Det är årets sista helg och vintermörkret börjar äta upp mig inifrån. Svart Ridå och Ruben spelar på Plan B i Malmö så jag drar dit för att på något vis uppnå den högsta formen av njutning. Hēdonē. Inte genom att stänga av, inte genom frånvaro av smärta, snarare genom att låta den skölja över mig tills den inte gör ont längre. Aponia och ataraxia genom katarsis.
Ruben sätter sig ner på trumpodiet, andas ut och blickar ut över publiken innan han plockar upp sin elgitarr. Med avväpnat lugn, meditativt fingerplock och en passionerad känslighet som påminner om Dante Lärka vrider han ut och in på sig själv så det gör ont. Hudlösa bekännelser om hur det känns att leva, bli kär och få hjärtat krossat. Att försöka hålla livet kärt, om man kan. Om konsten att finnas alls.
En innerlig indiecrooner som klär smakfullt tidlös jazzelegans i trasigt överstyrd elgitarrambiens. Ungdomlig desperation formulerad med mogen nyansrikedom. Kontrastrikt, motsägelsefullt och uppriktigt. Som livet självt. På samma vis som Cecilia Nordlund & Fullmånen Från Helvetets immersiva industrivisor – åtminstone om morsan Åsa Gjerstad tittat in på cello. Lika smärtsamt som fridfullt och när Ruben åter sätter sig på trumpodiet känner jag lugn i hela kroppen. Man kan bara andas.
Ett svart draperi dras för scenen i väntan på Svart Ridå. Den unga Ronnebytrion som möttes på ett barnkalas och bildades som projektarbete i gymnasiet. Numera bosatta i Malmö har de tokhyllats av rockkritiker, spelat med storheter som Glasvegas, Soundtrack Of Our Lives och Junior Brielle och rest riket runt med Markus Krunegård. När de avrundar året på hemmaplan i kölvattnet av sitt andra album, som lämpligt nog heter Aponia, är Plan Bs stora varuhusscen fylld till bristningsgränsen. Uppenbarligen kan man bli profet i sin egen hemstad.
För ovanlighetens skull skymtar jag dock inte stans mest ihärdiga konsertbesökare Paulina Lankauf i publikhavet, ändå är hon i högsta grad närvarande. Inte minst minns jag hennes lovord om Moa Swanströms gitarrspel vid en spelning med Pardon för drygt ett år sedan i rummet bredvid. Med Svart Ridå förstår jag henne så väl. En fullfjädrad gitarrhjältinna som exploderar i intensivt larm, brinner av ylande tremolon och vilar ut i drömska arpeggion som om hon aldrig gjort något annat. Tillsammans med den iskalla sångerskan Tuva Gustavssons mullrande basgångar och Kajsa Westergrens (Samira Manners) slamrande trummor är de en kraftfull urladdning. Atmosfäriskt mörker, ångestvridna gitarrväggar och glasklara Kent-melodier i en luftig storslagenhet som inte borde gå att åstadkomma som trio. Ett öppet hav, ett stilla sus.
Omslutna av sitt eget fördärv i ett evigt kretslopp av mörk indierock, explosivt shoegazelarm, smutsigt postpunkdriv, psykedeliska utsvävningar och vacker frid. En explosion, en stilla stad. Luften stryps, det svartnar till. Kajsa slår sönder stockarna redan i första låten, Moa klättrar på högtalarna och Tuva stämmer upp i ett brinnande brandtal om tragiken i att makt och pengar får värderas högre än människoliv. “Slit ut min själ” och “Verkligheten har jag för mig själv” river hjärtat ur bröstet, senaste singeln “Förfäder” tillägnas Tuvas farfar och den aggressiva instrumentalbrisaden “Idiot” får hela publikhavet att slå sig ner på golvet.
Som en dödsdom. Publiken kan inte få nog och bokstavligen skriker tillbaka bandet upp på scen. Svart Ridå själva vill bara slänga ut saker, både plektrum och stockar. Allsången briserar när de spelar skjortan av sina gamla husgudar i en intensivt brinnande tolkning av Kents “Om du var här”, bara för att i nästa stund låta “Ord som lämnats kvar” krevera i en sista urladdning. En syndaflod. Ett sista skrik innan allt dör.
Själen har slitits ut och alla sår har skrapats upp, rent psykiskt borde jag vara slut. Ändå går en kår av eufori längs ryggraden, från svanskotan och uppåt. Rösterna ekar fritt och jag kan se allting i färg. Det kan vara ljust här i mitt mörker. Likt en nattfjäril har smärtan lämnat kroppen.
Aponia. Ataraxia. Hēdonē.
