Två och ett halvt år efter att Vånna Inget tog livet av sig med avskedsalbumet True Romance (2023) återuppstår de malmöitiska smålänningarna för en nära livet-upplevelse. Inte hela bandet, inte som förr, utan som elektronisk karaoke i avskalat duoformat. För egen del beger jag mig till Annelundsgården i Malmö för att åter skaka liv i en trasig värld.
Redan 2021 – mitt i stormande pandemi – dök de äkta makarna sångerskan Karolina Engdahl (True Moon, More Kastell) och gitarristen Tommy Tift (Sista Sekunden, True Moon, More Kastell) upp som duo. Då i en avskalad, akustisk upplaga på grund av rådande omständigheter. Det här är något helt annat. Ursprungligen tänkt som överraskning på en väns bröllop men av hälsoskäl fick nytolkningarna istället följa med ut på vägarna. Inte för att knarka nostalgi, utan mest för att leva eller ångra.
“Folk har trott att det varit nya låtar” minns Tommy från tidigare konserter under turnén. Visserligen plockar de fram en del glömda guldkorn de aldrig fått till med fullt band, men även gamla klassiker som “Allvar”, “Jag ska fly tills jag hittar hem” och “Kungar” förvandlas till oigenkännlighet. Ett tilltag som påminner om vad Vet Hut gjorde med sina låtar på Så mycket Vet Hut (2022).
Men i första hand är det en naturlig fortsättning på vad de var på väg att bli redan före döden. På True Romance landade Vånna Ingets karakteristiska vemodspunk i ett gnistrande elektroniskt ljudlandskap i närheten av Det Brinner och Little Jinder. Tommys ångestvridna gitarrer fick ge vika för svävande synthmattor, kyliga synthbasar och dova maskiner. Med titlar som “När festen slutar”, “Allt som skaver nu ska gå över med tid” och “Slutligen” tog Vånna Inget livet av sig mitt ute på det svettiga dansgolvet. En sida som aldrig riktigt fått möta publiken förrän nu, inte ens på den hejdundrande begravningsfestivalen på Club UFO i Skurup lillenyårsafton 2023.
Men om True Romance lät som att konserten tagit slut, bandet packat ihop och nattklubben var i full gång, utspelar sig den här kvällen några timmar senare. När de tänder i taket och de flesta har gått hem. Med dunklare rumsbelysning kunde vi varit på en underjordisk svartklubb på andra delar av Norra Grängesbergsgatan, ikväll är det efterfestkaraoke medan solen går upp och vardagen gör sig smärtsamt påmind. Hur mycket man än ylar mot fullmånen, svävar bort på moln och målar glitter under ögonen är det bara torsdag. Man vet vad som händer. Ändå stannar man till fem.
Backtrackpyntade med tunga beats, massiva synthbasar, skimrande arpeggion, körer och regniga pukrullningar förvandlas de vanligtvis brinnande indiepunkdängorna till något mer introvert. Ett åttiotalsbarn uppfött på dansant synthpop och mörk, atmosfärisk darkwave. Kul grepp och överraskande arrangemang men den explosiva banddynamik som en gång präglade Vånna Inget blir här mer statisk och mekanisk. Något trevande till en början men i samma stund som Karolina yttrar orden “Jag förväntar mig inga under så du kan sluta inbilla mig” i en euforiskt livlig “Nödsignal” blir hon plötsligt varm i kläderna.
Det märks att “När festen slutar”, “True Romance” och eurodiscofanfaren “Slutligen” är skrivna för just det här formatet. Bortglömda “Mörkrets barn” kliver rakt in i centrum och kanske har monsterstänkaren “Krockade bilar” aldrig gjort sig bättre än i sitt avskalade driv med lika naken som tung synthbas. Och i samma stund jag släpper sargen finner jag mig själv dansa som ett hopkok av Rick Astley i videon till “Never Gonna Give You Up” och ett barn framför spegeln med hopprepet som mikrofon. Bara för att i nästa stund påminnas om att det trots allt fortfarande är karaoke.
“Jag trodde jag visste precis hur allt skulle bli men jag visste inget, nästan ingenting” sjunger Karolina när kvällen avrundas med “Allt ska bli bra”. Först som stilla pianoballad innan allt exploderar i brinnande elektronik. Sällan har en karaokekväll gett mig lika mycket gåshud som nu och med orden “Hur många gånger till ska jag ge upp igen?” lovar hon gott för framtiden. Två och ett halvt år har gått sedan bandet bestämde sig för att ta livet av sig – för att få ihop sina hundratusenbitars pusselliv med dagishämtningar och familjemys när de har begränsat med tid från sina riktiga liv. Två och ett halvt år är inte länge när det handlar om något så monumentalt som döden. Frågan är hur många gånger till Vånna Inget kommer ge upp igen – och i vilken form.
