Kalla det nostalgi, tradition och självförhärligande men ännu en gång framför Dan Hylander ett av sina klassiska åttiotalsalbum i sin helhet på Slagthuset i Malmö. Precis som han gjort med Döende oskuld (1979), September (1981), Bella Notte (1982) och Calypso (1983). Ikväll har turen kommit till bästsäljaren …om änglar och sjakaler (1984), lämpligt nog kvällen före Internationella Skivaffärsdagen.
Dan Hylander har visserligen aldrig varit någon skivaffär men sälja skivor kunde han, åtminstone på åttiotalet. Om September tog det stora steget ut i offentligheten, Bella Notte landade i den och Calypso tog farväl av de gamla rötterna blev …om änglar och sjakaler den verkliga kommersiella framgångssuccén. Eviga monsterhits som “Svart kaffe” och “Skuggor i skymningen” har praktiskt taget varit landsplågor sedan dess och kvällens albumkonsert har varit så eftertraktad att den återvänder till hösten.
Själv är jag kanske inte fullt lika såld. Det märktes att Dan börjat tröttna på att vara rumlaren, romantikern och bohemen med de stora rockeposen fyllda av målande melodier, brusande elorglar och själfulla, varma körer. Istället slits han mellan åttiotalistisk trendkänslighet och vilset sökande. Den organiska tidlösheten har ersatts av kyligt maskinella skepnader, diffusa experiment och – i Hylander-mått mätt – lättuggade popbagateller. Plågsamma synthförsök kallar han det. Dan ville vidare och …om änglar och sjakaler blev det sista studioalbumet innan han för första gången gjorde sig av med sina trogna följeslagare i Raj Montana Band.
Kompbandet han omger sig med ikväll är inte heller Raj Montana Band. Men hammondkungen Hasse Olsson (Ulf Lundell, Totta Näslund) sitter åter bakom orgeln och retrosyntharna, basisten Mats “Mackan” Englund (Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Hasse Andersson) känns igen från både tidiga upplagor av Raj Montana Band och efterföljarna Kosmonaut och även om körtjejen och slagverkaren My Olasdotter Johansson (Josefine Wassler, Tomas Enochson & Paradiset) inte ens var född när det begav sig hörs hennes pappa Ola Johanssons basgångar på skivorna. Tillsammans med Magnus Bengtssons krämiga elgitarrer och slide, Micke Littwolds flygande pianon, Magnus Fritz trummor och körsångerskan Petra Wahlgrens dramatiskt smäktande fioler utgör de ett stabilt, variationsrikt kollektiv som sömlöst pendlar mellan varm E Street Band-doftande heartland och sval åttiotalsestetik.
“Man ska aldrig förakta en vanlig bonnaförkylning” säger Dan, snyter sig och inleder kvällen med ett gäng låtar som inte hör skivan till. Han berättar att han varit extremt förkyld i en vecka och behövt skrika sig fram under konserterna i Stockholm och Göteborg. Men vätskeersättning och vodka hjälper, menar han, och tillbaka i hemstaden ger han fan i sin förkylning och rusar ut på gården vild och varm. Visst brister rösten emellanåt men frågan är om han i modern tid någonsin sjungit lika innerligt och ömt som i inledande “Från en till en annan”, ursprungligen insjungen av Mixed Media. Ett trasigt och socialpornografiskt bekännelsebrev om utspillda drömmar i kapslar och krök, förtidspension och vilka vänner som dött, är på väg eller inte ens lyckas med det. Även den frihetstörstande och asfaltsvåta Malmöhymnen “Bella Notte” brinner så hjärtat rymmer världen i vartenda slag.
I en flyende aning om evighet fylls rummet av änglar och sjakaler. Enligt egen utsago är kvällens hedersgäst en munter historia vars första sida handlar om krig och andra sida är allmänt gnäll. Och om A-sidan Sjakalernas natt behandlar det yttre hotet, raserade civilisationer, övervakning och ruinerna i Beirut behandlar B-sidan Änglar… finns dom? (eller: En bokmals vedermödor) snarare självhat, vilsenhet, självupptagenhet och anknytningsmönster. Och hur allt blir ett och ett blir allt i sammelsurium. Sjakalerna som patrullerar stadens gator, anger sina grannar och viskar till spegelbilden att du inte duger, medan änglarna drömmer om framtiden, binder blomsterkransar och smeker lätt ditt hår i barnslig ro.
Låtarna från …om änglar och sjakaler saknar varken mening eller relevans. Men på ett typiskt åttiotalistiskt manér drunknar starka berättelser i diffusa melodier och arrangemang som snarare lever på kalla kalkyler än liv. Som i “Brunnen stad” om att plötsligt finna värme i någon annan medan kriget rasar utanför och i “Främlingarnas ögon” om samma kallsinniga bevakningssamhälle även George Orwell beskrev 1984. Och även om hela salongen kokar över av taktfast handklapp och stående ovationer i de obligatoriska allsångsdängorna “Skuggor i skymningen” och den Troggs-vilda kontaktannonsen “Svart kaffe” drabbar de inte mig lika hårt. De sångerna har jag hört många gånger förr. Till leda.
