Sedan grundaren och visionären Edgar Froese lämnade jordelivet 2015 har tyska elektroniska pionjärakten Tangerine Dream inte haft några originalmedlemmar i sättningen. Ändå är det orättvist att tala om den nuvarande inkarnationen som en tribute-akt. Eller ett coverband som jag hör någon kalla dem i toalettkön inne på Slagthusets Teater inför den första Malmöspelningen i hela Tangerine Dreams 59(!) år långa historia.
Det var Edgar Froeses egen yttersta önskan att de musikaliska idéerna bakom livsprojektet Tangerine Dream skulle leva vidare. Innan sitt frånfälle utsåg han själv den unga talangen och samarbetspartnern Thorsten Quaeschning till sin efterträdare och nästa ledare för bandet. Lite som när Oscar Magnusson tog över efter pappa Sven-Erik i Sven-Ingvars (inga likheter i övrigt).
Och Tangerine Dreams musik må ha skiftat något i skepnad genom åren. Men förblivit instrumental (med några få undantag), elektronisk och hypnotiskt meditativ till sin natur.
Utöver Thorsten rymmer den nuvarande sättningen även japanskfödda violinsten och ambientkompositören Hoshiko Yamane samt Paul Frick (från Brandt Brauer Frick). Tillsammans managerar de en väldig maskinpark av synthersizers, moogar, hårdvarusequencers och allsköns ny och gammal elektronik på scenen. Allt medan videoprojektioner och en välregisserad ljussättning skapar en effektfull visuell inramning.
Slagthusets Teater är närmast fullsatt. Det märks att besöket är efterlängtat. Publiken sitter disciplinerat, lyssnar och följer med i det som händer på scenen genom hela konserten som klockar in en bit över två timmar. De hinner avverka stycken från olika delar av den väldiga diskografin (genom åren har de hunnit släppa en bit över hundra album) och improviserar även fram en helt ny live-session.
Många räknar Tangerine Dreams storhetstid från mitten av 70-talet till en bit in på 80-talet. Tiden då Edgar Froese förde sitt projekt från rötterna i krautrocken mot ”kosmische Musik” och Berlin school (en tidig föregångare till ambientmusik). Sedan vidare mot en mer melodiös stil som, till fullo utforskade synthen och den elektroniska musikproduktionens nya möjligheter (innan han började blicka en aning för mycket mot samtida popproduktion).
De cineastiska kvaliteterna gjorde dem flitigt anlitade som filmsoundtrackskapare. Kvällens allra vackraste ögonblick ”Love On A Real Train” skrevs ursprungligen till Risky Business (1983) med en ung Tom Cruise i huvudrollen. Men omkring den här tiden lät de kanske framför allt som soundtracket till framtiden. En högteknologisk men ljus framtid som aldrig kom.
Det är också nämnda epok av bandets historia som den nya upplagan av Tangerine Dream (varav ingen var född när genombrottsalbumet Phaedra släpptes 1974) har zoomat in på. Bästa exemplet är kanske kvällens tredje nummer ”You’re Always On Time”, hämtad från post-Froese-albumet Raum (2022), där det sequencerdrivna signatursoundet uppdateras till ett glitchigt 2020-tal med en av kvällens vackraste melodier. Just då är det enkelt att föreställa sig Edgar Froese blickandes ned från sin himmel, mycket nöjd med vad dagens jordliga inkarnation av Tangerine Dream har lyckats åstadkomma.
