Musiken i Kill Bill: Vol. 1 och Vol. 2 är mer än bara bakgrund – den är en central del av filmens identitet. Quentin Tarantino plockar friskt från Ennio Morricone (bilden), symfonisk soul och klassisk rock för att skapa ett soundtrack som är lika eklektiskt som berättelsen. Läs Vladimir Oravskys text om dessa två tidlösa soundtracks nedan.
Kill Bill Volume 1 Original Soundtrack
A Band Apart Records, Inc/Maverick/Wmg Soundtracks 9362-48570-2
Det finns inte många filmskapare som förutom med sina filmer även lockar med sina soundtracks det vill säga skivor med musik från sina filmer. Hur många är det? Sergio Leone är en av dem, Woody Allen en annan, Stanley Kubrick en tredje, Milos Forman en fjärde, Alan Parker den femte, Martin Scorsese den sjätte, Federico Fellini den sjunde, Clint Eastwood den åttonde och så Quentin Tarantino. Många flera namn kan jag inte komma upp med. Soundtracken till Tarantinos första två fullängdsfilmer Reservoir Dogs (De hänsynslösa) och Pulp Fiction var storsäljare och Tarantino satsade på att utge musiken till sin tredje film på sitt eget skivmärke. Och det lyckades. Både filmen Jackie Brown och musiken från den, frambringade ett guldklirrande ljud. Förväntningarna på Kill Bill-soundtracket var därför uppskruvade.
Kill Bill-soundtracket är behängt med Parental Advisory Explicit Content-varningsetikett, vilket betyder att den, på känt Tarantinos maner återger även delar av de talande orden. Och sånt gillar jag, även om här slungas det med en hel del så kallade four letters words. Ordet Love är inte något av dem.
Kill Bill-soundtracket är en så kallad ”Enhanced CD”, det vill säga en CD som innehåller något mer än ”bara” musik. I Kill Bill-fallet får vi på köpet The Kill Bill-trailer-trilogi. Dessa vill locka kunder till att se filmen Kill Bill. Skivbolaget måste onekligen tro att det finns en potentiell stor skara soundtrackskonsumenter som först köper musiken och därefter bestämmer sig för att se de rörliga bilderna, som om dessa ackompanjerade musiken och inte tvärtom.
En av trailrarna åtföljs av Luis Bacalovs musikstycke kallat the “Grand Duel” och det är till förväxling likaljudande med Ennio Morricones berömda musik till Leones dollarfilmer. Tarantinos bilder vill å sin sida återskapa Leones bildlandskap. Fast det stannar dessvärre bara vid intentionen. Originalet är både mer spännande och mer intressant.
Även den rumänske panflöjtspelaren Zamfirs låt “The Lonely Sheperd”, komponerad av tro det eller ej, muzakmusikens grand old man James Last, är helt i Morricones anda.
Det är uppenbart att filmen Kill Bill är en kosmopolitisk anrättning. Den utspelar sig både på den amerikanska och asiatiska kontinenten och musiksättningen till dem, blev således till en anrättning av världens alla stilar. Låten “Green Hornet” av Billy May framförd av Al Hirt och hans trumpet vill ta oss till Mexiko men även långt bort till öst, sett från Sverige som betraktelsepunkt. “Green Hornet” är en tydlig parafras på Nikolaj Andrejevitj Rimskij-Korsakov världskända “Humlans flykt”, och som förekommer som mellanspel i operan Sagan om tsar Saltan. Tematiskt är detta en välvald referens, då Rimsky-Korsakovs musikaliska saga handlar om en prins som omvandlas till en bi som gör en raid mot och sticker liksom med ett svärd sina ondskefulla fastrar.
Gloria Caldwells, Sol Marcus och Bennie Benjamins komposition “Don’t Let Me Be Misunderstood” från 1964 har framförts och spritts över världen av många musikaliska utövare inklusive den stora Nina Simone, The Animals, Elvis Costello, Cindy Lauper och så Santa Esmeralda. Den sistnämnda framför den även på Kill Bill-soundtracket. Discogruppen Santa Esmeralda är inte speciell välkänd på våra breddgrader men den anses vara en av de stora i spansktalande musikvärlden sedan 70-talet. Lyssna gärna på deras album You’re My Everything: The Best of Santa Esmeralda från 1994. Den kan lätt förklara Tarantinos smak för den.
