Med sin egensinniga blandning av dreampop och americana, präglad av uppväxten i Kalifornien, blev Stockholmsbaserade Lucia Graff ett av årets första bidrag till Månadens FYND. Idag släpps debut-EPn My Heritage. Vi tyckte det var dags att stifta lite närmre bekantskap. Lär känna Lucia Graff i vår intervju.
Lucia Graff föddes i USA men har bott i Sverige sedan 2012. Hon har skrivit musik sedan hon var liten. Med rötter i americana blandar hon indiepop och atmosfäriska gitarrer med berättande texter om överlevnad, rädsla och att lämna en kontrollerande uppväxt. Ett tag var målet att bli låtskrivare.
– Jag släppte mina första tre egna låtar runt 2021 men de raderade jag nästan direkt efteråt (skratt). Sedan släppte jag inget igen förrän i januari förra året. Men jag har spelat jättemycket hela tiden, bland annat en del på gatan.
Idag släpper du din första EP. Varför har du valt att kalla den My Heritage?
– Därför att jag gärna skriver om släktträd och om hur saker går vidare i generationer. Namnet anspelar på hur mycket man likna vissa av sina familjemedlemmar även när man anstränger sig för att inte göra det.
När skrevs låtarna?
– “Silver”, den äldsta av dem, skrev jag för ett år sedan som ett uppdrag från min gamla praktik. Sedan kom resten till under förra hösten.
EPn My Heritage har föregåtts av de två singlarna ”Blue Moon” och “Hellhound”. Sistnämnda var en av de första låtarna hon skrev till sitt soloprojekt och den kom att få väldigt stor betydelse för henne.
– “Hellhound” var låten som gjorde att jag ville hålla på med mitt artistprojekt. Jag skrev den väldigt fort, det kändes som det tog fem minuter. Men jag tyckte att soundet blev precis det jag ville ha så den hjälpte mig att hitta min riktning.
Vad handlar “Hellhound” om?
– För mig kan betydelsen skifta med tiden. När jag skrev den handlade den om ett väldigt dåligt förhållande. Om barn som får höra att de är dåliga sedan de är små och sedan blir man det som man blivit tillsagd att vara. Det är något som kallas “Golem-effekten”, att det blir som självuppfyllande profetia.
Lucia hade, under en period, som ambition att bli låtskrivare åt andra artister. Det var därigenom som hon hittade sin egen speciella sångstil.
“Det är så jag har hittat fram till mitt eget sätt att sjunga – genom att lära mig hur andra sjunger”
– Jag är en stor sångtekniknörd. När man skriver låtar åt andra får man ändra sin egen röst för att matcha den man skriver åt. Det är så jag har hittat fram till mitt eget sätt att sjunga – genom att lära mig hur andra sjunger.
– Jag har sjungit sedan jag var liten. Då tyckte jag att min egen röst var för låg och hade egentligen velat ha typ en sopranstämma. Sedan började jag lyssna på Amanda Bergman och andra sångerskor som sjunger mer avslappnat. Framför allt kom det när jag började skriva på svenska. Då hittade jag en annan sångteknik som gör att jag kan sjunga mer avslappnat. På det sättet kan jag sjunga även om jag blir sjuk.
Finns det några röstmässiga inspirationskällor som varit viktiga för dig?
– Ja, sedan jag var liten har det varit Big Mama Thornton och Amy Winehouse. De är båda sångerskor som sjunger starkt och wailar mycket.
Du nämnde innan du skrivit på både engelska och svenska men du har även gjort en låt på franska
– Det stämmer! Jag har väldigt många olika medborgarskap. Just nu har jag fyra pass och kan få ett femte. Engelska är mitt första språk men min mamma är halvsvensk och halvfransk och har franska som första språk. Hennes pappa, alltså min morfar, ville alltid höra mig sjunga på franska så jag skrev en låt till honom. Tyvärr hann han aldrig höra den.
– Jag är inte så bra på franska så min mamma fick hjälpa mig med den. Men vad kul att du hittade det!
Finns det några tankar på att spela live nu när EPn är ute?
– Ja men eftersom jag hållit på med de här låtarna så länge vill jag göra mer ny musik i första hand. Men jag vill verkligen komma ut och spela utanför Stockholm. Det har jag inte gjort ännu.
