Johan Espersson tar avstamp i den nya John Lennon-boxen Power to the People i sin essä om popkulturens maskineri, där idoler och myter förfinas och återvinns.
1.
Först en disclaimer: jag talar som ett ”fan”. Vilket kanske helt enkelt betyder att jag till skillnad från en teoretiker eller kritiker inte sätter emot, utan beundrar det jag talar om. Ett fan konfronterar inte, för att nya Idolen plötsligt ska uppvisa en sida som tidigare varit dold. Tvärtom, som fan vill man aktivt upphäva gränserna: att få uppgå i det beundrade (och att det uppgår i en själv, blandas ut, grumlar blicken). På så vis liknar beundran mer en drog än ett kritiskt verktyg. Jag skärper inte mitt omdöme utan tappar det. Vi (fansen) står helt enkelt framför idolerna och skriker (dränker dem i vår röster).
Vad jag vill komma fram till är att det har kommit en ny ”box” med John Lennon.
Boxen heter Power to the People, och samlar materialet kring John & Yokos första tid i New York i början på sjuttiotalet (lägenheten i Greenwich village där de ”bodde litet”, den sällsynta solokonserten på Madison Square Garden, och skivan Sometime in New york City som man idag säger är ”plakatpolitisk”).
Sedan några år tillbaka utkommer med jämna mellanrum sådana här boxar, med Beatles såväl som Lennon solo. Ambitionen är förstås att ge låtarna nytt liv, och ”öppna upp” katalogerna. De samlar nya mixar (som audiofilerna bedömer som ”katastrofala”, men som är optimerade för att spelas på Spotify, via bluetooth- eller till och med mobilhögtalarna) sida vid sida med alternativa tagningar, demos som är mer trevande, ”jam”, eller rena experiment.
Potentiellt finns alltså någonting för ”alla”. Det vill säga, det finns någonting för två specifika målgrupper: de som lyssnar helt och hållet via samtiden, och de som, mer arkeologiskt rör sig runt, runt, i en evig, neurotisk, bana kring låtarna.
Det är uppenbarligen den senare gruppen jag sållar mig till när säger att det mest drabbande på Power to the People-boxen är den sektion som kallas för ”Home Jam” – där Lennon sitter hemma, i sängen kan man tänka sig (skräddarställning), och plinkar, till synes försjunken i tankar (men vilken gudabenådad slump gör att han spelar han in?). I synnerhet bra är sjoket med Buddy Holly-låtar. Och av dessa – crème de la crème – är ”Mailman Bring Me No More Blues” allra bäst.
Bäst och sämst. Man hör inte så noga vad han spelar. Yoko Ono hörs tala i telefon med någon, och fönstren måste stå öppna, gatan nedanför hörs tydligt (sommarvärmen utanför? Eller vårsolen – den genomlysta, gnistrande staden?)
Lennons röst träder in och ut ur förgrunden, genom Yoko Onos affärsinriktade, men ändå artiga samtal (”Did you get the invitation for that?… That would be nice… Have a nice time in Europe, okay?…”). Bilarnas ljud.
Jag är ett fan när jag lyssnar: jag minns att jag en gång på högstadiet, med just Somtime in New York city (1972) i min mp3-spelare, hamnade i något slags trans, på samma gång euforisk och elektrisk (det vill säga gränsöverskridande), och att jag la mig ner på golvet och bara skrek, tills läraren släpade ut mig ur klassrummet. (Detta är en ganska vanlig reaktion: minns de svartvita filmerna, de skrikande horderna av tonåringar, denna nya, hysteriska massa som föddes ur musiken).
När jag lyssnar på ”Home Jam” skriker jag inte, men jag sitter i soffan med hörlurar och vitt uppspärrade ögon.
– Vad gör du? Frågar Roza när hon går förbi.
Jag ser på henne och ler stort.
– John Lennon, säger jag.
2.
