I dagens jakt på originalitet tycks musikjournalistiken snarare sträva efter reaktioner än insikter. Detta framgår inte minst i hur Tame Impalas spelning på Avicii Arena avfärdas som utdragen och tröttsam av recensenter på diverse medier, medan upplevelsen i publiken var en helt annan. Kanske säger det något om hur musikjournalistiken ser ut idag; vad är en recension värd om den inte är upprörande och består av en sarkastisk skribent som sätter sig själv på en piedestal?
Den retande faktorn verkar vara att Tame Impala åter blivit klassificerat som “mainstream” efter att populariteten avtagit något efter det stora genombrottet med Currents. Populariteten är alltså det konstnärliga nederlaget. Det räcker att man har en låt som har blivit viral på TikTok och plötsligt vänder många lyssnare ryggen till. Den växande nischade kulturen utgår från att du har lyssnat på ett band eller en artist innan de haft deras genombrott, även anmärkningsvärt om du påpekar att Tame Impala faktiskt inte är ett band. Detta är något av musikvärldens motsvarighet till filmfantaster som envisas med att se filmer regisserade av Quentin Tarantino eller David Lynch och diskutera färgkompositionens betydelse för karaktärsutvecklingen.
På scen visar Parker motsatsen. Populariteten är förutsättningen för kvällen och publikens entusiasm öppnar en slags ventil för musiken att ta ny form. Den mullrande basen rör sig fram likt ett åskväder samtidigt som hjärtat bultar hårt i takt med de elektroniska låtarna. Setlisten är väl avvägd, med låtar från album som Currents, Lonerism och The Slow Rush, där klassiker blandas med nya Deadbeat utan att energin sviktar. Den omtalade ljusshowen dramatiserar spelningen och lämnar inte ett tråkigt ögonblick, även om man inte kan alla låtar.
Kvällen är fylld av melodier som hör hemma på klubbscenen. När Parker förflyttar sig till en mindre scen i mitten av arenan gör han sig hemmastadd i det dimmiga ljuset bland kuddarna. Det blir en intim stämning till techno-låtarna han framför, såsom “Ethereal Connection” som drar tankarna till Underworld.
Väl tillbaka på huvudscenen står publikupplevelsen i centrum och konfettikanonerna får jobba övertid när de gång på gång skjuter iväg konfettit som lägger sig över publiken likt snö. Efter spelningen var det många tonåringar som blev utjagade av personalen som försökte sopa upp konfettit. Instagram-bilderna fick tyvärr tas en annan gång.
Flödena fylls ändå av klipp från kvällen vilket knappast speglar bilden av en dötrist spelning. Kanske handlar det om en åldersklyfta när det kommer till konsertupplevelsen som gör det svårt för nisch-trogna skribenter att inte se ner på de unga fansen. Men då gäller det att inte glömma att inget står sig fast lika starkt som en yngre lyssnarskaras kultur, särskilt i en tid som denna där digitalisering och algoritmer ligger i framkanten för musikutbredden på plattformar som i stort sett möjliggörs av ungdomar. Eller så är somliga för upptagna med att skylta med sin originalitet för att ge musiken en chans att väcka sina känslor, och då är det inte konstigt om låtarna känns lika “opersonliga som gräsliga Maroon 5”.
