
Kontrasterna hade knappast kunnat vara större mellan de två alternativa elektroniska akter som spelar på Plan B under torsdagskvällen. Konserten med Death Disco, som äger rum före headlinern Empathy Test i det lite mindre rummet rummet mitt emot, är att betrakta som en en separat händelse snarare än en regelrätt förbandsspelning.
Kvällen är ändå utformad så att det går att se dem båda. De tappra synthpopfans som väljer att ge den obskyra industriduon med det Public Image Ltd-minnande namnet en timme av sin tid, får, utöver huvudaktens sedvanligt storslagna stämningsbyggande, även en resa till den djupaste, depraverade underjorden.

Death Disco är en ny brittisk akt bestående av multiinstrumentalisterna och DIY-konstnärerna Samuel Kerridge och Maxim ‘Panda’ Barron. Musiken har beskrivits som “synth-punk”. Ibland går mina tankar till en uppdaterad, mer elektronisk version av tidiga Swans. Ibland till Glenn Branca med en trummaskin. Desto oftare till genrepionjärerna Suicide.
Jämfört med debutalbumet som kom ifjol låter det ännu lite tyngre och lite elakare, med mer framträdande gitarrer på Plan Bs minsta scen Workshop. Det faktum att bakgrundsprojektionerna vittnar om ett stort skräckfilmsintresse är inte det enda som får mig att tänka på de två unga britterna som ett punkigare Godflesh, Efteråt upptäcker att självaste Justin K. Broadrick har mastrat albumet. Det är tungt och brutalt men bitvis meditativt. Coolt, snyggt och oerhört effektfullt.
Även Empathy Test har rötterna i Storbrittanien. Sångaren Isaac Howlett är dock numera hemmahörande i Österrike. Vi har haft flera tillfällen att se dem på nordiska breddgraderna tidigare, senast i somras på Subkultfestivalen. Och för varje gång har de vuxit litegrann. Det gäller även deras första headlinerspelning i Malmö.

Ikväll tycks Howletts röst ännu lite starkare. Han har inga problem att nå de högsta tonerna och ger ett självsäkert intryck när den typiskt brittiska, lätt bitska humorn skiner igenom i mellansnacket.
Spelningen klockar in på två timmar. Från inledningen med “Monsters” och min egen personliga favorit “Last Night On Earth” plockas det generöst från alla tre albumen. Vi får även singelbaksidan “A River Loves A Stone” och Howletts mer upptempo-orienterade solonummer.
Isaac har nämnt soundtracket till Drive som den viktigaste inspirationskällan bakom Empathy Test. Musiken placerar sig någonstans mitt emellan traditionell brittisk synthpop och det som brukar kallas synthwave. Det snygga suggestiva och lätt sentimentala elektroniska stämningsbyggandet har kännetecknat dem genom alla år men det är ändå låtarna som är deras verkliga styrka. Mer än tio år efter att jag hörde “Here Is The Place” första gången träffar den mig precis lika hårt ikväll, när Isaac avslutar konserten med att sjunga om sin egen begravning.