Jag drabbas hårt. Ja. Men ändå inte helt utan självmedvetande. ”Mailman, Bring Me No More Blues” befinner sig svindlande nära ett totalt ”ingenting”. Man hör inte spelet så noga, och det är väl knappast musiken, så mycket som en känsla av ”närhet” som jag drabbas av. Omärkligt har vi flyttat från det musikaliska, till John & Yoko som ett slags reality, som fortsätter genom låtarna.
Reality är en genre som på ganska goda grunder har ett dåligt ryckte. Man associerar den med frosseri (”verklighetshunger”), omdömeslöshet, integritetskränkningar. Och de som menar att realityn genererar ett slags tom hypnos får förmodligen vatten på sin kvarn av att jag drabbas av just ”Mailman Bring Me No More Blues”. Vilken kakafoni som helst verkar får ett högre värde, bara det på något sätt har vidrört Idolen.
Jag är inte omedveten om detta: pinsamt att veta vilka adresser de bodde på, eller på vilka hotell John & Paul stämde träff för att ingå vapenvila efter deras öppna krig 1970-71. (Karl-Ove Knausgårds storebror i en av Min kamp-böckerna: ”Den där John Lennon-affischen måste du ta ner. Det är sådant man sysslar med på högstadiet”)
Kunskapen om dessa detaljer avslöjar att man är förhäxad. Man vill försvara sig, förklara att intresset, den monomana uppmärksamheten kring vissa detaljer, är motiverad. Men i själva verket är dilemmat verkligt. Man vet inte: träder man som fan i en öppnare kontakt, eller är man tvärtom bunden av en infantiliserande personkult som syftar till att osynliggöra musiken som industri bakom den enskilde stjärnans glans?
Om beundran är en drog – handlar det om att vidga våra sinnen, eller att bedöva oss?
Jag vågar påstå att de flesta ”fans” idag vet om att de ingår i ett större system. Inte bara Beatles, utan hela sextio- och sjuttiotalen fortsätter gestaltas för oss genom nyutgåvor, böcker, och filmatiseringar, som ett slags popmusikens mytiska urtid. Att Bob Dylans 60-tal blir till film i A Complete Unknown (2024), där han spelas av vår tids största stjärna, behöver motiveras lika lite som ett drama antikt grekiskt drama: här formuleras någonting avgörande för hela vår kultur. (På samma verkar Priscilla (2023), spelfilmen om Elvis Presleys fru, handla mindre om makarna Presleys äktenskap, än om hela vår offentlighets undermedvetna).
Om man som fan kan odla ett slags naivitet inför det man beundrar, är det svårare att vara naiv inför det större systemet av mytbilder. Att Elvis, Lennon eller Dylan i någon mån ”lever” betyder det att de säljer. Det väldiga, ikoniska ljus de fortfarande utstrålar är pengarnas ljus. Deras musik, därefter deras personligheter, och slutligen deras liv, säljs till oss som varor.
Lägg till detta att popmusiken, som masskulturell form, bygger på den dubbla lojaliteten med å ena sidan det motkulturella (övertygelsen om att man genom skivorna, kläderna, drogerna, skulle kunna ”lämna samhället”), och å andra sidan lönsamheten. Dess måttstock har alltid varit försäljningslistan. Dess kraft var att den ”ryckte med sig alla”. Och även om det för oss fans är det uppenbart att andemeningen i berättelsen om Beatles är just att de aldrig lät sig förpackas, är det onekligen så att deras eviga förvandlingar (från ”moptops” till mystiker till avantgardister och i någon mening tillbaks igen) får sitt värde genom att de hela tiden, efter en första våldsam konfrontation, tycks öppna upp en ny marknad.
Om man tänker sig att intresset för ikonerna är en ideologisk låsning, skulle fixeringen vid just dessa personer, i just denna tid, mycket väl kunna stå i vägen för nya ”revolutioner i huvudet”. Kanske censurerar vi andra kollektiva musikaliska upplevelser genom att låsa våra begrepp om musikaliskt värde vid händelser och gestalter som är förlagda i en historia som vi inte kan upprepa (eller som vi kanske bara kan upprepa, det vill säga härma, eller återskapa).
