Baren har fyllt på lagret av Wilmer X Rock’n’Roll Lager och en snubbe berättar nostalgiskt om när han såg Wilmer Pitt i Pildammsskolans aula fredagen den 7 april 1978. När Skånerockens chefsideologer Nisse Hellberg och Hjelle håller hov på Medley i Malmö är det slutsålt i tre dagar i sträck. En folkfest utan dess like!
Kvällen inleds i all anspråkslöshet av Teckomatorpsonen Andreas “Hjelle” Hjelmér (Det Enda Alternativet, Löparna) helt på egen hand. Hans patenterade loserboogie – någonstans mellan Hela Huset Skakar och Palle Bull & Förlorarna – har varit en institution i den skånska rockmyllan sedan han bildade Bäddat För Trubbel 2009, men när kompbandet Ormarna får stanna hemma blir tonen till viss mån en annan. Dessutom får han möjlighet att riva av ett antal stänkare det inte riktigt finns utrymme för till vardags.
Med undantag för när jag bokade honom till Munkarpsfestivalen i somras har jag aldrig sett honom såhär men kanske är det såhär han ändå gör sig bäst. Hur nervöst och självutlämnande han själv tycker att det är. Kanske just därför. Det är samma öldränkta arbetarromantik, buttra vardagshistorier och aviga fuck you-kapital men med mer utrymme för eftertanke. Utan att för den sakens skull göra avkall på intensiteten och när den skitta ur-hand-i-mun-rocken och smutscountryn får stå tillbaka för upprivna uppgivenheten i förtvivlade ballader som “Ett nattpass till”, “Hjälplöshet” och “En dag blir man sjuk” rullar en tår längs min kind. Då gör det ont på riktigt.
Med lika delar solodängor och gamla Bäddat För Trubbel-klassiker avhandlas allt från alkoholmissbruk och utbrändhet till självömkan och blueslegenden Tommy Johnson. Smutsiga elgitarrer, tjuriga tordönsvrål och gott ölsinne. Visst blir jag lite smått besviken när Nisse stannar kvar bakom scen i deras gamla Bäddat-duett “Mer som dom”, men å andra sidan är det inget annat än ett uttryck för den folkskygghet och sociala ångest låten ändå handlar om. Det starkaste ögonblicket blir istället när Hjelle helt spontant river av Patrik Strands El-Kvartetts Kris Kristofferson-översättning “Om du inte gillar Hank Williams” (“If You Don’t Like Hank Williams”). Med Patrik själv ståendes i publiken blir den lite av en handbok för musikkritiker som jag. Oavsett om det rör sig om Kommissarie Roy, Haket, P3-musik eller Hank Williams gör du både dig själv och scenen en otjänst om du snackar skit om sånt du inte förstår.
Nisse Hellberg (Wilmer X, Lonely Boys, Bo-Dogs) tar över scenen ihop med kompbandet The Helltones. Mannen som för många är helt synonym med hemstaden Malmö har länge drömt om att få spela på Medleys mer intima scen. Tillsammans med gitarristen Janne Lindén (Lankasters, Eddie Meduza, Lester C Garreth), kontrabasisten Tobias Einestad (Domestic Bumblebees, Robert Johnson & Punchdrunks) och trummisen Marcus Källström (Sky High, Bongo Brains, Stonecake) bjuds det på rivigt rockabillygung starkt förankrat i rockhistorien, särskilt i femtiotalet. När han sjunger om att lyssna på musik som var hipp runt 1970 i “Nu smet katten in till grannen igen” kan jag inte låta bli att dra paralleller till Lonely Boys-kollegornas gamla devis: Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly.
Redan på Peps Persson-samarbetet Röster från Södern (1994) började Nisse längta efter att göra andra saker än det han kunde göra med Wilmer X men det var först med det tjugoårsjubilerande tredjealbumet Snackbar Blues (2006) som soloprojektet tilläts ta fokus. Två decennier senare omger han sig fortfarande av samma musiker men i och med Wilmer Xs nytändning med comebackalbumet Mer för dina pengar (2022) och uppföljnings-EP:n Fem på handen (2024) har även solokarriären funnit en ny energi lagom till tionde soloalbumet Fyra på golvet (2025). Två fruktbara projekt som för en gångs skull tillåts ta lika mycket fokus, ge kraft åt varandra och samtidigt vara varandras kontraster. Komplettera varandra fullt ut.
I soloprojektet lyser punk- och garagerötterna med sin frånvaro. Visst kan det bli rejält svettigt i låtar som “Fyra på golvet”, “Nån måste få jobbet gjort” och den cajundoftande sjömansshantyn “M/S Colinda”. Och visst är det något med “En stad som aldrig vaknar” som får mig att tänka på den uråldriga Wilmer-pärlan “Främling i en okänd stad”. Men här är tonen lättsammare. Blådårar-dängan “En doft av läder” är ett soligt vårskrik, “Kalla det drömmar om du vill” skrevs till Lasse Stefanz och Anna-Lena Löfgrens gamla italienska schlager “Lyckliga gatan” (“Il ragazzo della via Gluck”) är obligatorisk på låtlistan.
Fryntliga boogiebagateller, twangiga rockabillyslingor och finurliga formuleringar om relationer, väder och annat vardagsbestyr. Inga stora åthävor, inga episka berättelser, inga slitna rockklyschor. Däremot en hel del humor – även rent musikalisk sådan – vilket inte minst märks när Tobias och Marcus brister ut i varsitt solo på kontrabas respektive trummor i extranumret “Kul att ses, tack och adjö”. Eller det faktum att videon till “Stjärnan i mitt liv” är en rak avbild av Paul Simons och Chevy Chases “You Can Call Me Al”.
Men i samma stund jag börjar tröttna så smått på alfabetsramsor, ordlekar och pittoreska petitesser som kanske inte riktigt vill få så mycket sagt bryter plötsligt den gåshudsframkallande grubblardryparen “Dit inget ljus kan nå” av från lättsamheten, trots den tämligen euforiska refrängen. En dunkel resa genom mörka valv, stängda salar och fuktiga väggar som knappt rörts av mänsklig hand. Kanske är det bara i några förbisedda Wilmer-dängor som “Pojken i skuggan”, “Den där ensamma känslan” och outtakespåret “Demonen” Nisse tillåtit sig att grotta ner sig lika djupt i det naket självutlämnande. Gåshud rakt igenom!
Efter två timmar rivig rockabillyboogie kliver Nisse av scen till tonerna av Chuck Berrys klassiker “Betty Jean”. Rötterna är intakta och även om Nisse gör sig tusen gånger bättre med originallåtar sjungna på modersmål avslutade den även Wilmers första liveplatta V-I-L-D (1986). Även det en skiva som fyller jämnt i år. Cirkeln är sluten och trots allt en självklar avslutning på en helkväll i den skånska rockens tecken. Radarparet Nisse och Hjelle är lika självklart som det gamla radarparet Nisse och Jalle.
Kul att ses, tack och adjö!
