Som sångare, gitarrist och låtskrivare i både Hüsker Dü och Sugar har Bob Mould format den amerikanska alternativrocken likt få andra. Nu har de sistnämnda återförenats och ger sig snart ut på en turné som når Skandinavien under första halvan av juni. HYMNs Anton Lindskog fick ett samtal med Bob Mould om Sugars historia och återkomst.
Bob Mould befinner sig i södra Kalifornien när jag ringer upp honom över Zoom. Han har lärt sig mitt förnamn inför intervjun och ger ett närmast ödmjukt intryck för en man som inte sällan nämns som “a grandfather of all current rock bands”.
Det var i början av 90-talet som han startade Sugar tillsammans med basisten David Barbe och trummisen Malcolm Travis. Jag frågar honom varför tiden var inne för en återförening.
– Om vi inte hade gjort det nu så hade det nog aldrig blivit av helt enkelt (skratt). Vi har ju alla blivit lite äldre.
– Jag och David har fortsatt hålla kontakten genom alla år. Någon gång under 2023 började vi fundera litegrann på att börja spela ihop igen. Sedan pratade vi med Malcolm och till slut träffades vi allihop för att repa. Det lät så bra att jag lovade att se ifall jag inte kunde fixa några spelningar åt oss, vilket resulterade i turnén vi snart ska ut på.
Mer än ett decennium tidigare, redan 1979, var en då endast 19-årig Bob med och bildade Hüsker Dü. De började som ett rätt så tidstypiskt hardcorepunkband men fann snabbt en egen stil där de aggressiva distade gitarrerna kombineras med känslosamma melodier och personliga, introspektiva texter. Med album som Zen Arcade (1984) och New Day Rising (1985) är deras inflytande helt odiskutabelt.
Hüsker Dü betraktas som livsavgörande för den efterföljande amerikanska alternativrockscenen. De har varit en viktig inspirationskälla för Nirvana, Pixies och ändlöst många fler. Efter uppbrottet 1989 påbörjade Bob Mould sin solokarriär. Först släppte han den mer folkorienterade Workbook (1989). Uppföljaren Black Sheets of Rain (1990) fick dock ett rätt så ljummet mottagande.
“Jag pekade på sockerpaketet och sa: där har vi vårt bandnamn”
– När 1990 började hade jag ett bra skivkontrakt med Virgin Records, en välkänd manager och advokater runt omkring mig. I slutet av samma år hade jag ingenting kvar (skratt).
– Musikbranschen slukade mig levande. Hela året som följde försöka jag bygga upp min karriär på nytt. Jag skrev nya låtar och åkte runt i USA och letade efter ställen att spela på.
– Omkring samma tid bodde David i Athens i Georgia, där han spelade i bandet Mercyland som precis var på väg att lägga ner. Vi träffades under en av mina resor och jag bestämde att – närhelst det nu skulle bli aktuellt för mig att spela in mina nya låtar – så skulle han vara min basist.
Sugars trummis Malcolm Travis spelade då i det Bostonbaserade rockbandet The Zulus. Bob Mould kom i kontakt med honom när han producerade deras album Down On The Floor (1989).
– Eftersom jag kände till Malcolms styrkor som trummis frågade jag ifall han ville spela med oss. Vi tre tillbringade en del tid tillsammans i Athens där vi repade. Jag hade skrivit trettio nya låtar som vi repade in. Planen var att vi efter det skulle åka till Boston för att spela in ett urval av dem. Men precis innan vi lämnade blev vi tillfrågade om att göra en spelning i Athens. Då slog det oss att vi borde komma på ett bandnamn…
– Vi satt alla tre runt ett bord på en diner och åt frukost när det här hände. Jag tittade på vad som låg på bordet framför oss och såg bland annat ett paket socker. Så jag pekade på sockerpaketet och sa: “där har vi vårt bandnamn” (skratt).
