Är det något den nordskånska bruksorten Perstorp är känt för är det sina plattor. Visserligen oftare gjorda av spån än av vinyl och med undantag för Noise har hålan ofta fått stå i skuggan av grannbyns Klippanpop – förutom en kväll som den här, då Valborgspunken går av stapeln i Folkets Park.
Det som började hemma i Memrik Skyfflars lägenhet med Skogstokig som kvällens enda band är fem år senare något av en institution i den nordskånska punkmyllan. En trivsam liten punkfestival av något hårdare snitt i bred folkfront av det mesta som ryms inom det paraply som på ett eller annat vis kallas punk. Förhistorisk hardcore, lovande metalcore, knegarrock, bonnapunk, crust och ångesttrall.
Tidigt på eftermiddagen sparkar ynglingarna i helsingborgska hardcorekvartetten Perjury igång festivalen. Tung men progressiv beatdown med sjusträngade gitarrer, femsträngade basar och dundrande dubbelkaggar. Sångaren Love Åkerblom vankar av och an mellan brutalt growlande och gråtig scream som om han sjunger duett med sig själv, stadigt uppbackad av gitarristen Vincenzo Poté, basisten Misha Lissin och trummisen Alexander Sunyi i ett ekvilibristiskt utmejslat men samtidigt livsfarligt tunggung. Lovande och imponerande med tanke på att medlemmarna inte ens får köpa öl på krogen.
“Vi är nästan närmre dansband än förra bandet men vi gör vårt bästa” säger sångaren och gitarristen Sebastian “Lågprislegenden” Svahn när Tre Folköl tar över scenen. Tillsammans med Joakim Harvyls bassolon och Orlando Pastenes (Disorienterad, Hex Alika) storslagna trummor har Malmötrions sånger ont i magen, själen och hjärtat. Skatepunkrötterna från Johan P möter brinnande vemodsmelodier och ärkeskånsk förlorarrocktradition någonstans mellan Palle Bull & Förlorarna, Trevolt och Västerbron. Ärliga bekännelser på rultig sydskånska om psykisk ohälsa, utbrändhet, arbetsrätt och asbest – om att vara så djupt nere i livskrisen att skyddsombudet rekommenderar sjukskrivning och chefen uppmanar att söka vård. Allt med samma påtagliga och varma ångest som förtätas ytterligare i sidoprojektet Marken Faller. Det, mina vänner, är en riktig känsla av skuld och skam.
Till ett tungt, atmosfäriskt larm tar Missmod från Göteborg och Borås över scenen. Till Max Hjortons skärande gitarrer i fronten, Fredrik Bergmans trasigt överstyrda basmuller och Linus Bergströms skoningslösa trummor dras vi rakt ner i ångest, mörker och misär. Dystopiskt, klaustrofobiskt crustmangel i så furiös dtakt att Linus tappar stockarna. Oväntat principfast och särpräglat för att vara bandets debutspelning. Inte minst när Max hjärtskärande skrik blandas upp med Fredriks brutala growl i låtar som “Samhällsavfall” och “Dränkta i blod”.
Med sextonåriga Montus Berg (Abort Me, MM25) brutala avgrundsvrål i fronten är den helsingborgska beatdownkvartetten Godless en kompromisslös smäll rakt i käften. Stadigt tunggungsgruff med maskinellt driv och gudlösa metalriff signerade basisten Erikish, trummisen Bäret och kvällens hårdast arbetande gitarrist Vincenzo Poté. Allt medan tre-fyra pers vevar hejvilt innan Montus slänger sig ut i moshen i den avslutande signaturmelodin “Godless”. Dagens ungdom kan ta över redan nu!
