Alla hjärtans dag kan inte firas på ett bättre sätt än en spelning med kanske mitt absoluta favoritband Sahara Hotnights. Bandet och jag har följts åt sedan före millennieskiftet och få grupper har lämnat lika stort avtryck hos mig.
Att få ha följt bandet och växa upp samtidigt med dem har verkligen varit en ynnest. Med nysläppta skivan No One Ever Really Changes i bagaget blev Göteborg och Pustervik andra stoppet på Sverige-turnén. Spelningen är slutsåld sedan länge och lokalen är fylld av förväntan. Publiken består till större delen av folk i min ålder, som förmodligen likt mig, följt bandet under en lång tid.
Bandet inleder kanske lite oväntat med låten ”Oh’s”, första singeln från 2011 års självbetitlade album, men följs därefter upp med ”A Future Without You In It” och ”Always Like This” från senaste skivan. I min intervju med bandet för drygt en månad sedan, berättade Maria och Josephine att de skrev skivan utifrån hur den skulle låta live, och det är något som märks.
Låtarna från albumet lyfter verkligen live och att bandet haft en paus på fyra år, och dessförinnan elva år, märks föga. Det är tajt och låter framför allt ruskigt bra! Låtlistan blandar låtar från No One Ever Really Changes med höjdpunkter från tidigare album, och kanske något förvånande tar man med många låtar från ”pandemiskivan” Love In Times Of Low Expectations.
Som alltid när man följt ett band länge blir man lite besviken över att inte så mycket gammalt spelas, men när ”Visit to Vienna” och ”The Loneliest City of All” från deras kanske bästa skiva What If Leaving Is a Loving Thing spelas är publiken helt med på noterna. ”Visit to Vienna” och dunderhiten ”Cheek to Cheek” är riktiga publikfavoriter och trycket i lokalen stiger till max. Dusty Springfield-covern ”In Private” har sin plats men jag blir särskilt glad när punkrökaren ”Alright Alright” låter exakt lika hård och bra som den gjorde den där midsommaraftonen i Halmstad 2001.
Extranumren blir enda låten från första albumet, ”Quite a Feeling” samt tredje skivans ”Hot Night Crash” men då har jag redan gått för att ställa mig längst fram i merch-ståndet för att få vinylen signerad av bandet efteråt.
Ska det nämnas något negativt så kan det vara petitesser som att jag saknar mer gammalt material eller att spelningen är på tok för kort. Med ett så gediget material och utmärkta album i bagaget hade man lätt kunna fylla en två-tre timmar, men att jag likt bandet numera inte befinner oss i tonåren längre gör att det faktiskt är ganska skönt att komma hem före midnatt. Faktum kvarstår dock: för mig är Sahara Hotnights kanske världens bästa band!
