“Man måste gå för att kunna komma tillbaks” tänker Toni Holgersson och återvänder till Victoriateatern i Malmö för andra gången under vinterns turné. En devis han tycks ha levt efter hela livet, hur mycket han än snurrat runt däremellan. Ömsom uppe i de stora scenernas rampljus, ömsom nere i grovsoprum, hisschakt och heroin.
När Toni Holgersson (Månbröder) åter visade tecken på liv i höstas med sitt elfte album Apotek Vintergatan (2025) var det inte första gången han hållit sig borta i ett decennium. Men den här gången återvände han med en känsla av att nästan ha lärt sig landa – att på något sätt ha hittat hem. Nittiotalets manierade tjejtjusarfilter har suddats ut bland hisschakt och grovsoprum och kvar är det nakna, vindpinade, rossliga berättandet.
Han har inte längre något att bevisa, bara en livshistoria som måste få komma ut. En självbiografisk roadmovie längs vägen mellan lovande och tragisk. Från barnpsyk till behandlingshem, häkten och scener. Sagan om den lille resandepojken som växte upp bland kåkfarare, cirkusartister och fosterhem, relegerades i sjunde klass, tog sig upp mot månen när åttiotal blev nittiotal och föll ner mot campingplatser, bilbränder och sprutbyten. Det mest ärliga han någonsin gjort. Några sånger från en ytterfil.
“Jag är inte den jag borde vara, men tack och lov inte heller den jag en gång var” sjunger Toni och förvandlar Victoriateaterns tjusiga salonger till några hudnära bekännelser vid sängkanten i ett halvvägshus. Och trots att jag sitter långt upp på balkongen går varenda sil rakt in i nerverna. Bara Tonis dova akustiska gitarr och sönderrivet själfulla stämma och Lars Halapis (Bo Kaspers Orkester, Gloria, Olle Ljungström) varma elgitarrslingor, rakt upp och ner i ett svart, svävande vemod. Sårbart, mänskligt och sargat.
“Ska vi slänga alla piller och se om vi stannar hos varann?” frågar sig Toni i “Så mycket vi vill”. Bland trasiga människoöden, missbruk och hemlöshet finns värmen, nyfikenheten och drömmarna fortfarande kvar. Tanken på att en dag kanske återförenas med alla vänner som dött alldeles för tidigt gör att inte ens döden skrämmer honom längre. Bill som plåtade för Hänt i Veckan och lät honom pröjsa taxiresor med begagnade möbler, Lasse som åkte vilse i blåbärssnåren och Djamilla med varma läppar, kalla kinder och cigarett i handen. Och Jacob Gordin (Bizex-B) som var stor som två Cornelis Vreeswijk på bredden och längden, hade energi som ett kärnkraftverk, tog med krukväxter på manifestationer mot våld och som blev något av en livskamrat.
Han minns morsans feltryckta guldäpple han kunde krita på hos kranen, den gamla paketturnén Visor och rosor (1994) tillsammans med Mikael Wiehe, Björn Afzelius och Lisa Ekdahl och hur Johan Johansson fick honom att börja spela igen efter tio års tystnad. Han berättar om smaken av svindel, romantiken och det intensivt rogivande som får en att fastna i skiten trots att man förlorar vänner, familj och tänder. Och om det nyfunna intresset att låta sig vaggas till ro av Filosofiska Rummet i P1, varpå Lars stämmer upp i vinjetten han själv spelar på även till vardags.
Gamla klassiker som “Bilder från Washington Sq.”, “Låt trummorna tala” och “Kom till mig” smyger sig in i kvällens program, precis som några väl valda Charlie Engstrand-tolkningar. Och även om det är nyskrivna bekännelser som “One-Trick Pony”, “Annas november” och “Melodi från Södertälje Södra” som hårdast griper tag är det nästan två timmar av magi. Nära, naket, nästan överväldigande. Med en lågmäld intensitet som praktiskt taget går att ta på i luften. En förtrollning som inte ens bryts när Toni snyter snor ur näsan. Snarare tvärtom.
Till tonerna av Kent Anderssons översättning av Bob Dylans luffarepos “I Pity the Poor Immigrant” (“Luffarvisa”) når kvällen sitt slut. Trots alla tragiska människoöden – missbruk, hemlöshet och utanförskap – känner jag mig varm i hela kroppen. Såhär nära har jag sällan känt mig långt uppe på en balkong. Jag glider nerför trappan, ger Toni en varm kram som om han vore en kär gammal bekant och snubblar rätt ut från Victoriateatern, rätt ut i en vintergata. Man måste gå för att kunna komma tillbaks. Längs långa vägars grus. Hoppas bara det inte krävs decennier av grovsoprum, hisschakt och heroin innan dess.
