“2026 är det nya 2016” säger Håkan Hellström när han kliver på Malmö Arena och raljerar över den senaste retrotrenden i modevärlden. Håkan må vanligtvis vara trettio år efter sin tid, men när han – precis som då – spelar under tak igen ligger han helt rätt i tiden. “Nuförtiden går allt så snabbt innan det blir retro, snart är det förra måndagen som gäller”.
Med elfte albumet – höstens soulrostiga Svensk rost (2025) – i bagaget slänger han sig ut på sin första inomhusturné sedan 2016. Efter att gång på gång slagit publikrekord på den gigantiska hemmaarenan Ullevi är det dags att möta folket på en något mer överskådlig nivå. Lite närmre. Visst är det långt ifrån en intim klubbturné men 74000 människor har blivit 11500 och euforisk sommarglädje har ersatts av dunkelt vintermörker. På något märkligt vis har den stora hockeyarenan förvandlats till en underjordisk svartklubb.
Med smutsiga gitarrer, giftigt blås och ett skrotigt, nästan maskinellt driv är han praktiskt taget farlig i den feberdrömskt explosiva inledningen med “Magiskt men tragiskt” och “Gå för glory”. Det är kärlek av fel sort och sympatier från fel håll. Dovt svävande “Tillsammans i mörker” kläs i åttiotalssynthar, “Pistol” doftar darkwave och “Det kommer aldrig va över för mig” kreverar i ett våldsamt, upprivet postpunklarm. Efter en lång och hård vinter går han ut i självdestruktion. Ut på synthesizergolvet, ner i ljuva livet. Svensk rost har rostat sönder till något som snarare känns som en fortsättning på de slamriga utflykterna på förra vinterns EP Gå för glory (2025). Ett nästan förbjudet klubbland.
Ändå är det en klassisk Håkan Hellström vi möter. Också. En hopplös romantiker som blöder från hjärtat, minns sina tonårsförälskelser och lever ut sina barndomsdrömmar. En karismatisk cirkusdirektör som käppdansar ut på catwalken, jonglerar med hatten, slänger sig på golvet, knyter skorna och springer ut i publikhavet. En Göteborgspopens Bruce Springsteen som med explosiv intensitet, personliga brandtal och glödande scennärvaro får var och en i den mångtusenhövdade arenan att känna sig personligt utvald. Sällan har “Valborg” fört tankarna så tydligt till “Drive All Night” som ikväll.
Omgiven av ett brokigt musikerkollektiv som förvandlar de omedelbara popdängorna till färgrika, euforiska soulstänkare fyllda av karibiska, latinska och afrikanska rytmer. Ett mer dansant E Street Band. Mattias Hellbergs (Nationalteatern, Ossler, Stefan Sundström) och Simon Ljungmans (Augustifamiljen, SeLest, Strandvägen) målande gitarrer, David Nyströms (Ulf Lundell, Lars Winnerbäck, Mikael Wiehe) romantiska pianofigurer, Oscar Wallbloms (Augustifamiljen, Hästpojken) stadiga basgångar, Finn Björnulfssons (Timbuktu, Miriam Aïda, Timo Räisänen) lekfulla slagverk och Lars-Erik “Labbe” Grimelund (Augustifamiljen, Incka, Whipped Cream) drivande trummor.
Förstärkta med gospeldrottningen LaGaylia Fraziers, Ingela Olssons och Kerstin Ryhed-Lundins själfulla körstämmor och saxofonisten och tvärflöjtisten Nils Berg och bleckblåsarna Tobias Wiklund och Annika Granlund i en hetlevrad blåssektion. Själv sjunger Håkan Hellström (Broder Daniel, Honey Is Cool, POK!) själen ur kroppen, plockar upp en elgitarr, skakar tamburin, drar några munspelsolon och bjuder upp till hämningslös allsång i precis varenda låt.
Kvällen till ära tittar även Josef Slunge in. Ett ungt popsnöre med hiphopbakgrund, uppvuxen i Majorna, numera bosatt i Malmö och bara ett spädbarn när Håkan debuterade med Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000). Den gemensamma duetten “Zoey” är kanske en aning för slickt urban för att bränna till ordentligt, men jag charmas rejält av den smäktande Stry/Nina letar UFO-flirten “Rockenroll, blåa ögon – Igen”. Håkans ögon lyser av stolthet när han ser på Josef. Som en lillebror. Eller kanske ännu mer som en son som vuxit upp och blivit stor.
Det går inte att komma undan. Hur stor arenan än är, hur mycket somliga betoningar än skaver och hur mycket Håkan än var bättre förr är han alltid personlig på scen. Nästan privat. Hur mycket “River en vacker dröm” än flirtar med Wilmer X-dängan “Bakom år 2000”eller hur tydligt monsterdängan “Kom igen Lena!” ligger i gränslandet mellan Katrina & the Waves, Dexys Midnight Runners och Cornelis Vreeswijks “Hommage (Visa till Veronica)” är allt eget. Hur mycket hela arenan än kokar under “Känn ingen sorg för mig Göteborg”, “En midsommarnattsdröm” och “Tro och tvivel” och hur långt bak i lokalen jag än sitter känns allt märkligt nära. I den naket avskalade “Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” sitter vi plötsligt runt samma lägereld, håller varandra i händerna och sjunger för varandra.
Med Janne “Loffe” Carlssons ”Är du glad ska du sjunga” strömmandes ur högtalarna rumlar jag ut ur arenan. En aning omtumlad. Nästan så jag orkar vänta tills våren. Trots att Håkan inte alltid känts särskilt angelägen på skiva de senaste åren är det uppenbart varför han fortfarande fyller arena efter arena. Genom att bara vara människa. Genom att hitta det lilla i det stora. Genom att låta elva och ett halvt tusen människor i en hockeyarena rymmas i ett underjordiskt klubbland – eller kring samma lägereld. Hur många biblar Jesus än skulle signera i gallerian, den här gången är det på riktigt.