Sugar spelade ihop i tre år och blev snabbt populära. I viss kontrast mot Hüsker Düs råa punkighet satsade Sugar på tunga riff och raka melodier med en renare produktion. Och, under grungens storhetsperiod i början av 90-talet, visade sig deras sound ligga helt rätt i tiden. Försäljningssiffrorna må aldrig ha varit riktigt i paritet med inflytandet vad gäller Bob Mould men Sugars debutalbum Copper Blue från slutet av 1992, är fortfarande hans största kommersiella framgång.
Cooper Blue följdes av omfattande turnéer i USA och Europa och festivalspelningar under den efterföljande sommaren. Trots det hann de redan samma månad spela in uppföljande minialbumet Beaster (1993) som är betydligt mörkare än med den powerpoporienterade debuten.
– Det blev tre väldigt intensiva år med Sugar. Ibland kändes det som tjugo år, ibland som tre veckor (skratt).
– Vi fick tidigt kontrakt med Creation som var en jättebra label på den tiden. Alan McGee och väldigt många andra trodde på oss och vi nådde en stor publik snabbt. Kanske framför allt i Storbritannien och resten av Europa.
“Det blev tre väldigt intensiva år med Sugar”
– Men det oavbrutna turnerandet slet på oss. Sedan fick vi skynda oss med att göra klart nästa skiva File Under: Easy Listening (1994) för att direkt ge oss ut på vägarna igen efter det. Vi var alla rätt så utbrända och så föddes Davids andra barn så han behövde vara hemma med familjen. Efter det bestämde vi oss för att lägga ner helt enkelt.
Tillvaron i Hüsker Dü var beryktat stormig med starka slitningar mellan bandets två låtskrivare Bob Mould och Grant Hart. Efter uppbrottet pratade de överhuvudtaget inte med varandra på väldigt många år, men de hann sluta fred innan Harts bortgång 2017. I rak motsats till det verkar uppbrottet med Sugar (med Mould som ensam kreativ ledare) ha varit vänligt och oproblematisk.
– Malcolm och jag har haft några “what the fuck” med varandra men allt är bra nu (skratt). Och David har jag alltid haft bra kontakt med. Vi har varit goda vänner åtminstone under de senaste femton åren. Så att komma tillbaka till det nu har känts bra.
Första livstecknet sedan splittringen blev singeln “House of Dead Memories” som släpptes i oktober 2025, med en video sammansatt av liveklipp från 90-talet. Tidigare i år följdes den upp av “Long Live Love” och Mould nämner att en ny, ännu inte färdig, tredje singel, är på väg. “Long Live Love” är en gammal låt ur Moulds enorma arkiv som han skrev redan 2007 men då aldrig färdigställde.
– Jag har ju några olika stilar som jag skriver i och “Long Live Love” kändes definitivt som en Sugar-låt, konstaterar Mould.
Kommer det att bli ett nytt fullängdsalbum med Sugar?
– Just nu är det inget som vi har planerat. Vi är fokuserade på de kommande spelningarna. Den första är i New York den andra maj och den måste bli jättebra. Idag förstår vi hur mycket Sugar har betytt för de som kommer att gå och se oss, vilket vi inte var riktigt medvetna om när det hände första gången. Men det känns också viktigt att vi har roligt och kan njuta av det för det gjorde vi kanske inte riktigt när Sugar exploderade på 90-talet.
Bob har hållit fast vid punkens DIY-anda och genom alla år förblivit sin egen turnémanager. Inför kommande turnén har han själv bokat alla resor och hotell.
– Jag tror det är rätt vanligt bland oss som inom indievärlden. Folk kan bli förvånade över det men för mig känns det självklart när jag är den som ska göra resorna (skratt).
Gjorde du det även på 90-talet när Sugar var som störst?
– Ja, faktiskt. Hotellrummen är lite finare den här gången, annars skiljer det inte så mycket (skratt).
Det var också under tiden i Sugar som Bob Mould valde att komma offentligt ut som homosexuell. År 1994 pratade han om sin sexualitet i en intervju med amerikanska musiktidningen Spin.
Den intervjun blev väldigt viktig och var inspirerande för många. Önskar du i efterhand att du hade pratat om din sexualitet tidigare?
