Joel Alme släpper nya albumet Gullmar Gospel 13 mars och följer upp skivan med en vårturné där han bland annat ska spela tre kvällar vardera i Stockholm och Göteborg. HYMNs Joseph Pollack har träffat Joel för en intervju.
Det var fyra år sen jag senast satt på Ölstugan Tullen i Hornstull och pratade med Joel Alme sist, då om albumet Sköt er själva så sköter jag inte mitt. Nu pratar vi om kommande albumet Gullmar Gospel. Det känns som att världen ser helt annorlunda ut och mitt liv är helt utbytt i form av nya relationer och nytt jobb. Men i Joel Almes liv har det inte hänt jättemycket, när jag frågar vad han sysslat med de senaste fyra åren svarar han:
– Inte så mycket, jag är väldigt rutinstyrd. Jag har mest gjort det jag brukat göra. Skrivit låttexter, lyssnat på musik och kollat på film.
Ditt kommande album heter Gullmar Gospel. Hur är din relation till Gullmarsplan i Stockholm?
– Jag har bott i Björkhagen större delen av tiden jag bott i Stockholm, så Gullmars har alltid varit väldigt nära. Det finns ett mysigt sunk över den linjen. När jag flyttade hit som 28-åring kunde man dricka så himla billigt också. Något som finns kvar på Gullmars är det här lite solkiga men ändå välkomnande. Gullmarsplan är helt oförändrat, det är en smältdeg av alla som kommer från olika delar av gröna linjen. En väldigt prestigelös plats, du kan gå och handla mat i morgonrock och ingen skulle höja ett ögonbryn. Alla hade nog mått lite bättre av att vara lite mer som Gullmars. Folk där är inne i sitt eget, på väg någonstans och tänker inte riktigt på vilka de är eller hur de ser ut. Jag gillar att det är en väldigt ful plats, det känns sunt på något sätt.
Jag bor själv på röda linjen där vår motsvarighet Liljeholmen inte alls känns lika avslappnat. Ica där bjöd en gång på ostron som provsmakning, vilket känns som något man hade sett i en sketch som har som mål att håna Stockholm, parodiskt. Gullmarsplans onda tvilling.
”Något som finns kvar på Gullmars är det här lite solkiga men ändå välkomnande”
– Ja, och där har ju de lokalt valt att utmärka sig på det sättet. Gullmarsplan är på det stora hela fortfarande en knutpunkt för vart man ska bara. Den är tom och de som går runt där fyller den med innehåll.
Hur reflekteras detta i albumet?
– Att man som människa ska känna det är okej att leva och inte vara någon annan än sig själv. Speciellt för unga som växer upp idag. Det finns en slags press att man ska prestera. Det behöver man inte, du kan göra vad fan du vill. Du måste inte lyckas. Man ska satsa på det man älskar, men folk verkar ofta blanda ihop det med framgång. Vad nu det är. Kanske att bli känd eller tjäna pengar. De framgångar jag själv haft har varit kickar i stunden, men jag har nog aldrig mått så dåligt som när det har gått som bäst för mig. Jag har aldrig trivts med det.
Det känns som att mycket kultur just nu handlar om världen vi lämnar efter oss. Du får mig att tänka på One Battle After Another, som behandlar just det väldigt mycket och precis som du har Paul Thomas Anderson barn som börjar bli vuxna. Är det något du också tänker på?
– En aspekt av albumet är att växa upp idag och inte känna att man räcker till. Men jag kan å andra sidan inte uttrycka hur unga idag känner. Jag vill inte lämna efter mig en värld där mina barn ska känna att de måste tjäna en massa pengar och satsa på materiella grejer. Aldrig känna sig lugna eller tillfreds med sig själva. Det enkla behöver inte vara dåligt.
Du beskrev ditt förra album som ”drömskt och filmiskt”, att det handlade om ett dygn. Handlar det här albumet om en längre tidsperiod?
– Ja, det gör det. Det här albumet är också lite minnen som sammanvävs med det som händer idag, kan man säga. Jag tror vi pratade sist om att förra albumet var lite som Fellinis Amarcord. Den filmen är ju lite som Gullmars nu när jag tänker på det. Fellini skildrar en väldigt levande plats han växt upp i. Vem blir man om man växer upp och allt man har omkring sig är folk som tjänar lika mycket, det finns inga krogar, lokala alkisar eller tvätt som hängs över husen. Vad skapar det för någonting?