För även om dessa år, med 1968 som ett både hotfullt och skimrande centrum, har uppgått i myten, så präglas det förstås också av en historisk realitet, som fortfarande vibrerar i musiken. Denna tid var ett slags masskulturell skärningspunkt: på samma gång slogs universiteten, medierna, och, i vid mening hela teknologin upp på vid gavel, ungdomen fick ett självmedvetande och gick till attack mot de äldre, världen blev en global by och den radikala västerländska vänstern började lösgöra sig från den marxistiska doktrinismen.
I denna värld, som samtidigt var gammal och ny, och där popmusikens gräns mellan det alternativa och mainstream ännu inte hade cementerats, var musikerna ett slags agenter.
Agenter – men i vems tjänst? Stridande med vilka vapen?
3.
Hösten 1969 splittras Beatles till följd av de ekonomiska konflikterna som följde på att deras lansering av Apple misslyckas. Idén med Apple, som offentliggjordes just 1968, var att sprida vinsten Beatles gjorde från sina egna skivor till gräsrotsmusiker, konstnärer eller filmskapare. Genom den egna enorma lönsamheten ville man få en underjordisk kultur att blomstra, en värld utan skivbolag, eller gallerier, eller andra kommersiella dörrvakter: en värld där populärkulturen också var folkkultur. I intervjuer förklarade de:
Now we don’t have to do things for ourselves so much anymore. Instead of trying to amass money for the sake of it, we’re setting up a business concern, rather like a Western communism.
Apple växer emellertid ostyrigt, och redan efter ett år uppger bandet att de, trots alla sina framgångar, står inför konkurs. Den ”västerländska kommunismen” har uppenbarligen inte fungerat. Kanske går det helt enkelt inte att hitta en jämvikt mellan den hyperkommersiella popmusiken och motkulturen? Att detta ögonblick var ”elektriskt”, och kortvarig, kanske handlade just om att det byggde på en spänning som i varje ögonblick hotade att slita den itu?
På skivorna Lennon släpper efter Beatles ömsom skriker han, som för att fysiskt slita sina stämband ur kroppen, och ömsom lindar han in låtarna i nästan överdrivet sentimentala arrangemang, som för att helt och hållet få uppgå i bruset. Han listar pedantiskt upp allting han inte tror på (”Mantras”, ”Elvis”, ”Zimmerman”, ”Beatles” etc.), och förkunnar att ”drömmen är över”.
Men när han och Yoko flyttar till New York i början på sjuttiotalet är det, trots att han har varit där flera gånger, som att han för första gången ser staden. Genom deras lägenhet passerar vänsterradikaler och medborgarrättskämpar som Lennon skulle göra allt för att imponera på, och sedan, sårat, vända ryggen. Han sjunger om staden, och saker han läser om tidningen. Produktionen på Sometime in New York City är ogenomträngligt tjock. I efterhand frågar sig kritiker varför han valde att spela in med första bästa ”pubband”. Varför arbetade han inte med proffs? Man säger att skivan var daterad redan när den kom, och att Lennon, vid den här tiden, ”förlorade sig i vad som helst”. Han sitter, tanklöst på sängen och plinkar; Buddy Holly, Fats Domino, låtar från femtiotalet, röster som redan då måste ha tett sig ”förmoderna”, men som han en gång förhäxats av.
4.
Att på samma gång beundra och inte tro på John Lennon (i medvetenheten om att han är en vara) är också på sätt och vis erkänna att det egentligen inte handlar enbart om honom. För att uttrycka saken nästan banalt enkelt går det att hävda att det ligger i ”betraktarens ögon”: energin alstras lika mycket av honom som av alla de blickar som projicerar betydelser genom hans gestalt. Kanske är det så att bara en radikal förändring i vår syn på värde (det vill säga en radikal förändring av vår produktion) skulle kunna befria masskulturen från det i kommersialismen som binder den vid en blind konsumtion, och istället bejaka dess kritiska potential som produktiv folkkultur. Idolerna skapas av oss, men vi kan ändå aldrig bli fri från misstanken att det är marknaden som pådyvlar oss ett slags dyrkan, eftersom relationen mellan oss och det vi dyrkar alltid tar den masskulturella formen av konsumtion.