– Ja, definitivt! När jag tänker tillbaka på det så önskar jag det. Särskilt med tanke på hur svårt livet som gay var under 1980-talet. Det rådde masspanik kring HIV och AIDS och så hade vi en hemsk evangelisk republikansk regering som inte ens kunde säga ordet högt.
– Jag gjorde vad jag kunde när jag var med i Hüsker Dü men just då kände jag att jag ville hålla min sexualitet åtskild från musiken. Sedan fanns det, under samma tid, människor som Jimmy Somervile (mest känd från Bronski Beat och The Communards – min anm) som var så proaktiva och gjorde otroligt mycket för oss.
– År 1994 var det väldigt annorlunda. På många sätt var det en mer upplyst tid. Folk förstod i allmänhet mer om vad det innebär att vara gay och var mer öppna för en historia som min. Jag kan ångra att jag inte pratade om det tidigare. Samtidigt gläder det mig att höra att du tror att jag inspirerade andra när jag väl valde att prata om det.
Sedan Sugars splittring har Bob Mould hållit igång sin solokarriär. Ifjol släppte han senaste albumet Here We Go Crazy som fortsätter i den utmärkande powerpopstilen. Under några år hade han även en annan karriär som DJ med inriktning på techno och modern dansmusik. Det nya intresset präglade musiken på elektroniskt orienterade Modulate (2002).
– Jag har alltid varit medveten om elektronisk musik, berättar Bob. Ända sedan 1980-talet har jag gillat industri och band som Cabaret Voltaire. I slutet av 1990-talet kom även house och techno in i mitt liv.
“Den musiken var soundtracket till livet som gay i New York”
– Jag bodde i New York City, hade tillfälligt lagt undan gitarren och tillbringade mycket tid med gaycommunityt i West Village i Chelsea. Och den musiken var soundtracket till livet som gay i New York med hela klubbscenen och allt däromkring.
– Efter det flyttade jag till Washington DC och började ordna fester, vilket blev starten på min DJ-karriär som varade i elva år. Det var en väldigt rolig tid för det var så olikt allt jag gjort tidigare. Festerna blev framgångsrika och var väldigt roliga. Jag skulle kalla det gayfester hellre än gaydiscon. Vi spelade intressant musik som fick folk att dansa.
– Kanske kan du föreställa dig hur Washington DC var på den tiden med George W. Bush och kriget i Irak. Vi behövde en fest helt enkelt. Precis som vi verkligen behöver en fest nu (skratt).
Bob Mould växte upp i Malone i New York. Som tonåring åkte han ofta in till närmsta storstaden Montréal, en plats som han har beskrivit som avgörande för sin konstnärliga utveckling. Det var bland annat där som han i unga år fick se sitt favoritband Ramones öppna för Iggy Pop.
– Jag var 16 år gammal, minns Bob. Ramones hade precis släppt sin andra skiva Leave Home (1977). Jag kunde hela det första albumet utantill, hade sett hundratals bilder av dem och läst så många historier. Och att se dem live efter det var helt livsförändrande. Jag vet inte om folk har den typen av upplevelser nuförtiden.
Du har sagt att du gärna lägger in några tiominuterspassager med tre låtar åt gången för att hålla momentum under spelningarna.
– Ja, det där är ju ett trick som jag har lånat från Ramones (skratt). Och det fungerar väldigt väl.
– Under mina solospelningar vill jag gärna prata lite mer med publiken och berätta något om vem jag är bortom musiken. Vad jag tror på och vad jag ser i världen runt omkring mig. Men när jag spelar med band är det mer som att musiken får stå i centrum. Så vi kommer att köra några sådana där tiominuterspassager under de kommande Sugar-spelningarna.
– Vi vill inte slösa folks tid i onödan helt enkelt. Jag brukar säga att om vi får in två timmar musik på sjuttiofem minuter har vi lyckats (skratt).
Här ser du Sugar live i Skandinavien:
Oslo – Leiligheten Rockefeller- 7 juni
Stockholm – Debaser Hornstulls Strand – 9 juni
Köpenhamn – Vega – 10 juni
