Idag släpps Lykke Li’s nya album The Afterparty. Skivan beskrivs som ”en djärv omstart”, ett omtag, där hon tar musiken i en ny, mer livsbejakande riktning. Och jag kan hålla med. Särskilt i jämförelse med 2018 års So sad, so sexy och Eyeeye från 2022 som mer lutade åt modern R&B, trap och experimentell ambient. Lykke säger själv om skivan att: ”Jag upplever att vi befinner oss i en era där alla pratar om sitt ’högre jag’. Fuck that!”
Det är en skiva som handlar om människans innersta. Behovet av hämnd, känslor av skam och förtvivlan. Att uthärda natten och hitta gryningen. Om sina tidigare album säger Lykke Li att de alla på ett eller annat sätt behandlade teman kring att var uppslukad av ett kärleksberonde, medan detta album mer berör hennes existentiella sida.
Skivan är skriven i Los Angeles men inspelad i Stockholm, ihop med en 17‑manna stråksektion, flera trummisar och ett stort antal körsångare.
Inledande ”Not Gon Cry” låter kanske mest som klassiska Lykke Li, med discotrummor och catchy refräng, medan efterföljande ”Happy Now” mer drar åt det bitterljuva, bombastiska hållet. Jag kan även förstå att ”Lucky Again” blev första singel då den känns som den kanske mest radiovänliga låten på albumet. ”Future Fear” börjar riktigt lovade men precis när man tror att den verkligen ska komma igång, tar den istället slut och jag tycker således att den är alldeles för kort.
Själv tycker jag hon är som bäst i låtar som ”Tonight” från debutskivan, eller på albumet I Never Learn, som är ett album med nio ballader om olycklig kärlek. Därför är låten ”Sick of Love” en befrielse som låter exakt sådär ”Lykke Li-skt” som jag vill ha det – det handlar om förlorad kärlek, eller rädslan över att förlora någon, och just den sorgsenhet som fick mig att ta mig till henne från början.
”Knife in the Heart” låter, titeln till trots, gospel och ganska glad, precis som att avslutande ”Euphoria” inte alls låter euforisk utan mer som en stillsam bitterljuv epilog av albumet. Den är albumets kanske bästa och vackraste spår med en lugnt plockande gitarr ackompanjerat av ett stillsamt piano och stråkar, och med en text om att inte få den man älskar.
Det gör inget att albumets samtliga nio låter inte är längre än omkring tre minuter vardera (kortaste är 1:23 och längsta 3:36) och allt är över på mindre än 23 minuter för det är precis såhär jag vill att Lykke Li ska låta 2026. Skivtiteln The Afterparty passar verkligen. Detta är en skiva man vill sätta på en natt efter en utekväll, precis när solen börjar gå upp.
[Neon Gold Records, 8 maj]