Hursomhelst är Beatles förmodligen lika mycket vår skapelse som Lennons eller McCartneys, eller för den delen skiv- och tvbolag. Att vi förstår att de är ”byggen” omintetgör vare sig vår fascination, eller vår lojalitet, eftersom vi någonstans ändå anar att det är vi som har byggt dem.
Och kanske finns det i det förhäxade lyssnandet någonting som trots allt lämnar konsumtionens bedövning. Myten om Beatles, eller någon av de andra giganterna, skriver in sig i de kommersiella narrativen, med en dramaturgi som inte lämnar någonting åt slumpen utan ser till att de följer exakt det förlopp som vi har lärt oss kännetecknar en ”fängslande historia”. Och ändå – samtidigt som ”Home Jam” skriver in sig i ett slags persondyrkan (vi lyssnar på dessa ganska random inspelade ögonblick från en lägenhet enbart för att det är de) bär de på en vardaglighet som är nästan aggressiv, som mer tycks likna ett slags spam än någonting dramatiskt.
Men om en kritiker ganska snabbt skulle behöva erkänna att ”Home Jam” saknar egentligt värde, (bortsett dess beröring av idolen) hör fanet någonting annat. Genom att lyssna på substanslösa bakgrundsljud, eller för den delen, att följa den stillastående realityn i Get Back, den cirka nio timmar långa dokumentärfilmen om Beatles som släpptes för några år sedan, får man tag i någonting som varken tillhör de stora myterna eller berättelserna om hjältarna som utformade vår kultur. Det liknar snarare en tystnad, men en tystnad som man hör: ljudet av ren tid som passerar genom rummen. Och, med John & Yoko som konstruktioner, eller som ett slags apparater för att uppta denna tid, kan vi höra den passera, befriade från alienation; de odramatiska ögonblick som annars är ”omöjliga att bebo”, eller bannlyses från livet i ett konsumtionssamhälle, blir möjliga för oss att träda in i, genom Lennon och Yoko Onos gestalter: vi hör ljuset genom fönsterna, den höga luften i staden, den nästan omärkliga värmen från rösterna. Det är mindre personligheterna eller livsödena vi upplever än förmågan att se värdet i någonting objektivt värdelöst. I ett ögonblick lyckas vi kanske befria deras gestalter från de kommersiella myterna, och får syn på våra egna liv.
5.
Att John Lennon inte var John Lennon var han själv den första att med lika delar fascination och fasa konstatera. Mycket av det som i efterhand har blivit det ”fängslande” hos honom var just denna grundläggande osäkerhet på den egna personens gränser; han förstod att han lyste, men aldrig riktigt varför, och han tycktes hela tiden liksom pröva sig själv mot massorna.
Under de sista, veckolånga intervjuerna han gav strax innan sin död, kastas han nästan hjälplöst mellan påståendet om att Beatles var först med allt, uppfann allt, och att det hela bara var just en ”myt”, att projektet misslyckades. Precis som de andra i bandet var han hela sjuttiotalet igenom snarast rädd för tyngden i sitt eget, och de andras namn.
Om hans ambition var att förbli en fysisk människa hade han förmodligen fog för sin rädsla. Den punkten hade emellertid passerats för länge sedan: redan då var han förmodligen helt och hållet ett tecken. Kanske var det rent av för att återföra honom till ett slags mänsklighet som han blev skjuten. Hans mördare, Mark Chapman, hade lyssnat nästan slaviskt på Beatles, men tyckte att Lennon hade blivit för ”paradoxal”; han levde inte som han lärde, han var full av sprickor.
Men inte ens att han skjuts ihjäl förändrar egentligen någonting. I slutet av 2025 går man in på Spotify och möts av notisen: New Release Radar: John Lennon. Hans sång och hans liv fortsätter att välla över oss från andra sidan graven. Förvisso är det inga nya hits han producerar. Men i detta vällande verkar gränsen mellan värdefullt och värdelöst ha börjat erodera. I några ögonblick, i alla fall, står meningen helt öppen.
