Att prata om band som själva utgör en genre må vara en rätt sliten musikkritiker-klyscha. När det gäller The Necks är det dock ofrånkomligt. Ett av Australiens mest egensinniga band har verkat i sin helt egna genre sedan slutet av 80-talet.
Musiken som Chris Abrahams (piano), Lloyd Swanton (kontrabas) och Tony Busk (trummor) improviserar fram tillsammans beskrivs inte sällan som avantgarde-jazz. Strukturerna på de långa passagerna gör dock att det kanske ligger närmre till hands att kalla det för en organisk, akustisk version av ambient. Det är i förmågan att bygga upp stora, hypnotiskt fängslande ljudbilder med sina instrument och låta dem långsamt utvecklas, som deras storhet ligger.
Inkonst känns välfyllt för en måndag. Det märks att The Necks är ett stort namn inom den experimentella sfären. Som vanligt improviserar de fram all musik live på scen. Lokalens akustik och utformning har alltid betydelse för vilken riktning som framträdandet tar. När de spelade på Inkonst senast, på en lite mindre scen under festivalen Intonal för två år sedan, blev hela konserten till ett timslångt stycke. Ikväll spelar de två. Däremellan hinner de tre rutinerade männen med en kort paus för att gå ut och sälja merchandise.
Det är onekligen musik som ställer krav på sin publik. Kvällens första stycke byggs långsamt upp från hypnotisk Steve Reich-minnande minimalism mot ett dramatiskt parti med framträdande dissonanta pianopartier. För egen del är det dock under det uppföljande andra stycket som jag verkligen lyfts ovanför molnen. När några av Chris vackra, sköra pianomelodier tillåts tränga igenom och skapa en kontrast mot det stormiga crescendo som följer.
Det råder inga tvivel om att The Necks är oerhört skickliga musiker. Att se dem improvisera fram hela världar av ljud på scenen är som att bevittna ett kollektivt medvetande i rörelse. Helheten blir till något som är större än summan av delarna.
På vägen ut överhör jag en konversation mellan två män som båda har blundat genom merparten av konserten och berättar för varandra vilka inre bilder som musiken har framkallat för dem. Då slår det mig att jag kanske har lyssnat på fel sätt.