Med undantag för den luftiga gryningspsalmen “Morgon måste vakna” och den vardagsnära tolkningen av Beatles kosmiska “Across the Universe” (“Fjärran står hjulen stilla”) är det egentligen bara “Och allt jag rymmer” som fångar mig. En innerligt sårbar kärleksförklaring om att älska djupt, även när man har svårt att visa känslor, stänger sina dörrar och fortfarande ser spöken överallt. Gåshud från första stund. Kanske en av Dans mest gripande bekännelser någonsin, tillika klädd som varm rockballad med brusande hammondorglar, själfulla gospelkörer och uttrycksfulla melodier.
Samma sånger om igen, samma välbekanta ljud, samma självupptagna jag. Dan vänder huvudet från …om änglar och sjakaler och lämnar kvar den splittrade åttiotalsepoken i det hörn där den för min del sitter än. Istället glider kvällen sömlöst över till efterfest – nu tillsammans med den gamla parhästen Py Bäckman (NBQ, Rå, Nordman). När det begav sig kunde de knappt slita sig från varandra. De bodde ihop, delade kompband, släppte syskonalbum och figurerade på varandras skivomslag. Kanske är de maskinella skepnaderna och experimentella utflykterna på …om änglar och sjakaler ett försök att helt gå upp i det som var Py Bäckman. “I allt jag rymmer vill jag måla dig, i alla färger vill jag forma dig” som det så storstilat heter i “Och allt jag rymmer”.
Skillnaden är att det artificiellt urbana sitter djupt inpräntat i ryggmärgen hos Py. Där Dan är turist talar Py modersmål – den kristallklart svävande sopranen, den konstnärligt postpunkiga nerven, den självklara pondusen. Så många mil ifrån varandra, ändå så tätt sammanlänkade. Dan med rumlande heartlandrökare som den Lowell George-benbrytaren “Solregn”, det euforiska Supremes-vårskriket “21/3” och varuhussprängaren “Farväl till Katalonien” – eller “På väg till Kalifornien” som somliga tydligen kallar den. Py med sin smakfullt svulstiga magi i sånger som “Flyg iväg”, “Con-Cordelia” och “Jag lever”.
Allra starkast blir det dock när Dan plockar fram sina mest innerliga men sorgligt förbisedda berättelser. Några stycken från en dammig landsväg i raden av förlorade mil. Vildsinta “Fallna löv (Skrattspegel)” i ett stänk desperation och ärligt grubblande, evigt drömmande kärleksballader som “I minnen” och “I hemlighet”. För att inte tala om det stolta rebelleposet “Vildrosor och tistlar” för de förortsdrömmar, citybråkstakar och övervintrade hippies som vågar vara ett långfinger i luften åt nygammal moral, svartvit färg-TV, förenklingar och lögner. Dan dedikerar den åt de fula trynen som numera är salongsfähiga och förbannar att den, liksom så många av hans sånger, är skrämmande mer aktuell idag än när den skrevs. Fyrtiotvå år har gått sedan …om änglar och sjakaler och imorgon fyller Silver fyrtiofem – eller nittio, sett till dagens värde.
När de vanligtvis obligatoriska publikfriardängorna “Skuggor i skymningen” och “Svart kaffe” avverkats redan tidigt under kvällen blir det istället Py som står i centrum under extranumret. Dels när hon tar Mats Ronanders rader i Dans tunga, socialpornografiska monumentalverk “Höst (till Eva, så länge jag kan gå)” bland parkbänkar, överdoser och offentliga toaletter. Men kanske framförallt när hon på egen hand tar sig an sin storslagna Tommy Körberg-schlager “Stad i ljus”. Håret reser sig längs armarna medan jag påminns om att det var just på den här scenen för fjorton år sedan den fick namnet “Stadigt kneg” i musikalen om Kal P Dal. Samme Kalle Pedal som inte bara lät Dan producera hans mest underskattade album Svarta fåret (1980) utan också – otroligt nog – lät det rymma en tolkning av det zenbuddhistiska dramat “Balladen om flickan och de två munkarna”. Cirkeln är sluten.
En tre timmar lång maratonföreställning är till ända och att en kanonförkyld Dan Hylander orkat hela vägen är minst sagt imponerande. Jag gillar de här konceptuella albumkonserterna men det är också uppenbart redan nu att han – med undantag för det sorgligt förbisedda Kejsaren är naken (1992) – aldrig riktigt nått upp till samma höjder som på de fem första skivorna. Å andra sidan är det ett ypperligt sätt att återupptäcka låtar som annars fallit i glömska, några som rentav aldrig tidigare framförts på en scen. Det fyller helt klart sin funktion, särskilt med tanke på hur många år det femtonde albumet Katharsis tycks dröja.
