För två år sedan fick jag chansen att se Wednesday under deras Sverigedebut på Way out West när Mark Jacob Lenderman fortfarande turnerade med bandet. Det var en minnesvärd spelning som resulterade i ett behov att få se dem spela igen, denna gång på Debaser.
Bandet går på till Swedish House Mafias “Don’t You Worry Child” och sätter en oseriös och lättsam ton för spelningen. På scenen framstår kvintetten som avslappnade och smittar av sig på publiken. Sångaren Karly Hartzman imponerar med ett brett röstomfång och ett skrikande som kommer ända in från själen. Hennes röst träffar med en sådan kraft att man själv vill stanna upp och skrika hela vägen från tårna. Wednesday omformar sig till ett dynamiskt band med låtar som kontrasterar sig själva effektivt, det innefattar allt från shoegaze till en öronbedövande skriande pedal steel.
Spelningen bär på en uppenbart laddad stämning, som det blir när många utländska politiker befinner sig på hal is, eller snarare som publiken skanderar “Fuck ICE”. Likaså håller Hartzman inte tillbaka utan slänger ut sarkastiska kommentarer om hur en uppsatt man från deras liveagentur nämnts i de frisläppta Epsteindokumenten. De, som många andra, klargör deras ställning mot hemlandet konfrontativt och djärvt.
Hartzman konstaterar att det inte är aktuellt med en encore utan uppmanar istället publiken att ge allt under de kommande låtarna. Det är först i detta skede som man fullt begriper den laddning som legat över publikhavet. Någon tappar skon, en annan sin plånbok och golvet knastrar från alla glassplitter.
Avslutningen framstår som väl avvägd och Wednesday levererar en varierad konsert som rör sig dynamiskt mellan det lågmälda och intensiva. Plötsligt känns gränsen mellan fredag
och onsdag oväntat suddig.
