Att jag åker ner och inte upp kanske inte hör till vanligheterna när det gäller en sådan tillställning som Åre Sessions. Den har refererats till som ”en ny Stockholmsvecka” och festivalen har under sina åtta år vuxit till ett rejält skid- och musikevenemang som påverkar hela orten. Åre Sessions koncept som bygger på kombinationen skidåkning under dagen, musikuppträdanden under kvällen och mindre aktiviteter mittemellan låter minsann spännande. Jag beger mig till Åre för att ta tempen på vibben och se om påståenden om Åre Sessions som det lillasyskonet till Way Out West stämmer.
Jag missar festivalens invigningskväll och ankommer först på fredag eftermiddag. För att kolla stämningen beger jag mig till utomhusscenen Timmerstugan som ligger vid sidan av dalstationen VM6:an. Trots snöfattiga backar är det vissa tappra som åker skidor ändå. Andra trängs vid baren eller på dansgolvet i det inhägnade området framför scenen till tonerna av DJ-duon Vidar & Morfar. Det är trångt och festligt mitt på dagen; jag inser direkt att jag åldersmässigt ligger lite över genomsnittsåldern i publiken. Dessa DJ:s repertoar är dock ganska bred och innehåller hits från såväl 90- som 10-talet.
Förkärleken till skidkulturen känns lite mindre av under kvällen då det blir dags för ett mer regelrätt musikfestivalprogram. After ski-vibben finns för det mesta i ett varierat utbud av DJ-set i programmet även fram till småtimmarna. Festivalområdet består av flera ställen i lilla Åre där den centrala huben utgörs av hotellet Holiday Club. Där hörs musiken ur varje hål: det är antingen något DJ-set som händer i baren, eller spelningar som äger rum på en av de två större scenerna i anslutning till hotellet. Det är bara att ha ork att springa mellan dem.
Tajmingen sätter förmodligen käppar i hjulen för vissa artister. Första bandet som jag får uppleva är den lokala trion Skuggsidan från Duved som gör mörk och lågmäld elektronisk musik med filmiska ljudlandskap. Trion får ära att inviga kvällen på Holiday Clubs mindre scen Ljus som ligger dold bakom baren och serveringen. Jag gör en snabb notering att publiken är annorlunda och mer sansad från vad jag såg några timmar tidigare vid den mer festliga Timmerstugan. Det blir dock inte en lätt uppgift för bandet att locka fram fler besökare: musiken är lite svårflörtad för en tidig festivalkväll och det förblir tyvärr glest framför scenen.
Näst på tur står Terra som spelar på festivalens största scen Arenan. Jag är på plats lite tidigare och förväntar mig att det blir fullt – det blir dock aldrig riktigt fullsatt i lokalen. Att Terra i det här stadiet av sin karriär är ett etablerat band som kan leverera oavsett lokalens storlek eller andra omständigheter märks. Det är också något som sångaren Karl Sundström pratar om i mellansnacket då han nämner att bandet spelade på Brother Tuck i Stockholm med kapaciteten för 90 personer bara dagen innan. Traditionsenligt avslutas spelningen med hiten ”Svarta Lådan” med allsång på köpet. Från där jag står hinner jag dock tänka att band som Terra förtjänar en mer engagerad publik än den här. Jag skyller återigen på dålig tajming då en senare spelning på Arenan med Oskar Linnros får en redan märkbart uppvärmd publik.
På tal om bra tajming så är det definitivt en av förutsättningarna för att norska Honningbarnas spelning går hem även hos festivalpubliken i Åre när de kör dagens sista pass på Ljusscenen. Till början är jag lite tveksam inför att bandet får spela på en mindre scen, men det visar sig fungera suveränt. Det är fullt framför scenen från början och det blir inte en stund stilla: bandet bjuder på både crowdsurfing och moshpit medan de framför de flesta låtarna från senaste skivan Soft Spot. Med festivallineupen som har en särskild tyngd på elektronisk musik, pop och hiphop blir Honningbarnas råa energi en särskilt välkommen frisk fläkt. Inte ens strömavbrott mitt i spelningen påverkar energinivåerna hos bandet. När allt är fixat kör norrmännen på utan att tappa intensiteten. Dock till skillnad från Honningbarnas vanliga uppträdanden bjuds det inte på lika många politiska uttalanden från scenen. Kanske är det så att mer plats i det här sammanhanget har getts åt en hedonistisk upplevelse: Honningbarna är här främst som feststämningshöjare – därför hamnar tonerna av ”Fria Palestina” lite platt just den här kvällen.
Under lördagen försöker jag ignorera blåst och regn, och bestämmer mig för att ta mig upp i backen på en öppen lift. Det visar sig vara ett ogenomtänkt beslut. Vädret i backen bjuder på snöblandat regn och restaurangen La Gondola är fullsatt – all respekt till skidåkare som valde att trotsa vädret i backen. För den unga talangen från Heby under scennamnet LKN blir det ett otacksamt uppdrag att värma upp en färgglad skara unga lyssnare som har samlats utanför utomhusscenen Ljusplatån. Till hälften täckt i scenrök, till hälften bortblåst gör artisten en skämtsam kommentar om det minst sagt otillfredsställande vädret och lägger till: ”Men kolla vilken utsikt!”. Trots detta verkar det inte hindra ett glatt gäng på ett 20-tal personer framför scenen att njuta av spelningen med ölmuggar i händerna till tonerna av LKN:s ironiska elektropop med influenser från Frank Ocean och Tyler The Creator.