Skulle du säga att dina låttexter är filmiska?
– Jag kan inte skriva texter om jag inte får en bild i huvudet. Så jag utgår alltid ifrån att en låt är lite som en film.
Finns det något dramaturgiskt tänk då också när du skriver texter?
– Låten har ju alltid en början, mitten och ett slut. Sen brukar jag kanske avsluta låten med något som får ihop det med början av låten. Gullmar Gospel, alltså låten med samma titel som albumet, börjar med att jag är nyinflyttad, 28 år gammal och sitter och super någonstans på Gullmars. Sen avslutas låten med vart jag är nu, jag går förbi samma kvarter och ser någon annan som sitter och super, kanske är hen lika ledsen som jag var då. Alla människor ska kunna finnas där.
Ser du dig själv som en Göteborgsmusiker eller Stockholmsmusiker?
– Jag släppte mitt första album 2008, rent medialt då handlade allt om Göteborg. Men hela den indierörelsen från Göteborg höll ju på att ta slut typ då. Min identitet har nog alltid varit att komma lite sent och vara vid sidan av. Jag känner mig alltid som en göteborgare men om jag är en göteborgsmusiker får andra svara på.
Du åker på turné snart, du ska till Stockholm, Göteborg, Malmö och Varberg där du har din första spelning. Varför just Varberg utöver de tre stora städerna?
– Jag gillar Varbergs teater, jag spelade akustiskt där någon gång och de som arrangerade den spelningen klickade med mig. Sen är det alltid väldigt bra med lite av en mjukstart. När jag släppte Flyktligan hade jag min första spelning på stora teatern i Göteborg. Jag tror nästan jag fick en stroke och blev personlighetsförändrad av nervositeten jag kände den dagen.
Lever du på din musik?
– Ja, men jag lever billigt.
Har du några hobbys?
– Jag har ärvt av min farsa att köpa och sälja möbler, så det kan jag gå in i om jag blir riktigt rastlös. Han hade en möbelbutik som hette Drömt och Glömt i en rivningskåk i Haga. Jag sov ibland om dagarna i bakrummet där, bland skyltdockor. Vilket var ganska läskigt och desorienterat att vakna upp i. Det fanns ingen toalett där, så man fick pissa i en flaska.
Har du ärvt drickandet av din pappa också?
– Ja, eller det har jag väl ärvt av 99% av min släkt. Nu har jag nog druckit mig till att kunna dricka normalt. Det är lite som att jag varit i Italien så många gånger nu så jag behöver inte åka dit igen. Jag har upplevt så mycket genom alkohol och fest att jag tröttnat på det.
Du vet att du inte kommer ha världens roligaste dag om du plötsligt dricker 11 öl för dig själv?
”Det är lite som att jag varit i Italien så många gånger nu så jag behöver inte åka dit igen”
– Nej men precis. Det gör jag aldrig. Det kanske låter skitpräktigt, men det är mer ren överlevnad.
Du är inte orolig att det blir en slippery slope om du dricker måttligt? Jag upplever det själv, de gånger jag gjort ett undantag i min nykterhet så brukar det alltid behöva urarta lite för att jag ska få en reality check som får mig att sluta igen. Eller så ser jag till att sätta käppar i mina egna hjul, typ se till så att jag har saker planerade de nästkommande 4-5 dagarna så jag inte kan hitta ursäkter eller undantag till att dricka.
– Jag var nog mer så förr, men för det mesta dricker jag inte längre. Allt runtomkring påverkar också ens behov av alkohol. Det är olika från hur ditt liv ser ut. Att ha barn och behöva ta ansvar för andra människor hjälper.
Jag drack nog som mest under en period då jag hade väldigt mycket ångest över mitt jobb. Vilket såklart bara var en ond cirkel eftersom jag då behövde vara bakis på ett jobb jag redan hatade.
– Precis och i mina låttexter går jag ju igenom det där. Jag ser inte ner på folk som druckit. Jag vet hur det är att må dåligt och jag vet att man kan göra vad som helst för att slippa må dåligt. Då är ju alkohol en väldigt snabb lösning för att slippa bära den där tyngden man bär runt på.