Sonny Bonos välkända sång “Bang Bang (My Baby Shot Me Down)” är soundtrackets öppningsnummer. Fast inte med Cheer så som hon framförde det på albumet The Sonny Side Of Cher utan i Lee Hazlewoods arrangemang och då, som förväntat, med en långsamsjungande Nancy Sinatra.
“Woo Hoo” är en klassisk rocklåt och den låter även som sådan.
“Battle Without Honour Or Humanity” av och med Tomoyasu Hotei är återigen en förförisk mix mellan det österländska och det västerländska, det traditionalistiska och det snabblevande.
Wu-Tang Clans producent Robert Diggs, även känd som RZA eller The Abbott, Prince Rakeem, Rzarector, Bobby Steels och Bobby Digital får rappa och sampla på “Ode To Oren Ishi”, en låt som följs av Isaac Hayes typiska “Run Fay Run”. Detta långa musikaliska tidsspann är typisk för Tarantino. I “Run Fay Run” finns det element från Hayes Oscarsvinnandemusik till Shaft, inte minst hans wah-wah-gitarr och den potenta symfoniska soulen. “Run Fay Run” är från år 1974 men kan lätt tas för en av dagens kompositioner.
Kill Bill-filmens titel och följaktligen även soundtrackets, är förenat med tillägget Volume 1. Detta kunde inte tolkas på annat vis än att Tarantino projekterade en nästföljande del på Kill Bill-äventyret. Jag har läst någonstans att Quentin Tarantino planerade att göra bara en Kill Bill-film, men att, när han var klar med inspelningen, insåg att filmen blev betydligt längre än en sammanhållen visning skulle tåla och att han följaktligen blev tvungen att portionera ut sitt Kill Bill-manus i två visningsdelar. Låter det troligt? Not really. Den som sett någon Tarantinofilm vet mycket väl att det finns få så medvetna manusförfattare och regissörer som Mr. Tarantino himself. Hans filmer består av scener avvägda som på en apotekares våg. Filmen Kill Bill består av två separata ”delar” liksom filmens namn tillhandahåller två ord som rimmar. Som om de var avskilda från varandra med ett svärdshugg.
Kill Bill Volume 2 Original Soundtrack
A Band Apart Records, Inc/Maverick/Wmg Soundtracks 9362-48676-2
En femtedel av musiken som Quentin Tarantino använder sig av för att fördjupa Kill Bill Volume 2 är skriven av Ennio Morricone. Dock skrev Morricone inte dessa nummer för Kill Bill Volume 2 utan dessa kompositioner är lån från filmerna Il Buono, il Bruto, il Cativo, Il Mercenario och Un Dollaro a Testa.
Tarantino är en allround filmskapare. Han lägger lika mycket arbete på bildlösningar som på manus, mise en scène det vill säga framförande/regi och musik. Han nöjer sig inte med att musiken framkallar den rätta stämningen, inte heller att låtarnas lyrik uttrycker det som han vill uttrycka med sin berättelse. För honom även är låtens titel av betydelse och inte nog med det, även musikgruppens namn är bärare av budskapet. Bara ett exempel: “She’s Not There” framförs av den brittiska gruppen Zombies som dessvärre gick i graven för länge, länge sedan. Zombies är ett passande namn på en grupp som debuterade med den vinnande singeln betitlad “She’s Not There”. En zombie är även Uma Thurmans karaktär, The Bride: ”Looked dead, didn’t I? Well, I wasn’t, but it wasn’t for lack of trying, I can tell you that. Actually, Bill’s last bullet put me in a coma. A coma I was to lie in for four years. When I woke up …”
Tarantino kunde ha valt andra artisters framföranden av denna sång. Exempelvis Neil McArthur det vill säga Colin Blunstones version. Han sjöng med Zombies när det begav sig. Eller Santanas tolkning…
Så här låter intro till “She’s Not There”: ”Well no one told me about her / The way she lies / Well no one told me about her / How many people cried.
Och så här later Bills repliker till The Bride i anknytning till sången: “Now, when it comes to you and us. I have a few unanswered questions. So, before this tale of bloody revenge reaches its climax I’m gonna ask you some questions, and I want you to tell me the truth. However, there in lies a dilemma because when it comes to the subject of me I believe you are truly and utterly incapable of telling the truth. Especially to me, and least of all, to yourself. And when it comes to the subject of me, I am truly and utterly incapable of believing anything you say.”
