HYMNs Alvar Johansson såg Of Monsters and Men på Fållan, vilket resulterade i en krönika om indiedrömmar och en svunnen tid. Läs hans reflektioner nedan.
Jag har en indie-dröm. I min indie-dröm är jag fjorton år och cyklar till skolan medan jag lyssnar på Arcade Fire. Någon berättar att Obama har blivit omvald. Pappa visar hur den nya kaminen fungerar. Jag förklarar för min kompis att jag är indie nu, och spelar Two Door Cinema Club på hans familjedator.
Tidningen SONIC intervjuar Phosphorecent. Om man köper tidningen i butik följer det med en CD som pappa spelar i bilen.
Jag ser en bild på MGMT och tänker att jag ska bo i Brooklyn när jag blir stor. Kanske ska jag bära hatt. Någon berättar att Obama blivit omvald. Allt är möjligt. Jag skriver till tjejen jag är kär i att jag älskar henne. Sedan skriver jag att min kompis tog min telefon. Jag har en kusin som kanske ska åka till Brooklyn. Pitchfork ger en dålig recension till Alt-J. Jag har en indie-dröm. Pappa spelar ”Little Talks” med Of Monsters And Men. Någon berättar att Obama blivit omvald.
Det kändes verkligen som spiken i kistan för hela 10-talet när en video på Edward Sharpe And The Magnetic Zeroes började cirkulera på nätet för ett litet tag sedan, och följaktligen slets sönder och samman av massan med den säkerhet som bara kan uppbådas av någon som försöker rädda sitt eget skinn från eventuella anklagelser om att någonsin ha varit ”stomp-clap-hey”.
Kanske var det också tv-serien Girls fel, Lena Dunham är ju kvinnan som förbannats med en oförmåga att någonsin kunna säga någonting annat än sanningen (vilket också blev hennes undergång). När hon introducerade ”Marnie and Desi”, karaktären Marnies skämskuddeframkallande indiefolk-duo, skar hon med sin rostiga kultursåg rakt igenom alla illusioner om äkthet och sanning som webdesigners i Brooklyn skapat för varandra och sig själva. Klart hon var tvungen att dö.
Mitt i allt detta finns Of Monsters and Men. Var de någonsin indie? De var i alla fall väldigt många, från Island och hade ett drag av något vagt ”sagolikt”, ett tonläge som kanske inte var i paritet med Mumford & Sons 1800-tals lajv, men inte mil därifrån. De som drivit fanzines på 90-talet satt längst bak i klassrummet och gjorde kräkljud. För oss som levde indie-drömmen, som såg Obama bli omvald och drömde om att bo i Brooklyn i en lägenhet med tegelväggar inomhus- för oss dög det alldeles utmärkt.
Och nu då?
Frågan kring vad vi ska göra med den här musiken idag är inte helt enkel att svara på. Visst, Of Monsters and Men har fortsatt spela in skivor, men det är ofrånkomligen så att varje antydan om att det är ”Mountain Sound”, ”Dirty Paws” eller såklart ”Little Talks” som ska komma härnäst resulterar i de största applåderna på det nästan slutsålda Fållan. Det är svårt att avgöra om islänningarnas blygsamhet och fnissighet är äkta, eller bara en fasad för att dölja ett rasande ressentiment över att aldrig få gå vidare, att indie-drömmen för dem är en Måndag-Hela-Veckan-mardröm.
Det här handlar inte om bitterhet eller revansch-lusta, snarare tvärtom; jag skulle vilja ge personen som skrev den här kommentaren till en av mina live-recensioner helt rätt, kanske även be om ursäkt. Det är som att jag får svårare och svårare att skriva om musik för varje konsert jag ser, för varje skiva jag hör. Någonting kanske har börjat läcka. Kanske vill jag bara ha en indie-dröm igen.
När jag smiter på toa under inapplådering för extranummer läser jag på min telefon att USA skickar oljetankers genom Hormuzsundet som Iran i sin tur spränger till småflis. Det verkar inte finnas någon plan mer än att saker bara måste fortsätta ske. Obamas löften var visserligen tomma, ruttnade innanför det ljusblå skalet, men visst kändes det i alla fall som löften?
Jag blundar och är tretton år gammal igen. Jag visar ”Little Talks” för min kompis på hans hemdator. ”Indiskt?” säger han, och jag suckar teatraliskt. ”Nej, det är indie”. Det är det kanske inte, och var kanske heller aldrig. Men det är en fin dröm. Det kan man i alla fall inte ta ifrån oss.