Förutom utomhusscenerna vid backen är balansen mellan de olika festivallokalerna också anmärkningsvärd – och likaså gällande stämningen. På lördagskvällen testar jag en ny lokal, Åre kyrka, för att se Esther uppträda. Väl inne i det trånga utrymmet samlas ett 40-tal besökare och sittplatserna blir snabbt fyllda. Att Esthers lågmälda musik kommer till sin rätt inom den medeltida kyrkans väggar råder det ingen tvekan om. Hennes bedroom pop med kopplingar till Amason och Deportees får utrymme att växa i kyrkans akustik. Esther lyckas skapa en drömsk stämning med enkla medel ledd av sin sköra stämma. Upplevelsen blir avslappnad och intim där hon växlar mellan att smådansa bakom sin elektroniska vibrafon och sätta sig på golvet bredvid i en berättarposition. Särskilt avskalat blir det när sångerskan tar mod till sig och går hela vägen upp till predikstolen under ”Streets of Frankfurt” – det är där hennes sårbara sida får lysa som mest.
Utanför har det börjat snöa, vilket känns smått magiskt efter en kort stund i den gamla kyrkan. Folkmassan rör sig mot Arenan där The Tallest Man on Earth ska snart göra sin entré. Jag gör bara ett kort stopp där jag hinner se sångaren Kristian Matssons tappra försök att engagera publiken och särskilt ”kepskillar”. Sedan byter jag min geografiska position till Sadelbaren som ligger vid det anrika hotellet Åregården. En scen som under festivalen får namnet Red Bull Bar bjuder bland annat på spelningar med hemliga artister: på lördag kväll har äran tilldelats multitalangen Kerstin Ljungström. När jag har lyckats ta mig in i baren är det fortfarande ett DJ-set på gång, vilket står i en stor kontrast till Kerstins avskalade uppträdande med hennes ljusa stämma och gitarrpop i moll. Trots att setet blir alldeles för kort är det tillräckligt uppfriskande för att lämna en varm eftersmak.
När golvet vid Arenan har hunnit bli genomkladdigt passar jag på att se en av Kerstins kollegor tillika Idolvinnaren Agnes som är ett av de största dragplåstren på Åre Sessions i år. The Tallest Man on Earth som tidigare nämnde att han nästan skäms över att Agnes har en så pass avancerad upprustning på scenen jämfört med hans enkla uppställning hade faktiskt rätt. Den självutnämnda “mother of spiritual disco” bjuder på en performance av rang fylld av dansglädje med inslag av discorave och renodlad pop.
Avslutande Mind Enterprises bjuder på den värsta kön som jag får uppleva under festivalhelgen. Förvånansvärt nog är utrymmet i den lilla Ljuslokalen uppfyllt till hela sin kapacitet redan några minuter innan spelningens början och det är en ut – en in som gäller. Den italienska DJ-duon verkar själva överraskade över en sådan respons samtidigt som de nämner att det är deras första spelning så långt norrut. När jag till slut lyckas komma in är det feststämning i publiken hela vägen. Duon bjuder på renodlad italo disco med sin blandning mellan tungt synt- och trummaskinsinfluerad elektronisk musik. Dansgolvet kokar; Mind Enterprises lyckas verkligen bringa baleariska vibbar till det smått snöiga Åre. I bästa italienska anda dyker det upp en flaska Campari på scenen närmare slutet och en av bandmedlemmarna bjuder även skämtsamt publiken längst fram på det.
I försök att bearbeta min festivalupplevelse kommer jag fram till att det narrativet som Åre Sessions marknadsförs med i sociala medier stämmer i praktiken. Till största delen kommer man inte hit för att bara åka skidor eller för att njuta av musiken – man kommer hit för att ha kul. Musikmässigt erbjuder festivalen en bra möjlighet att upptäcka unga artister med betoningen på pop och elektronisk musik, samtidigt är den inte tillräckligt bred för att jämföras med gedigna showcasefestivaler och dessutom saknar en större anknytning till lokala jämtländska förmågor. Festivalen har tidigare fått en viss kritik när det gäller representationen i lineupen, bland annat i Östersunds-Posten. Att festivalen är kommersiell och drivs främst av publikt intresse får väl duga som argument, men jämförelsen med WOW känns onödig: även trots en släktrelation på grund av samma arrangör Luger tillhör de olika typer av evenemang och sker i helt olika kontexter och sammanhang.
Konceptet som kombinerar skidåkning med livemusik lever ändå och är unikt i sitt slag, åtminstone i Sverige. Som en nöjesdestination bjuder Åre Sessions på en paketerad upplevelse med en imponerande samordning mellan destinationens olika aktörer – jag upplever åtminstone inga större förändringar i schemat under min vistelse. Det är kanske inte en helt passande tillställning för den mer sofistikerade musikälskaren men, om man bortser från en och annan studentfylla, verkar Åre Sessions i sin nuvarande form uppfylla sin huvudfunktion – nämligen att få publiken att ha kul. Medan festen pågår går det att strunta i allt annat, åtminstone för en stund. Hela världen får vänta medan man har kul i Åre.