“Vi är ett förbannat band från lite söderut, jag säger inte från var för då får vi kanske stryk” säger Bunkeflostrandslymmeln Andreas Bergström (Ridge, Are We Ape?, Matadors) när Kattskrället kliver på scenen. En osnuten, dieseldoftande hybrid av Problem, Välta Stället och sentida Kal P Dal på den råaste skånskan sedan Stefan Ahlqvist frågade om du hade något att förtulla. Ursprungligen ett soloprojekt men lagom till scendebuten på min födelsedagskalasfestival förra året slog han sig samman med gitarristen Johan Anderberg (Deranged, Murder Incorporation) och trummisen Jonas Jönsson (Ridge). Gubbajävlig slashasrock om allt från sopstationer, tinderdejter och sockersjuka till nittiotalets sunkhak och medelålders män i lycra. Här finns absolut ingen tid för trams!
Programmet är oerhört pressat, ändå ligger vi en aning tidigt och några minuter före utsatt tid hör jag de förhistoriska hardcorelegenderna First In Line inifrån toaletten. Snortajt, välriktat och kanaliserat stök som bevisar poängen att gammal är äldst, ursprungligen bildade redan 1988 som Pre-Historic. Inte ens att sångaren Errol Tanriverdi är så kanonförkyld att han knappt kan prata under mellansnacket hindrar honom från att sjunga med ett så brinnande eftertryck att varje ord hänger på liv och död. Uppbackad av gitarristen Sk8-Jögga Sjöström (Systemkollaps, Identity, Herraids), basisten Patric “Fitzi” Lind (Death To The Regime, Identity) och trumslagarbrorsan Timor Tanriverdi gör de upp med stolta pojkar i vita skjortor, arbetsmoral och de büttfückers som fått för sig att scenen bara är till för några få. Gamla gubbar som vägrar tappa rebellen där inne.
Nästan lika gamla är östgötska Valium som harvat sin folkmelankoliska trallmetall sedan tidigt nittiotal. I varje fall basisten Michael Fast (Stopp), trummisen Jonny Fagerström (Stopp, Metroz, Ratatosk) och Mikael Andersson (Thy Primordial, Lucifer, Metroz). Den nytillkomna gitarristen Fredric “Jösse” Jönsson (Järncell) tog över sången så sent som i höstas och har kanske ännu inte helt hittat sin roll. Med blicken djupt ner i greppbrädan dränks hans stelfrusna klagolåt i stökbrötigt ångvältslarm, abrupta taktartsbyten och genomträngande gitarrslingor som stolt flirtar jämbördigt med både folkmusik och powermetal. På nittiotalet närde alla visioner om att låta såhär, numera är de ensamma i sitt slag.
Med gröten i halsen, stöket djupt nedgrävt i myllan och ett rejält ålarens invaderar glöttarna i helsingborgska buskishardcorekvintetten MÖG scenen. Ett gäng möghungar som dricker Dr Pepper, rider ner polisen och försöker legalisera asbest. Gitarristerna Robin Svendsen (Kisset Svider) och Frank Pettersson, den femsträngade basisten Karl Degerman, den ettriga trumslagerskan Alex “Lillan” Andersson och sångaren och landsförrädaren Nils Hjalmarsson som till allmän bestörtning numera bosatt sig i Göteborg. Nils genomför en gallupundersökning över ifall publiken föredrar Hellacopters eller Entombed, någon moshar så vilt att jag halvt stukar knät och när han varnar för chefer som försöker lura i en att de är ens vänner svarar en kvinna i publiken att det gäller att visa dominans. “Ockupationen kan dra åt helvete men vi är här för att supa och ha kul” fortsätter Nils och jämför svenskjävlarnas ockupation av Skåneland och Sápmi med de israeliska bosättarna i Palestina. Skåneland hardcore!
Det har bara gått två veckor sedan jag såg Herr Gårman på Tomrummet i Malmö, ändå golvas jag fullkomligt av den energi Hässleholm/Kristianstad-kvintetten lyckas uppbåda ikväll. Sångaren Jesper Åberg, gitarristen Emil Lindell-Johansson (Killer Cashew, Soviet Toilet) och basisten Christopher Persson (Gäss Män & Brudarna) är rentav mer ute i publiken än på scen. Tillsammans med gitarristen Hanna Lindell-Johansson (Slasha Botti, Art & Fashion Show) och trummisen Björn Törnquist (Ellenpunk) varvas högenergisk punk’n’roll med stökig folkpunksrajraj, vildsinta psychobillyslingor, skapunk och Joddla med Siv-intron. Allsången står som spön i backen, mikrofonkablarna flyger all världens väg, Emil spelar slide med ett cymbalstativ och publiken bjuder upp till conga. I nästa stund faller hela bandet ihop på golvet i en enda hög.
Sist Helsingborgs hardcorepionjärer Existenz spelade i Perstorp var för 44 år sedan. På den tiden kallade de sig Agda Anal och scenen låg på andra sidan rummet. Den nytillkomne basisten Anders “Lillpunkaren” Nilsson (Beckmörkt, Kamelritt, De Flygande Chipstuttarna) anslöt dock så sent som i höstas men tillsammans med sångaren Jyrki Siikalouma (Negatives), gitarristen Jocke Andersson (Swankers PMS) och den senige trummisen Stefan Georgsson rör det sig om ett knappt halvsekel genuin rockhistoria. Ett rejält stycke hederlig gammal skitig gammelhardcore, om än något identitetslöst emellanåt. Med undantag från den eftertryckliga Dead Kennedys-ådran i stänkare som “Praise the Lord” och “Fight for Freedom”.
Med den danska versionen av Torbjörn Egnérs rövarvisa “Rövarnas visa” strömmande ur högtalarna kliver Menudå på scenen. Helsingborgs tajtaste trallpunkkvintett med ordtäta ångestfunderingar på benig nordvästskånska, brinnande skatedriv och stora, målande melodier som för tankarna till splitalbumkamraterna Hata Som Lejon. Uppbackad av Johan Tinebos (Future Idiots) och Fredrik Krusevalls ringande gitarrslingor, Tobias Svenssons melodiska basgångar och Robin Jarnmarks (Criminal Offender, Hera, Andra Akten) explosiva trummor skildrar Simon Gustafsson (Moment 22, Leaders Off, Keyframes) med översvallande iver allt från sjukanmälningar, politisk färgblindhet och billiga doser av besvikelse till fossiler, apor och skoskav. Fredrik stämmer upp i några duetter, adrenalinet pumpar i mitt blod och i “Nångång” bjuder publiken upp i en lycklig mosh. Sällan har ångest, vilsenhet och psykisk ohälsa varit lika euforisk!
Den göteborgska hardcorekvintetten Sidestep har bestämt sig för att riva hela haket. Sångaren Sugo Hundberg, gitarristerna Elvira Wallander (Bound 2 Break) och Nils Jutblad (Pipe Dream), basisten Andreas Ghazanfary och trummisen John Rundlöw (Outstand, Undone, Waste) delar ut välriktade käftsmällar i alla riktningar medan folk vevar hejvilt och moshen står som spön i backen. Larmig beatdown, övertänd d-takt och brinnande blast med käftiga trioler, muskliga riff, väl valda backtracks och ett maskinellt driv som får publiken att ramla omkull. Benhårt och minst sagt kompetent men i mina öron går låtarna lite in i varandra – med undantag för när de från ingenstans river av Totalitärs gamla klassiker “Din egen motståndare”.
Ännu en valborgspunk i Perstorp är till ända och i sällskap med lite löst folk från lundabandet Bror Duktig skyndar jag mig till tåget hem mot Malmö. Det är lite av en tradition. Efter valborg ska man gå i tåg, det är sen gammalt. Till råga på allt har perstorparna den goda smaken att förlägga valborgsfirandet så arbetarklassen slipper ligga bakfull hemma när det är dags att gå ut och skrika på gator och torg.
