Victoria Skoglund känner kanske många igen från band som Audrey och Mire Kay. Den 20 februari släpper hon debutalbumet som soloartist, Unravel Time, under namnet Viic Woods. Jag mötte upp Victoria på Crippas café i Göteborg för ett samtal.
Kan du berätta lite om dig själv, vad kommer namnet ifrån?
– Formgivning och musik är två uttrycksvägar som präglat hela mitt vuxna liv. Jag har tidigare spelat i banden Audrey, No Favours och Mire Kay. Tillsammans spelade vi in skivor och turnerade mycket och samlade på minnen för livet. Sedan startade jag Viic Woods för drygt fem år sedan. Namnet är inte svårare än att jag heter Victoria Skoglund, så en liten ordlek där helt enkelt!
Startade du detta projekt under pandemin typ?
– Ja precis. Jag hade i kölvattnet efter de här andra banden hela tiden känt att jag ville göra musik igen, men nu bodde jag lite mer avsides i Bergslagen utan mina bandkamrater runt knuten. Det var sjukt svårt att hitta ett nytt format att skriva musik ifrån. Det satt fast jävligt länge. Pandemin gjorde även att man inte fick träffa andra, så det blev ett naturligt steg att köra igång på egen hand.
Man har nästan glömt hur isolerat det var där några år under pandemin.
– Ja, fy. Sjuk tid. Jag hade ändå samlat ihop ett par rätt lösa demos och påbörjat inspelningen av min debut EP The Water Between Us med Kristofer Jönson i Uppsala, strax före pandemins utbrott. Jag var dessutom gravid med min dotter Ingrid och ville verkligen att denna skiva skulle finnas där för mig på andra sidan graviditeten. Som en möjlighet att greppa tag i. Allt gick bra, både barn och skiva kom ut väl!
Innehåller debutalbumet Unravel Time låtar från den tiden med?
– Nej de fick jag ur mig med den där EP:n.
Så nu är det post-barn-låtar?
– Haha precis. Det var en viktig process för mig på EP:n, det skapade plats och trygghet för musiken i mitt liv igen.
Kan du berätta lite om din fullängdare?
– Unravel Time berör tid på många olika sätt. Dels handlar det om att bryta upp tiden – den moderna, linjära tid vi lever i – och ifrågasätta de strukturer och system som styr den. Den kapitalistiska, maktcentrerade tiden har lett oss till att förstöra mycket på väldigt kort tid, och det behövs ett uppbrott från det sättet att leva.
– Den andra tiden är den planetära tiden, som pågår oavsett. Ett tempo av samexistens som vi behöver återvända till. Det handlar både om den stora rörelsen – mänsklighetens – men också den lilla rörelsen inom varje individ. Tid och tempo genomsyrar allt.
”Det handlar både om den stora rörelsen – mänsklighetens – men också den lilla rörelsen inom varje individ”
– För skapandet av Unravel Time har skogen och platsen Orust haft en särskild betydelse. Den platsen har format mycket av berättelsen. Arbetet med skivan gick snabbt och organiskt. Jag tog med råa demon till studion i Uppsala, där vi byggde vidare på låtarna, jag och Kristofer Jönson. Kristofer skrev all bas och synth, Fredrik Aspelin alla trummor. När det kändes rätt spelade vi in direkt, och gick vidare. En del kör och sång har vi spelat in i Göteborg med nära vän och livebands-kompanjon Anna Tomlin Osbeck.
Vilken, eller vilka, låtar är du mest stolt över på nya skivan? Jag gillar låt nummer 7, ”Viljan”. Tycker den stack ut lite jämfört med de andra.
– ”Wasted All Those Years” och ”Why” har fastnat lite extra, för där lämnar jag gitarren mer och låter synth bygga upp låten. Sedan gillar jag alla fina samarbeten på skivan, med vänner som spelar och sjunger. Det känns väldigt fint.
Vad hämtar du inspiration ifrån? Vad har du för influenser?
– Mycket bildkonst, böcker och texter. Musikaliskt skulle jag säga mycket amerikansk indierock, mellan Sonic Youth och Angel Olsen typ.
Det kan jag hålla med om, men jag tycker mig höra andra band, som Smashing Pumpkins och Pixies också.
– Ah, schysst! Jag har alltid gillat råa distade gitarrer, där en stökig ljudbild kan brytas upp mot finstämda nyanser. Postrocken i ett nötskal.
När du nu ska turnera, tar du med dig fullt band eller kör du singer/songwriter-stilen?
– Det kommer bli en mix, jag kommer köra mycket med mitt liveband “The Dreamers” men också göra solo-spelningar, men singer/songwriter-stilen “a la Dylan” blir det faktiskt nog aldrig för mig…
Vad tycker du om Göteborgs musikscen idag?
– Göteborg är en jättebra musikstad just nu! Det är många nya rörelser och det bubblar lite varstans. Jag tror det faktum att vi har Way Out West skapar ringar på vattnet. Svinstora artister spiller ner även på de mindre akterna och man vågar boka band. Liksom, Pustervik har fantastiska band varje helg känns det som! Man kan gå dit bara för att ta en öl utan att ha en aning om vad det är för band som spelar, och det kommer låta fett! Utopia Jazz har en öppen scen varje onsdag som också är spännande.
Nu blir det turné!
– Yes, först ut är Malmö nästa fredag och Pustervik nästa lördag 21/2. Sedan vidare till Örebro och Stockholm veckan därpå. En vecka i Tyskland i april, sen börjar hösten också att fyllas på. Känns skoj!
Har du en publik i Tyskland?
– Ja, en mindre skara minns nog saker jag gjort tidigare med andra band. Mire Kay har haft en framgång med musik i Netflix-serien Dark som utspelar sig i Tyskland. Det har inneburit en boost för fler lyssnare.
