Behind the Bars är intervjuserien av musiker, för musiker – där vi släpper in läsaren bakom kulisserna i låtskrivandets värld. Genom samtal om melodier, texter, teorier och influenser möter skribenten Donnie O’Doyle artister som delar med sig av sin kreativa process och passion för musikhistorien. Det här är del 5.
Det är en sak att spela traditionell norsk folkmusik i en stråktrio. En annan att modernisera fornnordiska folkvisor till samtida tolkningar med tydliga jazzambitioner. Och något helt annat att göra detta i över två decennier, under 2000-talet, turnera internationellt och spela på stora festivaler inför hängivna publikmassor. Ett band har gjort just detta – med anmärkningsvärd stilkänsla och elegans. Låt oss presentera: Valkyrien Allstars.
Till och med inbitna musiknördar som jag själv har sällan upplevt hardingfelan som ett ledande instrument. Detta traditionella stråkinstrument påminner till storlek och form om en klassisk fiol, men skiljer sig på avgörande punkter. Hardingfelan har åtta eller nio strängar, varav fyra löper under greppbrädan och skapar en extra resonans. Kroppen är smalare och tunnare, vilket bidrar till dess ljusa, nästan hemsökande klang. Därtill är instrumenten ofta rikt dekorerade med intrikata mönster längs kropp och hals, vilket ger dem ett närmast mystiskt uttryck. Valkyrien Allstars är sannolikt ett av få turnerande band i världen i dag med inte bara en, utan tre hardingfelespelare – även om de under senare år också har integrerat gitarr och syntar för att ge nytt liv åt sina norska folkvisor.
Det som griper tag i mig mest med Valkyrien Allstars är komplexiteten i deras tolkningar. Arrangemangen är livfulla, inspirerande, förvirrande och fullständigt imponerande – allt på samma gång. Ovanliga taktarter, synkoperade trumgrooves som kräver alla fyra lemmar, suggestiva och okonventionella trestämmiga sångharmonier som förändras i takt med att låtarna böljar fram och tillbaka… Bandet försätter publiken i ett närmast transliknande tillstånd, samtidigt som de ledsagas genom århundraden av nordisk tradition. Musiken är oförutsägbar, dynamisk och djupt särpräglad – och live missar de inte ett enda slag. Kemin och den tekniska skicklighetens samspel mellan de fyra aktiva medlemmarna är obestridlig, uppenbart framvuxen ur tusentals timmar av gemensamt musicerande.
Jag var oerhört nyfiken på den här gruppen. Backstage på Skeppet i Göteborg fick jag möjlighet att slå mig ner med Erik och Tuva, två av grundmedlemmarna i Valkyrien Allstars, för att tala om metoden bakom deras eleganta galenskap. Här är vad de hade att säga.
När ni väljer att tolka norska folkvisor, hur ser er arrangemangsprocess ut? Försöker ni hålla versionerna så traditionella som möjligt – eller handlar det snarare om att omtolka det historiska materialet i en modern ljudbild?
Erik: – Vi kan materialet så pass väl att vi känner att vi faktiskt kan göra vad vi vill med det.
Och hur kan ni det så väl? Har ni vuxit upp med att spela de här låtarna?
Tuva: – Den traditionella fiolmusiken har vi hållit på med sedan vi var barn. Vi kan reglerna – och därför kan vi bryta dem. De andra två i bandet, trummisen och basisten, kommer från en annan bakgrund. Vår basist har till exempel studerat jazz, och vår trummis spelade rock’n’roll tidigare. Så när det gäller arrangemangen är deras influenser också väldigt viktiga. De kan saker som vi inte kan. Men vi har spelat tillsammans i nästan arton år nu.
”Vi kan reglerna – och därför kan vi bryta dem”
Oj, wow. Är det alltså samma sättning, samma kärnmedlemmar, hela tiden?
Tuva: – Vi är fyra kärnmedlemmar nu. Vi var fem från början, men en slutade. Men ja, det är i princip samma personer.
Och när ni turnerar, är ni alltid full banduppsättning? Det finns ju klipp där ni bara är tre hardingfelespelare.
Tuva: – Det är från den tidiga perioden. När vi startade bandet var vi bara tre som spelade hardingfela. Sedan, i samband med att vi släppte vårt första album, började vi samarbeta med basisten och trummisen. Det var 2006, och sedan dess har det varit samma sättning. Vi är starkt inspirerade av traditionell musik, men vi har vuxit in i något eget – det är vår egen typ av musik. Det finns ingen som gör exakt det vi gör, och det tar förstås tid att nå dit. Man måste hålla ihop länge för att nå den nivån, för att faktiskt skapa något eget.
Att hitta kemin mellan er, för att forma ert eget uttryck.
Tuva: – Precis. Och det handlar också om att vi är vänner. Vi umgås även när vi inte jobbar. Det är som en familj.
Har ni då en väldigt stark kommunikation mellan er på scen, till exempel när det gäller solon eller att förlänga en låtdel? Hur kommunicerar ni live?
Tuva: – Vi känner varandra så väl. Det är fördelen med att ha spelat tillsammans länge – man behöver inte prata så mycket. Man känner det. Man vet när något är på väg att hända innan det händer. Och vi försöker alltid stå väldigt nära varandra på scen, oavsett hur stor den är. Det blir en sorts icke-verbal kommunikation.
Erik: – Och om någon hamnar lite fel vet vi hur vi ska hitta tillbaka till varandra och fortsätta.
Fantastiskt. Hur är det med noter och arrangemang – sitter allt i minnet? Ni spelar ju väldigt komplexa partier som rör sig på okonventionella sätt, ofta i udda taktarter. Använder ni noter eller skriver ner era stämmor?
Erik: – Vi kan inte ens läsa noter, mannen!
Skämtar du?!
Erik: – Nej! Allt sitter i minnet. Men jag tycker inte att det är så galet att minnas allt. Det är ju det vi gör.
Då måste ni sjunga eller spela mycket för varandra när någon ska lära sig en stämma, om ni inte skriver ner den?
Tuva: – Ja, men det är så vi lärde oss musik från början. Man åker någonstans, träffar någon som kan något man själv inte kan, och så försöker man kommunicera det. Och det är fortfarande så vi jobbar i dag.
Hur ser arrangemangsprocessen ut rent praktiskt? Har olika medlemmar olika roller eller bidrag?
Erik: – Vi har olika roller. Tre av oss – jag, Tuva och Martin – gör det mesta av musiken. Och Martin [trummis] producerade även det senaste albumet. Han sköter allt dator- och programmeringsarbete. Vi alla spelar, och Tuva skriver texterna.
Tuva: – Vi lägger också väldigt mycket tid på låtarna. Det kan finnas många olika versioner av samma låt innan den landar någonstans. Vi försöker verkligen pressa idén till sin maxpotential – testa allt – och till slut hittar den sin form. Men det tar tid. Vi har en egen studio i Oslo, så tid är egentligen inget problem. Vissa låtar bara finns där direkt, från början till slut. Men oftast vrider och vänder vi på dem under en lång period.
Vem i bandet är bäst på att avgöra när en låt är klar? Vem säger: ”Okej, nu räcker det, vi går vidare till nästa”?
Tuva: – Jag tror att det är något man känner gemensamt när en låt är färdig. Samtidigt är det så att låtar, när man är ett aktivt band, kan förändras hela tiden. Om vi har spelat en låt i ett par år låter den ofta annorlunda än på skivan.
Och när det gäller texterna – när och hur kommer de in i processen?
Tuva: – Oftast skriver jag text samtidigt som musiken. Men det kan också vara så att jag bara skriver det som dyker upp i stunden. Det kan vara vad som helst, egentligen. Sedan går jag tillbaka och bearbetar det. Ibland skriver man bara något för att känna om en melodi fungerar.
Era låtar har ofta oregelbundna taktarter. Är det något som är vanligt i norsk folkmusik?
Tuva: – Ja, det hänger ihop med danslåtarna. Norge är fullt av berg och dalar, och varje dal har i princip sin egen dans och sin egen taktart. Det är inget vi har hittat på själva.
Erik: Alla våra låtar är i grunden baserade på danser från olika regioner.
Det är fantastiskt – men är inte den här typen av oregelbunden rytmik svår att dansa till?
Erik: – Det är faktiskt inte så konstigt. Det är ganska rakt på sak.
Tuva: – Det skulle nog vara lättare att förstå om du såg dansen och dansarna. Jag minns när jag själv började lära mig den här musiken – det gav inte riktigt mening förrän jag faktiskt dansade den. Då börjar man känna i kroppen när det svänger. Musiken är starkt förankrad i en danstradition.
”Det är inte så att man kan räkna ut ett komp och bara köra det rakt igenom”
Hur ser de traditionella danserna ut? Tänker på kläder och rörelser till exempel.
Erik: – De liknar lite svenska folkdanser, på sätt och vis.
Tuva: – Kanske lite mer aggressiva, skulle jag säga. Och så har vi en dans som heter halling, som man dansar ensam och som mer handlar om att imponera. Den är väldigt akrobatisk och går i fyrtakt. Men om du lyssnar på Martin när han spelar trummor så följer han melodinoterna. Han spelar inte metriskt, liksom exakt varje takt. Det är inte så att man kan räkna ut ett komp och bara köra det rakt igenom. Taktarten är inte fixerad – den sträcker sig efter melodin. För lyssnaren är det nog det som gör att det låter mer komplicerat än det egentligen är, eftersom logiken i grunden är ganska enkel.
Avslutningsvis vill jag fråga om spelmiljöer. Ni måste ha spelat på alla möjliga sorters scener och i olika rum. Ni spelar dessutom på stråkinstrument som ursprungligen är tänkta att höras akustiskt. Hur känns det att spela uppmickat genom förstärkare, med effekter, ljudtekniker och fullt band – jämfört med att spela traditionellt?
Tuva:— Det är två helt olika saker, verkligen. På scen spelar vi hardingfelorna genom gitarrförstärkare, och då blir det ett annat ljud – nästan ett annat instrument. Vi har lagt mycket tid på att lista ut hur de här instrumenten ska fungera när man vill låta starkt. Att spela med fullt band och trummor, jämfört med bara fiolerna, förändrar också allt. Om man har empati anpassar man sig till varandras rytm och frasering. Till exempel Erik och jag – vi har sjungit tillsammans i så många år att folk knappt kan höra skillnad på våra röster. De har liksom blivit lika varandra. Vi låter väldigt lika, även om han kan gå högre än jag. Ibland får jag komplimanger för Eriks sång, eftersom folk tror att den högsta rösten är min. Jag tror att något liknande händer när man hör syskon sjunga tillsammans – det är fascinerande.
