På bussen ut mot frihamnen sitter ett tjugotal män och kvinnor, alla över fyrtio år och klädda i svart. När ändhållplatsen är nådd kliver de av och det blir uppenbart att många blir ställda. Kön sträcker sig långt ut från Banankompaniet och bland många suckar hörs flera önska att de anlänt tidigare.
När Suede lade av 2003 var det få som vågade hoppas på en återkomst. Turnétrötthet och ett svalt mottagande av dåvarande albumsläppet A New Morning (2002) banade väg för britpopstjärnornas fall. Men en ny morgon väntade bandet när de återförenades 2010, preliminärt för en kväll av Teenage Cancer Trust på Royal Albert Hall. Återföreningen höll i sig och ända sedan dess har de släppt fem studioalbum inklusive Antidepressants (2025).
Bland de många huvuden som nickar unisont i takt är det svårt att fånga en skymt av Brett Anderson och bandet. Det är tunga gitarriff och en ekande sång som studsar sig fram genom industribyggnaden som känns som en självklar scen för Suede. Med några år på nacken är det nästan oväntat att Anderson fortfarande tar så stor plats på scenen, nästan så pass att tankarna dras till Jarvis Cocker, om än något besparat med armrörelser. Bandet blandar nytt och gammalt på ett självsäkert sätt, vilket gradvis vinner över publikens något reserverade inställning och får deras svårflörtade indiepersona att mjukna en aning.
Själv har jag ofta sett Suede som ett band vars låtar dyker upp i ens spellistor, men att man egentligen aldrig suttit sig ner och verkligen lyssnat på dem. “Life Is Golden” blev en låt som följde med mig hem efter kvällens fina framförande, samtidigt som “So Young” fick nytt liv när gitarren tillåts ta plats. Den här kvällen blev ett utmärkt tillfälle att upptäcka Suedes breda diskografi och dynamiska liveframträdande som båda står sig starka. Trots uppbrottet och motgångarna är det klart att den nyfunna energin som följt med bandet sedan återföreningen sitter kvar och gör kvällen till en väl spenderad torsdag.
