Krögaren och tidigare idoldeltagaren Jon Sindénius har släppt sin första EP. Döda poeters sällskap, del 1 är tolkningar av några av Sveriges mest folkkära skalder. Med sitt numera råa americana-sound gör han sina versioner av “Odyssevs”, “Möte i monsunen” och “Helgdagskväll i timmerkojan”.
Vad var det som gjorde att du valde att tolka just de här verken?
– Jag började min musikaliska bana med att förälska mig i starka berättelser sammanflätade med musik. Just Taube och Dan Andersson har likt ärr lämnat spår i mig. De kunde konsten att skriva rått och vackert samtidigt. Känslorna är underförstådda, aldrig i frontlinjen. Jag känner mig gammal nog att våga tolka dem som en gång gav mig syret att börja skriva musik.
När man ger sig på så välkända visor finns alltid risken att jämföras med originalen. Hur har du tänkt kring balansen mellan respekt för förlagan och behovet av att göra låtarna till dina egna?
– Tänker ärligt talat att de borde vara smickrande om de nu kisar från sin himmel och tar sig tid att lyssna. Detta är närmast bortglömt guld ju. Även om deras namn finns kvar i den levande berättelsen om den svenska musiken så är det inte många som ger sig på detta idag. Jag menar att både “Odyssevs” och “Möte i monsunen” har fått en vibb de tidigare aldrig haft. Sofia Karlssons version av “Helgdagskväll i Timmerkojan” är dock svårslagen. Hon gör den så mjukt och fint på ett sätt jag inte klarar.
Numera rör du dig musikaliskt i gränslandet mellan visa och rå americana, hur kommer det sig?
– Det ärligaste svaret är slumpen. Amerika, roots och visan finns naturligt hos mig och när jag bestämde mig för att göra dessa spår så liksom bara blev dom till såhär. Det finns dock en historisk och kulturell koppling mellan de olika stilarna. De tar avstamp i den lilla människans kamp genom livet.
EP:n är en del i ett större projekt med flera releaser, hur pekar den här ut riktningen framåt?
– Egentligen vill jag bara berätta att det på sikt kommer mer musik på detta sätt. Det finns så mycket låtar jag vuxit upp med som jag nästan känner mig ensam om att bära, som jag tror hade mått bra av att få lite kärlek. Jag ska fortsätta leta reda på såna låtar.
