“Välkomna till den åttahundratrettioförsta öppna scenen, vill man göra något på den finns det en liten lista att skriva upp sig på” hälsar John Ström skål och välkommen till Kirsebergskrogen Mässingshornet. En av Malmös mer seglivade kulturinstitutioner där man kan få sig en iskall Staro, en Bacon & Blues-burgare och femton minuter i rampljuset. John har drivit den öppna scenen varje tisdag i sexton år men just ikväll är konceptet en aning annorlunda.
Just den här tisdagen har viskollektivet Tårar & Tändstickor äran att inleda kvällen med ett eget set. Tre elever från Nordiska Visskolan i Kungälv på gemensam turné genom södra Sverige. Tre självständiga artister förenade i vänskap, gemenskap, systerskap, uppror och lite kärlek. Lisa Linell, Henny Hassel och Alva Nilsson alternerandes på sång, gitarrer, munspel, piano, bas, slagverk och trummor. Hela tiden med det personliga berättandet, de finurliga formuleringarna och den avskalade intimiteten i fokus.
Värnamobördiga Lisa Linells (Dolu§pexet, Kabaré Kliché) sårbart filterlösa relationsbetraktelser om otrygga situationships, separationer, tvivel och tiden hon bodde i Malmö och pluggade juridik i Lund. Svanabynromantikern Henny Hassels (Planet Sun, Alingsås Musikteatersällskap) drömska elgitarrer och eteriska gåtfullhet med doft av Slowgold, Säg Mig och lappländskt vemod. Och Alva Nilssons dräpande humor, kärva reflektioner och personliga tolkningar av allt från Lennart Hellsing och Galenskaparna & After Shave till Opeth. Tre olika artister med vitt skilda uttryck och personligheter i en och samma enhet. Tårar och tändstickor. Tre själasystrar.
“Folkis är så himla roligt” konstaterar Lisa och menar att det är en god blandning av folk vad gäller åldrar, livserfarenheter och personligheter. Alva är gruppens baby direkt från gymnasiet, Lisa och Henny är gruppens fornfynd. En wildride mellan sommarängar, novemberregn, bananer och den klaustrofobiska känslan av att se någon man älskar långsamt försvinna bort. En korsväg av sprött plock, stadigt stomp, magnetiserande körstämmor, svävande elpianon, irländskklingande munspel, vispar, klubbor och blomsterpinnar. Och aldrig spelar det någon roll att det inte alltid är huvudinstrument. Sorg, samhällssatir, lek, bräcklighet och pondus.
Henny får elgitarren att låta som en cittra, Alva samlar på män och bjuder NATO och Vladimir Putin till Tobias Ereheds födelsedagskalas och när Lisa sätter ord på vad som händer inuti någon som utsatts för ett övergrepp och hur man tar sig vidare därifrån i den gripande våldtäktsskildringen “Framåt” reser sig håret längs mina armar. Likaså i den storslagna finalen med Björn Afzelius “Medan bomberna faller” i en naket avskalad tolkning inte långt från den Mira Ray sjöng med David Ritschard. Dessutom en välbehövlig påminnelse för en kulturjournalist som mig att inte bara fläcka spalterna med byskvaller och annan harmlöshet i jakt på en byline och ett stambord där det vackra folket finns.
När kvällen sedan sömlöst glider över i öppen scen lämnar Tårar & Tändstickor mig med en obetvinglig lust att ta reda på hur de övriga turnégrupperna från Nordiska Visskolan låter. Gnagsår, Erlendur Simonsen, Fire Horses, Plot Twist och Alice Thorsell. Det verkar vara en bra kull Maud Lindström och gänget fått till även i år.
