Det är, rent intuitivt, svårt att tänka sig två artister som ligger längre ifrån varandra på spektrumet än Kali Malone och Merzbow.
Amerikanskan Malone skapar till synes oändliga ljudlandskap på, i huvudsak, orgel där tid är ett relativt begrepp, en mer rastlös lillasyster till John Cages As Slow As Possible. Någonting sakralt och apokryfiskt verkar omgärda Malones musik, inte bara för den uppenbara orgelkonnotationen, utan för musiken i all sin stillhet ändå strävar uppåt, hela tiden uppåt.
Merzbow, å sin sida, har lyckats med det omöjliga konststycket att bli något utav ett household name, detta till trots att den i år sjuttio år gamla japanska noiseterroristen skapar musik som i mångt och mycket låter som att skrapa med en gaffel på en exponerad nerv.
Ändå finns här en sorts gemensam besatthet med transcendens som blir ofrånkomligt tydlig under kvällen på Slaktkyrkan, som tjänar som födelsedagsfest för gesamtkünstverket Jazz Är Farligt. Malone har lämnat orgeln hemma, och soundet är också därefter- mindre organiskt, men i gengäld fylligare, mer nyansrikt, och, ska det visa sig, mer öronbedövande. Vad som börjar som tunna, skira, nästan cittra-liknande toner (och en stund också svävar farligt nära en daterad orientalistiskt new-age estetik), växer sig till ett bergsmassiv av obeveklighet.
Det bara sväller och sväller och sväller, till slut blir varje enskilt ljud oviktigt och vi närmar oss den typ av allomfattande musik som matematikern Iannis Xenakis en gång uppfann, en där de grundläggande musikaliska koncepten om delbarhet och framåtrörelse totalt löses upp. Den som någon gång försökt använda Malone som tapetmusik får här sitt rättmätiga straff, och vore det inte för att ett par neandertalare någonstans i publiken envisas med att glatt gasta sönder alla tystare partier skulle egodöden vara ett faktum. Sen säger det pang och Malone ropar I think I blew a speaker, varpå spelningen är slut. Kanske bäst för alla inblandade som värnar om sin psykologiska enhetlighet.
Däremellan river Völva av gedigen och fokuserad, men kanske lite för trevlig, black-metal på Hus 7, innan den försynta japanen kliver på femton minuter innan utsatt tid. Vegan, helnykterist och med en allmän pojkaktig uppsyn ger japanen ett minst sagt milt intryck. Men skenet bedrar. Framför skitfula och svårbegripliga AI-generarade fonder bedriver Merzbow en audiell misshandel som saknar motstycke. Det fräser, vrålar, dunkar, skrapar i alla möjliga och omöjliga register.
Resultatet är någon form av kognitiv kortslutning. Man mår illa, blir yr, tappar rumsorienteringen, och jag försöker i ett desperat försök att förstå vad som sker, isolera ut enskilda element i musiken, höra vad det är som faktiskt låter, utan att det egentligen gör någon som helst nytta. Likt en matadors duk kräver Merzbow all uppmärksamhet som den kognitiva apparaten kan uppbåda. När han går av känns det som att någon lossat ett buntband från bröstet, och att alla vi som klagat på att livemusik så sällan blir mer än bara rätt trevligt får någon form av lavett och ett be careful what you wish for.
