Rome Is Not a Town debuterade i Göteborg 2015 med singeln ”Stupid” och intervjuades redan då av HYMN. Elva år senare är vi tillbaka i samband med att bandet släpper sitt andra album Echoes of Love. Mycket har förändrats sedan dess, både musikaliskt och inom bandet, men passionen för musiken står fortfarande stark.
Vi kopplar upp oss med basisten och sångaren Emma Wättring och Kajsa Poidnak, som också sjunger och spelar gitarr. De inleder med att presentera Echoes of Love som något de arbetat med under många år och ett resultat av flera parallella processer. De har helt enkelt testat sig fram, där låtarna plockats från en gemensam molndisk fylld av otaliga demos som samlats genom åren, långt innan albumets riktning var helt fastställd.
Vad var det som fick er att besluta er för att sammanställa Echoes of Love?
– Vi har en väldigt pragmatisk person i vårt band som inte är med under den här intervjun, men har en förmåga att samla ihop oss och bara sätta en deadline, säger Emma.
– Vi har egentligen alltid arbetat målinriktat mot att det här ska bli ett album, men det har tagit lång tid att hitta fram till det. När vi slutligen började känna att vi fått ett grepp om det fanns det också någon vars spetskompetens är att säga “Nu sätter vi en deadline, nu kör vi!”, förklarar Kajsa.
Den osäkerhet som präglar vår samtid speglas tydligt i albumet och lyfts fram i låtarna. Kajsa berättar att utgångspunkten var låtarna själva, flera låt- och textidéer som talade med varandra tills ett gemensamt tema gradvis trädde fram.
– Man skriver ofta om sådant som påverkar en, både inifrån men också utifrån. Det är mycket som händer nu och som har hänt under en lång tid. När vi sträckte ut vårt finger och kände vart vindarna blåste så märkte vi att “Här säger vi någonting.” Det kändes också viktigt att säga något när det är saker som påverkar oss, som vi funderar på och pratar om väldigt mycket, tillägger Emma.
”Det är mycket som händer nu och som har hänt under en lång tid”
Detta album har bandet också skrivit på ett annat sätt än deras debutalbum It’s a Dare där allt skrevs tillsammans i en replokal, berättar Kajsa. Det är en väldigt speciell och fantastisk process, fortsätter hon, men det är också väldigt tidskrävande.
– Den här gången har alla bidragit med idéer som man fått följa individuellt innan vi tar in dem och börjar knåda tillsammans, vilket gjort att inspirationen kommit från många olika håll. En låt kan dessutom ligga och vila ett tag tills man plockar upp den igen och tänker “Fan den här är ju grym, jag gör färdigt den!”. Sedan blir det ännu ett lager när man väl tar in låten i replokalen eftersom vi är olika människor som tolkar de här idéerna och då smälter de samman igen på något sätt.
Emma berättar att bandet har sitt ursprung i Göteborg, där de också träffades. Hon och Kajsa spelade tidigare i ett annat band tillsammans och gick i samma skola, medan de mötte övriga medlemmar ute på olika håll. Kajsa fyller i att Göteborgs musikscen och den lokala queer-scenen varit en viktig samlingspunkt då de alla delade dessa viktiga delar av det unga vuxenlivet.
– Startskottet blev när vi såg Refused spela på Way Out West. Vi stod i en klump och tänkte ”Fan, det skulle vara väldigt roligt att spela så där hårt och ösigt!”, så blev det ett klassiskt “Vi bildar band- moment”. Man har ju haft några sådana genom livet men detta var också med personer där vi alla tog det vidare, avslutar hon.
Det är tydligt att bandet spelar en stor roll i deras liv. Trots att Kajsa tidigare spelat i andra band berättar hon att energin inte varit densamma och att det är just den energin hon saknar när de inte spelat eller repat tillsammans på ett tag.
– Just att vi vuxit upp med detta gör att det känns som en viktig och naturlig del av livet. Bandet har betytt svinmycket för mig och det är svårt att sätta fingret på vart det börjar och vart det slutar när man har spelat tillsammans så länge.
Hon fortsätter med att detta var en insikt som framkom under pandemin när barn och avstånd kom in i bilden. Det blev mycket svårare och bandet behövde tänka till angående deras kreativa processer.
– Då blev det ändå tydligt hur viktigt detta var för oss. Det lättaste hade ju varit att säga “Nej nu struntar vi i det här, det blir för meckigt.”.
– Och jag ska säga att den känslan fanns för mig ett tag men sedan var det det där pirret som fick mig att kämpa kvar. Det var nog under pandemin där det var tungt under några år, men nu tycker jag att det känns som om det har fötts på nytt, säger Emma.
– En del av det hela är att stanna kvar i det, det är som vilken relation som helst. Det kommer puckar som är jobbiga och man vill kanske olika saker men det gäller att försöka hitta igenom det och hitta någonting tillsammans, inflikar Kajsa.
”En del av det hela är att stanna kvar i det, det är som vilken relation som helst”
– Men också att våga. Under pandemin frågade man sig själv vem man var utan bandet och det var väldigt jobbigt men också behövligt att få dem tankarna och pröva det. Det var faktiskt någon gång under processen av Echoes of Love som det började kännas annorlunda, albumet hjälpte. I början av processen sa vi att vi gör det här albumet och så får vi se helt enkelt, så kändes det för mig i alla fall men under tiden blev bandet istället viktigare än någonsin.
Elva år efter debuten står Rome Is Not a Town kvar, förändrade men intakta. Echoes of Love är ett album som bär spår av tid, avstånd och liv samtidigt som det vuxit fram i sin egen takt. Albumet speglar en alltmer polariserad samtid men blickar samtidigt framåt och ställer frågan om kärleken fortfarande kan ena oss, eller om den bara kvarstår som ett eko.