Du beskriver mycket missbruk i dina texter men du är också väldigt förlåtande kring missbruk. Jag upplever att många andra musiker som skildrar missbruk kan vara väldigt hårda, både mot sig själva och andra.
– Ja, 100%. Det ligger alltid något trauma i botten. Det kanske är ett personlighetsdrag också, jag har ingen bitterhet inom mig.
Är du bra på att trösta folk?
– Ja, men det är jag nog, eller jag är nog bra på att lätta bördan för folk. Det har jag nog varit sen jag var liten. Om mamma var ledsen till exempel, då tänkte jag ”ok hur ska jag göra för att alla ska må bättre?”
Det är en egenskap som gör att man blir en bra festvärd, låter det som?
– Ja, jag är uppmärksam hela tiden på hur andra mår. Men just på fester och sånt har jag nog tränat bort att vara alla till lags. Det är ju allas ansvar att stämningen är bra! Inte bara personen som håller i festen.
Hur tränar man bort det?
– Första steget är att vara tyst i taxin. Försöka ta bort tankarna som säger ”han kanske tycker det är tråkigt att jag bara sitter här”.
Vilka fyra album borde alla lyssna på innan de dör?
– Man måste inte lyssna på dem. Men de fyra album som betytt mest för mig är Van Morrison – Astral Weeks, Jonathan Richman and the Modern Lovers – It’s Time For, Nina Simone – Silk & Soul och Curtis Mayfield – Curtis.
På din senaste singel så visas en slags GIF-bakgrundsvideo på Spotify där du går runt lite planlöst. Finns det någon story bakom den?
– Jag tänkte först att den videon är lite för mycket arbetarromantik eftersom den är inspelad precis utanför studion som är i Kungsstens industriområde. Det var också där jag hade min första replokal.
Vad är den märkligaste regin eller instruktion du fått av en fotograf eller regissör?
– När jag släppte första skivan skulle vi spela in en musikvideon till ”The Queen’s Corner” i Rom. De ville prompt att jag skulle ha på mig ett par rosa strumpor och verkade trycka mycket på att de skulle synas i videon. Jag vet inte vad det skulle symbolisera, om det skulle göra det mer finkulturellt eller nåt. Klädmässigt är jag väldigt opretentiös. Jag vill inte sticka ut alls, så att behöva ha på sig ett par rosa strumpor är nog det värsta jag kan tänka mig.
”De ville prompt att jag skulle ha på mig ett par rosa strumpor”
Vad var det senaste du kulturella verk du konsumerade som du ser som ett mästerverk?
– Jag har väl knappast konsumerat den, men jag tänker ofta på statyn ”Lek eller allvar” på Göteborgs centralstation som föreställer en liten flicka som böjer sig fram mot en vägg. Det är oklart om hon står och gråter eller om hon räknar till kurragömma. Den är tidlös. Varje gång jag är i Göteborg tänker jag på henne.
Vilket är ditt favoritmuseum?
– Naturhistoriska i Göteborg, eftersom de inte har förändrat någonting där sedan jag var liten. Eller jo, de har tagit bort de siamesiska tvillingarna som fanns i en burk. Annars är det helt oförändrat.
Vad har du för guilty pleasure?
– Julen generellt. Jag älskar att köpa julpynt och jag lyssnar på julmusik året runt. Det var enda gången på året när jag var liten som kylskåpet var fullt med mat. Jag kunde ibland bjuda hem kompisar bara för att visa upp vårt kylskåp, för att imponera. Jag älskar jul, det är lite heligt. Jag blir lugn.
Kan vi förvänta oss att du släpper en julskiva längre fram?
– Det är nog lite för mycket kommers i det för min smak. Men det vore väl kanske skönt också med den typen av STIM-pengar det kan innebära.
Får du mycket STIM-pengar för ”Snart Skiner Poseidon”?
– En del, men jag ger hälften av det till IFK:s ungdom.
Om du tänker att du sitter på ett tåg och tittar ut på en fin utsikt, vilken låt spelas i lurarna?
– Tony Joe White – Copper Kettle. Den handlar om hur man gör hembränt, den skrevs under alkoholförbudstiden i USA.
