Jag hörde namnet Refused för första gången runt 2002. Eller snarare hörde jag talas om The (International) Noise Conspiracy, rekommenderade av en vän som ”det nya bandet från Refused-sångaren”.
För mig, en tonåring uppvuxen i Latinamerika med ett starkt intresse för punk och hardcore, öppnade det dörren till en helt ny värld: Umeås hardcorescen. Jag började gräva djupare och upptäckte fler band från den lilla staden i norra Sverige.
Några år senare bodde jag ett år i Stockholm och förälskade mig i landet och kulturen. Nästan tjugo år därefter tog livet en oväntad cirkel när jag själv flyttade till Umeå. Kort efter flytten gick jag på Vännäs Kasinos första spelning i staden. Att se Dennis Lyxzén och Sara Almgrens nya band live, i deras hemstad, samtidigt som jag själv just hade landat där, var en nästan euforisk upplevelse.
När Refused 2024 annonserade sin avskedsturné – inklusive tre sista spelningar i Umeå – kändes det som en historisk händelse. Tre kvällar med gamla och nya band, alla med stark förankring till staden och scenen, samlade för att fira både Refused och arvet efter Umeå hardcore.
Spelningarna hölls på Väven, ett kulturhus vid Umeälven som rymmer bibliotek, bio, restauranger och konsertscenen Vävenscenen. För Refused användes även den mindre scenen Kajenscenen. Upplägget var sömlöst, utan väntetider mellan banden, vilket gav helheten en tydlig festivalstruktur.
Första-sista kvällen
Den första kvällen inleddes av Youth Code från Los Angeles. Jag kände till dem sedan tidigare, men deras liveframträdande var något helt annat: intensivt, fysiskt och kompromisslöst. Sara Taylors och Ryan Georges närvaro på scen var magnetisk, och deras industriella hardcore satte tonen för helgen.
På Kajenscenen följde Svart Hål, ett Umeåband som beskriver sig som “space punk”. Med aggressiva sångpartier, synthar och theremin skapade de en rå och oväntad ljudbild. Ett av kvällens mest positiva överraskningar.
Millencolin tog därefter över stora scenen. För mig var det första gången jag såg dem live sedan 2005. Deras energi och precision var slående, med låtar som ”Mr. Clean”, ”Bullion” och ”Fox”. Även om deras sound skiljer sig från Refused, kändes deras närvaro logisk i ett större historiskt sammanhang.
Senare på Kajenscenen spelade Left Hand of Darkness, ett band jag sett några gånger tidigare. Deras blackened hardcore var intensiv, politisk och kompromisslös, med tydligt stöd för Palestina och transrättigheter – helt i linje med Umeås hardcoretradition.
När Refused gick på scen för sin första sista hemmaspelning var lokalen fullsatt. Stämningen var laddad av både förväntan och vemod. De öppnade med ”Poetry Written In Gasoline”, och publiken exploderade. För mig var det första gången jag såg Refused live, och att få dokumentera detta i deras hemstad, under deras sista turné, kändes djupt betydelsefullt.
Mellan låtarna återkom Dennis Lyxzén flera gånger till vikten av studieförbund och kulturell infrastruktur – förutsättningar som gjort band som Refused möjliga. I dag hotas dessa strukturer av nedskärningar, något publiken tydligt visade sitt stöd mot.
Andra-sista kvällen
Den andra kvällen hade en annan energi. Publiken var yngre, närmare scenen, och stämningen mer deltagande än avvaktande.
Ett av kvällens mest slående inslag var Deppa, ett hardcoreband från Umeå bestående av tonårstjejer. Deras spelning var intensiv och självsäker, och när de framförde en cover av Masshysteri blev kopplingen mellan generationerna tydlig.
Dagen efter uppmärksammade de på sociala medier frågor om trakasserier inom musikscenen – en påminnelse om att dessa samtal fortfarande är nödvändiga.
Top 10 Babies följde på Kajenscenen med sin karakteristiska, högljudda och performativa stil. Bandet, med koppling till Konsthögskolan i Umeå, levererade som alltid ett visuellt och musikaliskt kaos med stor närvaro.
När Refused återvände till scenen för sin näst sista spelning var stämningen mer avslappnad men fortfarande intensiv. Budskapen om gemenskap och kulturella strukturer fanns kvar, men nu bars de av en publik som redan var helt med.
Under denna spelning valde jag att lägga ifrån mig kameran och gå ner i publikhavet. Att befinna sig mitt i rörelsen – där folk tar hand om varandra när någon faller – påminde om kärnan i hardcorescenen: kollektivt ansvar och omsorg.
Tredje-sista kvällen
Den sista kvällen präglades av eftertanke. Publiken bestod av både veteraner från 1990-talet och yngre som såg Refused för första gången.
Final Exit öppnade kvällen med snabb, rå hardcore. Därefter följde Abhinanda, ett av de band som lagt grunden för Umeås hardcorescen. Deras spelning kändes inte nostalgisk, utan snarare som ett bevis på kontinuitet.
När Refused gick på scen för sista gången valde jag att se spelningen från tredje våningen. Efter två kvällar nära scenen kändes distansen rätt. Uppifrån blev helheten tydlig: publiken rörde sig som en kropp, röster smälte samman.
De avslutade med ”New Noise”. När bandet tackade publiken ekade orden “Rather be alive” genom lokalen. Det kändes mindre som ett farväl och mer som ett överlämnande – ett arv som lever vidare.
Efter avskedet
Ingen verkade vilja lämna direkt. Efterfesten, några kvarter bort, blev en plats för att landa och bearbeta. Spontana framträdanden och möten förstärkte känslan av att detta inte handlade om ett slut, utan om närvaro.
Refused må ha spelat sina sista spelningar i Umeå, men de här tre kvällarna visade tydligt att scenen de var med och byggde fortfarande lever. Umeå hardcore är fortfarande levande.
