En av originalbanden inom den gotiska doom/death-metallen var och är Paradise Lost som tillsammans med My Dying Bride är de tydligaste kompasserna för hur denna, om den bör kallas så, genre, har kommit att låta.
Det båda banden har gemensamt är att de kommer från mindre städer i västra Yorkshire i norra England och att de snabbt blivit några slags kultband som även på sina håll nått en del kommersiella framgångar. Det kommer mycket bra mörk musik från just de mindre orterna nära en av Englands bästa kulturstäder Leeds. Paradise Lost bildades i Halifax 1988 och har sedan 1990 släppt sjutton album.
Det är något i vattnet eller marken där borta där sådan här musik uppstod, och bara några mil bort i Manchester med omnejd har en hel del annan musik just visat vägen med lyktor i mörkret. Och då tänker jag såklart kanske främst på det där bandet från Macclesfield. Kanske än mer tydligt har nådens systrar från Leeds influerat den här sortens i grunden metalband, att bli mer melodiösa.
Nu turnerar Paradise Lost sin andra Europa-sväng på förra årets album Ascension och denna kväll på ett utsålt Debaser. Jag missar tyvärr förbandet Cwfen (det borde vara olagligt att sätta första bandet före klockan 20) men det lär ha varit ett riktigt bra och relativt kort set det skotska bandet visade upp. Cwfen ska uttalas Coven men ska inte förväxlas med de gamla amerikanska ockulta rockarna med samma namn. Jag hade verkligen velat höra Agnes Adlers röst live men ja det får bli nästa gång för något säger mig att de återkommer om inte alltför länge.
Danska Saturnus går på strax efter att jag anländer och det smäller på bra med deras dödsmetalliska doom eller gothmetal om en så vill. Det är rutinerat, bandet har trots allt hållit på sedan 1991. Det blir aningen enformigt någonstans efter halva konserten, men det lyfter rejält mot slutet och det episka instrumentala slutpartiet avslutar deras spelning på en riktigt vemodig plats.
Paradise Lost öppnar med ”Serpent On The Cross” från senaste albumet och det står klart att det är ett väldigt samspelt band vi har framför oss. Det är i och för sig inte så förvånande då fyra av fem medlemmar har varit med sedan starten vilket måste vara något slags rekord för ett band som har verkat i snart fyrtio år.
Greg Mackiontish svingar huvud och gitarr och ser sådär sammanbiten ut som en vill att en gitarrist ska göra som driver sitt band med knivskarp skärpa. Nick Holmes sång står sig bra och det är charmigt med lite smått bitter humor i de korta mellansnacken. Konserten når sina höjdpunkter med ”True Belief” från 1993 års Icon och ”Pity The Sadness” från Shades Of God som kom året innan.
Bandet avslutar med ”Silence Like The Grave” från senaste albumet och det blir en passande epilog då låten sammanfattar vad Paradise Lost är och har varit. Paradiset är förstås förlorat och det kan det gärna fortsätta vara.
