Klara Anderssons nästan mytiska alias Fågelle tillhör Sveriges mest intressanta artister. Just nu, höll jag på att skriva, men faktum är att jag följt hennes karriär ett bra tag vid det här laget – faktiskt sedan ett par år innan hennes första officiella album Helvetesdagar 2019. Fågelles musikaliska hemvist, på gränsen mellan ljudkonst och popmusik, är något jag lätt kan identifiera mig med och som jag föll för direkt.
Det har varit spännande att följa hennes resa, från de första experimentella inspelningarna till hennes genombrott – får man väl ändå säga att det var, om än i ganska smala kretsar – med singeln ”Kroppen”, där hon helt självklart bjöd in mäster Thåström till att sjunga duett. Under den här perioden har Klara också utvecklat och odlat sitt estetiska och visuella uttryck: en lika trolsk som älvlik John Bauer-persona, inte helt olik de internationella akter som gett gothfolk-genren ett namn.
Fram till i fjol har Andersson främst turnerat på egen hand längs de europeiska vägarna. Men i somras fick vi på Malmöfestivalen se hennes första spelning med trummis – och inte vilken trummis som helst, utan Malmös egen Liam Amner, som bland annat spelar med Hey Elbow. Det lät fantastiskt, och hans trumspel är också något som präglar Fågelles nya album Bränn min jord och lyfter musiken till helt nya nivåer.
Under spelningen i Inkonsts Black Box är han, på bästa fågel(le)-vis, fjäderklädd och rör sig makalöst i takt och otakt bakom trummorna. Liam och Klara bildar en sammansvetsad enhet som låter lekfullheten stå i centrum på scen. Så pass att man skulle kunna tro att de spelat ihop i evigheter.
Inledande ”Innan malen hittat in” sätter tonen för kvällens smärta och svärta: ömsom skört och vackert, med texter som gränsar till poesi, ömsom tungt, distat och rasande. Det är en fröjd att följa alla de detaljer som duon använder för att experimentera med ljudet – kedjor som rasslar, stråkar som gnisslar och lungor som töms på vrål. De tystnader som Andersson så lysande använder som ett instrument i sig sätter ramen för en intensitet som nästan går att ta på.
”Satans jävla fan” är mitt favoritspår på senaste albumet och även under denna tillställning. Vreden i Klaras röst när hon sjunger ”Vad är det … för fel på er?” känns i bröstet och ger mig gåshud ända ner på knäna.
I en strålande version av ”Kär i vem som helst” visar Fågelle att hon även kan skriva poplåtar, och det är också under den som den något glesa publiken blir som mest engagerad. Men allra mest känslosamt blir det när Klara bryter tystnaden mellan låtarna och håller ett lovtal till de små landsbygdsorterna, de som så många svenskar kallar hem.
När Amner sedan lämnat scenen och Andersson ensam står kvar för att framföra Cornelis-klassikern ”Grimasch om morgonen” är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Vilken otrolig uppvisning i konst som berör.
