Som uppmjukning efter pausen får vi först se en färsk video som Anja klippt ihop från i huvudsak eget filmmaterial. Gjord som ett sorts dokument över den tidiga punken i Hamburg, upploppen och klubbarna, berättar hon efter att ha gjort entré på podiet till kvällens dittills varmaste applåd.
Hon börjar också med att berätta att hennes första möte med punken blev att 1979 ha sett en film om The Adverts vilket fick henne att bege sig till London där hon såg Slits och The Clash spela live. Hon blev så imponerad och inspirerad att hon åkte hem till Hamburg och genast började umgås med folk inom den då lilla punkkretsen i Hamburg. Hon kom snart i kontakt med musiker, som Einstürzende Neubauten och Abwärts, vilket blev det första insteget till att själv börja spela.
Hennes föräldrar uppskattade inte att hon bytte hårfärg varannan vecka men verkar inte ha ställt sig i vägen för hennes livsval. Tyskland var annars väldigt konservativt vid tiden kring 1980 och en del av punkrörelsen var väldigt politiskt radikal, berättar hon med inlevelse. Själv bestämde hon sig för att förändra sitt liv helt, från att ha varit ”en blond långhårig flicka till att vara en punkflicka, en attityd som blev mitt liv”.
Sinding-Larsson ställer den naturliga frågan om vad som skiljer den engelska/amerikanska punken från den tyska, som han själv beskriver som lite kallare, mer besatt/plågad [eng/haunted] och får det intressanta svaret att hon inte var särskilt involverad i den tyska scenen. Visserligen hade hon vänner i Hamburg, där punken dominerade, och i Berlin, som var mer avantgarde, och att i Düsseldorf hade de något annat, men utan att vara en direkt en sammanlänkad rörelse.
Själv kände hon att hon måste bege sig till Storbritannien. ”Det var där min musik fanns och det var där jag kände mig som mest hemma som artist”. Där blev också hennes Xmal Deutschland ganska populära och ett skivkontrakt signades med 4AD. Försöket att utmejsla något som skulle utmärka den tyska punken kontra den brittiska landar med andra ord, lustigt nog, i att hon ofta blev påmind om att hennes band Xmal Deutschland lät så brittiska.
Bandets sound var inte heller något utstuderat får vi veta, utan blev till mer intuitivt. De påverkades givetvis av andra men hon menar att det inte fanns någon tysk sammahållande och medveten inriktning musikaliskt.
Vi får också veta att hon under senare 80-tal tröttnade på den vanliga rockscenen och blev istället helt såld på techno och acid house, var stammis på Heaven Club i London och filmade överallt runtom i världen konserter, klubbliv och raves. ”It was tough … four years of raving”, säger hon med ett snett leende.
Senare tröttnade hon på rockbranschen – på turnerandet och på att bli utnyttjad av andra, att tvingas göra saker hon inte hade lust med – och påbörjade en ännu pågående karriär som konstnär. Hon studerade tidigt konst och berättar också att hon upptäckte att hon kopplar musik till färger, en förmåga som brukar beskrivas som synestesi. Både bildkonsten och musiken skapar hon med utgångspunkt i känslor och lusten att skapa något. Det är bara den drivkraften som finns för skapandet, hävdar hon bestämt.
Den comeback som också föranlett hennes besök i Sverige började under covid då hon blev kontaktad av ”någon kille från Tel Aviv” som hade ett musikspår betitlat ”Skuggornas”, som han i sin tur fått av ”en svensk kille” [bör vara Mickael Broberg/min anm.]. Hon fick höra den och började genast bearbeta den vokalt. Därefter blev den snabbt inspelad och efter ett par år hade hon 2024 fått ihop albumet Codes. Hon avslöjar också att hon var mycket bestämd med att inte spela den live, men ändrade sig senare som tur är för oss som inom kort får glädjen att se henne live.
Ikväll då hon spelar i Göteborg samt imorgon lördag (16 maj) i Stockholm, får publiken höra en blandning av låtar från soloplattan Codes och material från Xmal-tiden, men i mer elektroniskt arrangemang. Det blir för övrigt blott andra gången hon spelar i Stockholm. Första gången var det med Xmal Deutschland på numera rivna Kolingsborg 1984, alltså hela 42 år sedan. Tanken svindlar.
Sammanfattningsvis…
… tänker jag att det var en trevlig kväll med ett varierat innehåll; foto, samtal och film. Är man så gammal som jag blir också behållningen kryddad mycket av igenkänning, minnen och kanske lite nostalgi.
Många skulle nog dock säga att Anja Huwe inte egentligen representerar punken utan snarare post-punken. Dessutom blev eventet naturligt nog väldigt centrerat till Anja Huwe som person och artist vilket ledde in på spår som kanske inte hade så mycket med punkens historia att göra.
Ett annat spår för kvällen var förstås det kvinnliga. Även på andra håll har jag sett hur namn som Gudrun Gut, Bettina Köster, Beate Bertel med flera i samband med punkens 50:e år, lyfts fram som representanter för kvinnornas genombrott inom rockmusiken. En utveckling där punken förstås hade en avgörande påverkan, men ändå bara utgör en del av de fenomen som punkens 50 år innefattar.
Här hade kanske en större bredd kunnat göra eventet mer värdigt sin rubricering, även om ingen kan påstå att dessa kvinnliga artister varit obetydliga, eller förneka att det fanns en klart uskiljbar koppling till punkvågen. Jag kan dock tänka mig att en del besökare kanske förväntat sig något mer heltäckande om punkens 50 år, medan vi som visste mycket väl vem Anja Huwe är och vilka Xmal Deutschland var nog redan innan förstått att det var mot postpunkens tyska historia som fokus skulle komma att riktas.
Den avslutande frågestunden med Anja som öppnas upp för publiken ger inte heller några mer utvecklande svar som ringar in punkens utveckling varken globalt eller inom Tyskland. Hon antyder dessutom att hon har många ”stories” från livet i London bland musiker hon levde tillsamans med i Londons squat-landskap, varav vi får endast ett litet smakprov. En dag kanske hon skriver en bok, säger hon. Något att se fram emot, tänker jag.
Själv fick jag i alla fall tillfälle att fråga vad hon hade gjort med sitt liv om inte punken någonsin kommit till? Utan att riktigt svara på själva frågan så levererar hon ändå det som får bli slutklämmen på den här artikeln:
”Nej punken var min omedelbart. När punken kom var det genast något jag kunde säga att … det här är min grej”
