Behind the Bars är intervjuserien av musiker, för musiker – där vi släpper in läsaren bakom kulisserna i låtskrivandets värld. Genom samtal om melodier, texter, teorier och influenser möter skribenten Donnie O’Doyle artister som delar med sig av sin kreativa process och passion för musikhistorien. Det här är del 4.
Vad får man om man kombinerar skärande gitarriff, fuzzdränkta powerackord och obarmhärtigt kraschande trummor med en mjuk, varsam och känslig kvinnlig sångröst? Svaret är ett av de hetaste och mest kompromisslösa indierockbanden som just nu exploderar ur Los Angeles-scenen – i närmast astronomisk hastighet.
Rocket är ett ungt, framväxande fyrmannaband inom alternativ rock, bildat i San Fernando Valley i Los Angeles, där samtliga medlemmar har sina rötter. Med influenser från tidig 90-talsgrunge, kombinerat med ett modernt och mer finmejslat uttryck, har Rocket sedan debuten 2021 levererat den ena fullträffen efter den andra. Resultatet är en snabbt växande fanbase som ständigt matas med headbangervänliga låtar och allsångsvänliga refränger. Ljudbilden är massiv, gitarrerna dryper av distortion (pedalborden är fullmatade), och ändå finns ett lugn och en självklar coolhet i stormens öga – något som på märkligt vis förankrar publiken mitt i ett våldsamt, glödande soundlandskap.
Det som särskiljer Rocket från mängden av samtida altrockband är deras sätt att använda leadsången. Basisten och sångerskan Alithea Tuttle bjuder på en ovanligt mjuk och skör klang, utan att för den skull ge avkall på bett eller attityd. Hennes böljande melodier, känsliga altstämma och emotionella texter svävar lätt och självklart ovanpå det råa, vulkaniska överdrivet användandet av overdrive som bandet pumpar fram. Den här kontrasten – kraftfull sårbarhet – är sällsynt inom tyngre musik, och har gjort Rocket till en tydlig och viktig aktör i utvecklingen av den alternativa musikscenen.
Rocket är just nu ute på en internationell turné med sitt debutalbum R is for Rocket, som förenar fräsande gitarrbrus med skarp, hookdriven låtskrivarkonst. De konsekvent explosiva publikreaktionerna världen över vittnar om att det här dynamiska och orubbligt kompromisslösa bandet bara har himlen som gräns.
Några timmar före deras kvällsspelning på Folkteatern i Göteborg, som en del av Way Out West 2025, fick jag möjlighet att slå mig ner med samtliga fyra medlemmar i Rocket för att prata låtskrivande – och ta reda på hur det här brandfarliga bandet skapar sitt noggrant kalkylerade kaos.
Med de här fullständigt malande gitarrerna, de splitterkraschande trummorna och Alitheas lugna, mjuka röst lyckas ni skapa en fantastisk kontrast i soundet. Jag är därför nyfiken på hur ert låtskrivande vanligtvis tar sin början. Börjar ni med instrumentala idéer? Och i så fall – vem skriver det första riffet? Jammar ni tills något fastnar? Eller är det du, Alithea, som kommer in med ackordföljder och texter som resten av bandet sedan bygger vidare på?
Desi: – Det varierar verkligen från låt till låt. Ibland samlas vi allihop i ett rum och försöker komma på något tillsammans. Andra gånger är det någon som säger: ”Hej, jag har en idé”, och då kan den ibland vara mer eller mindre färdig redan från start. I andra fall är det kanske bara en vers eller en skiss, och då vet man inte riktigt hur man ska gå vidare – så då ber man om hjälp.
Alithea: – Det är nästan alltid musiken som kommer först. All musik, och sedan jobbar vi vidare med den tillsammans. Och Desi, du tar ofta med dig många riff som vi alla kan bygga vidare på. Jag kan komma på en melodi, eller så har någon hummat något och sagt ”det här skulle kunna vara coolt där”. Och sedan skriver jag texten. Det skiljer sig mycket från låt till låt, men vi släppte nyligen en låt som heter “1 Million”, och den började faktiskt på ett helt annat sätt. Den tog form utifrån en liten basgång som jag spelade, och sedan byggdes låten runt den. Men det var ett ganska specifikt undantag – de flesta andra låtarna har inte kommit till på det sättet.
Gillar ni att bara jamma tillsammans? Gör ni det ofta?
Desi: – Ja, inte så ofta som vi borde kanske – men vi gör det när vi kan.
Jag känner igen det där. Nästa fråga handlar lite om var ni kommer ifrån. Ni är ju från det magiska landet LA, och man skulle kunna beskriva er som ett alternativrockband, ibland till och med med drag åt poppunk. Med tanke på vilken enorm roll LA har spelat i altrockens och punkens historia – med legendarer som Jane’s Addiction, Red Hot Chili Peppers och Rage Against the Machine – är jag nyfiken på hur det påverkar er att vara en del av just den scenen, att bokstavligen stå på axlarna av alla dessa giganter inom genren.
Alithea: – Jag tror att det är undermedvetet, faktiskt. Men när du räknade upp alla de där banden tänkte jag direkt: ”ja, det finns där.” Jag tror att vi hade låtit annorlunda om vi till exempel hade vuxit upp i New York eller någon annanstans. Jag tycker att vi låter som ett band från LA. Och att ha vuxit upp med att gå på så många spelningar påverkar absolut hur vi låter. Vi är ju från ett område i LA som kallas The Valley, och jag känner att det också spelar in i vilken typ av musik vi gör – lite mer laid back, som du var inne på.
Hur ser ni på den nuvarande punkscenen i LA? Vilka typer av spelningar går ni helst på, både individuellt och som band?
Baron: – Vi går mest på våra vänners spelningar, skulle jag säga. Det finns också en scen strax utanför LA som är riktigt grym – hardcore-scenen i Inland Empire. Vi har några vänner som spelar i band där, och det är något väldigt eget. The Valley är också sin egen grej, på sitt sätt. Men ja, för det mesta är det våra vänners spelningar vi går på.
Alithea: – Förr gick vi på mycket fler spelningar, när vi var yngre. Men nu, när vi turnerar och är borta så mycket, blir det färre. Samtidigt kommer det hela tiden fram nya, riktigt bra band från LA, så det finns alltid något spännande på gång.
Drabbas ni någonsin av någon form av skrivkramp? Gör ni något särskilt för att hålla kreativiteten vid liv? Känns det som att skapandet i bandet flyter på naturligt, eller stöter ni ibland på väggar? Och i så fall – vad inspirerar er, och hur tar ni er vidare?
Desi: – Jag tror att vi, precis som alla andra, stöter på motstånd ibland. Det är oundvikligt om man skriver mycket. Jag skulle inte säga att vi någonsin haft en riktigt allvarlig blockering. Däremot finns det perioder när vi helt enkelt inte har tid att skriva låtar, eftersom vi turnerar så mycket. Just nu är skrivandet inte vårt främsta fokus – vi släpper en skiva och är ute på vägarna större delen av tiden. Det blir inte så mycket utrymme att skriva, och när man väl ska komma tillbaka in i det krävs en omställning. Det är lite som en muskel – man måste träna den. Och efter några gånger tänker man: ”Okej, det här var inte lika svårt som det kändes för en vecka sedan.” Det är ungefär där vi befinner oss just nu, eftersom det var ett tag sedan vi aktivt försökte skriva nytt material. Så jag tror att vi alla är riktigt peppade på att komma igång igen.
När jag hör era låtar tänker jag på My Bloody Valentine, Smashing Pumpkins, kanske tidiga Foo Fighters eller Weezer eller Green Day – och även lite mjukare 90-talsband som Veruca Salt. Jag är nyfiken på vilka artister ni själva ser som stora influenser på ert låtskrivande och ert sound, både individuellt och som band.
Alithea: – Alltså, du satte fingret på det där ganska exakt! Tidiga Foo Fighters är otroliga, My Bloody Valentine, Smashing Pumpkins – absolut. Juliana Hatfield är fantastisk, hon är en av mina absoluta favoriter.
Desi: – Radiohead!
Baron: – Radiohead, utan tvekan. Deras karriärbana är något som inspirerar oss allihop. Hur de hela tiden utvecklas mentalt och musikaliskt är extremt inspirerande, och vi älskar verkligen deras musik. Att de gick från något som nästan var garagerock till alternativrock, och sedan vidare in i en mängd olika kreativa uttryck och genrer – och ändå behöll sin kärna, fortsatte att växa och samtidigt behöll en stor del av sin publik. Det tycker jag är otroligt inspirerande.
Och du då, Cooper?
Cooper: – Allt du nämnde, egentligen. Det finns så många influenser att det är svårt att välja! Jag älskar Foo Fighters, jag älskar My Bloody Valentine, jag älskar Veruca Salt. Men jag har också en särskild förkärlek för 90-talsband som Silver Jews. Den typen av musik ligger ju väldigt långt ifrån mitt trumspel – det är nästan motsatsen till det jag gör. Men det är ändå väldigt inspirerande att lyssna på, för man snappar upp små idéer, små detaljer att plocka med sig.
Alithea, får jag ställa en sista fråga till dig om dina texter?
Alithea: – Absolut.
Grymt. Jag upplever att dina texter är fyllda av en sorts sårbarhet, med antydningar om personliga relationer – kanske även frustrationer kring dem. Du använder ofta ordet ”you”, och det finns mycket bildspråk, metaforer och ett stråk av melankoli i det du skriver. Jag är nyfiken på hur du närmar dig textskrivandet: formas det främst av personliga erfarenheter, eller är det snarare fantasin som styr?
Alithea: – Tack. Först och främst är det väldigt fint att höra mina texter beskrivas på det sättet, för det är precis så jag vill att de ska uppfattas. Och det är faktiskt lite roligt – vi har aldrig haft en intervju där just det här har lyfts på det sättet tidigare.
Hoppas det inte är en alltför personlig fråga?
Alithea: – Nej, verkligen inte! Jag uppskattar den jättemycket, faktiskt. Men relationer är min största inspirationskälla, och särskilt på det här albumet – alla sorters relationer, oavsett om det är till sig själv, till någon annan, om det är romantiskt eller inte alls. Jag tror att det är det livet till stor del handlar om. Och relationen till sig själv är så otroligt viktig. När vi började skriva vissa av de här låtarna var jag 19 eller 20, och nu är jag snart 25. Det är ett extremt formativt skede i livet, och vi går alla igenom exakt samma sak. Jag har alltid försökt skriva texter som något jag själv skulle vilja läsa i efterhand – som om det vore en dikt. Jag älskar poesi, och jag tycker om att försöka göra texterna sårbara utan att vara övertydliga. Jag vill lämna utrymme för tolkning, så att människor kan ta till sig dem på sitt eget sätt – som att texten pekar ut en riktning, men inte bestämmer exakt hur den ska förstås.
