“Det kallas sad-dad music” säger min kollega.
Någonstans along the line, kanske i och med att de som var födda på 80-talet själva började skaffa barn och jobb inom mjukvaruutveckling, övergick termen papparock från att konnotera bluesrock, sköna gitarrsolon och ”trumma-på-ratten”-refränger till något mer i stil med … ja, The National.
Det finns en sociologisk dimension av det hela, naturligtvis, i hur en osäkrad ekonomi och ökad livslängd får oss att känna det som att vi aldrig riktigt växer upp (som The Wrens en gång så pikant uttryckte det: ”Bored and rural-poor, Lord, at thirty-five, right? I am the best seventeen-year-old ever”), men samtidigt berättar min egen pappa dock att han och mamma börjat sjunga i kör, så kanske handlar det bara om att vissa av oss bara aldrig riktigt vill sluta deppa.
Det är hursomhelst ett överslag på ganska glesa frisyrer på Slaktkyrkan när skotska The Twilight Sad kliver på, strax efter att det mörknat. Nästan tjugo år har passerat sedan den högst The Cure-doftande “Fourteen Autumns & Fifteen Winters”, och bandet har slipats ner till en tight, synth-driven duo med betydligt mycket mindre anspråk än debutens gitarrfyrverkerier.
Passande nog blir det också en arbetsseger vi får bevittna. Även om James Grahams röst hållit alldeles utmärkt har den mixats alldeles för högt, kontra en bas och gitarr som mer eller mindre blir till slask. I The Twilight Sads bästa låtar (och de ska sägas är många) verkar det ofta som att Graham klöser sig upp ur en malström av gitarrskrin, men lämnad ensam längst fram i ljudbilden blir resultatet en märklig form av hätsk trumkaraoke. Först kring ”Waiting for The Phone Call” hittar bandet fotfästet, och arbetar sig träget och intensivt upp till en tryckande klaustrofobi.
I den här framtvingade garagerock-konstellationen är det också spåren från vårens släpp, ”It’s The Long Goodbye”, som gör sig sämst. Synthslingor äts upp av basfrekvenserna och Graham kämpar med att hitta rätt i det låga registret. Det blir, som tidigare nämnt, bättre, men känns aldrig riktigt naturligt. Åtminstone inte förrän den avslutande totalknockouten ”Cold Days from The Birdhouse” och ”And She Would Darken The Memory”, som snurrar tillbaka klockan tjugo år för samtliga inblandade. Den förstnämnda ändlöst regntunga och vackra höglandspsalmen glider över i ett gitarrmangel som skickar Slowdive tillbaka till förskolan, ett mangel som Graham nu istället driver framför sig likt en Banshee med ridpiska.
Efteråt tar han sig för bröstet och mumlar ”fuck me I’m getting old”. Må så vara. Men det finns absolut sämre sätt att åldras på.
