Där 2000-talets Grammisgala levde på skandaler och rubriker, tycks dagens upplaga nöja sig med att inte göra väsen av sig. Niklas Strömstedt levererar halvkassa skämt som publiken mest verkar vilja glömma, de generiska talen drar ut på tiden och Siw Malmkvist rappar pippi-låtar. Det är ganska många ögonblick där det tar emot i kroppen, men förutsättningarna för kvällen är ändå höga. Grammis-nomineringarna är genreöverskridande och nästan förvånansvärt träffande relevanta. Det är uppenbart att kulturvärdet har vuxit men än finns det långt kvar att gå.
Mellanakterna livar ändå upp stämningen och representar scenen med Veronica Maggio, Miss Li, Nektar och Viagra Boys. Men samtidigt blir det väldigt stelt när publiken består av gäster som blivit tillsagda att sitta trogna på sina platser. Mest engagemang ser man av Boko Yout när Viagra Boys framför “Waterboys” men avsaknaden av en faktiskt publik tar hårt. Det är även just Viagra Boys som blir storvinnare med tre grammis och de förtjänar en fjärde för sitt tal. Den genomgående utgångspunkten är att tidöregeringen ska bort, Palestina ska bli fritt och fuck Donald Trump. När sångaren Sebastian Murphy tar emot “Årets textförfattare” bjuder han på lika fint författarskap; “Vad är en text om inte bara ord som skrivs ner på papper, eller en digital fil eller notes på en telefon”.
Pelle Gunnerfeldt vinner “Årets producent” och får nog några i publiken att höja på ögonbrynen efter att han nonchalant pikar de som enligt honom inte är riktiga producenter under sitt tal. Enligt Gunnerfeldt är hans största hot inte AI utan nämligen artister som producerar sina egna låtar. Obekvämt för Lisa Nilsson att gå upp kort därefter som “Årets singer-songwriter”.
Men bland alla prisutdelningar och applåder är det uppenbart att det bubblar bland Sveriges musiker när flertalet uttrycker frustration över vår samtid. Är det så att när regeringen vänder ryggen till så öppnar vi upp ögonen för varandra? Under tacktalen uppmuntras det att hjälpas åt för att lyfta den smala musikscenen och att värna om Sveriges kultur. Där större band sträcker ut en hjälpande hand till de som kämpar för att bibehålla en mångsidig musikkultur. Det är även detta Grammis lyckats väl med i år, att just lyfta blicken och fånga upp de något oetablerade men likväl framgångsrika och ge dem en plattform. Frågan är bara om orden riskerar att lösas upp i ett sammanhang som ändå inte riktigt förmår att bära dem.
