Marcus Nilsson, HYMNs Sydamerika-korre, bjuder på en årssammanfattning från Santiago de Chile.
Året 2025 har verkligen varit ett år då världen har upptäckt kvalitetsmusik på spanska, det är fantastiskt. Flera av de stora spansksjungande jättarna är absolut värda att upptäcka. Dessutom har medelstora artister som Mon Laferte, Ana Tijoux och Kevin Johansen besökt Sverige och Danmark. Men glöm inte att där under, där finns en outtömlig värld av alternativ pop, cumbia, electrónica, shoegaze och urban musik.
Rosalía har lyft teman om synd, självrespekt och försoning inför en enad och överväldigad publik. Men när besökarna på Fauna Primavera-festivalen ute på det torra och sandiga fältet i norra Santiago, pogar och släpper på all kontroll, då är det något annat som händer. Något som påminner om hur Bob Hund 1993 fyllde Stora Dansbanan på en annan dammig och grusig åker. Istället för musik, försoning.
Bandet Candelabro går amok och Matias Avilas röst beskriver hur Gud irrat bort sig på gatorna i Estación Central. Området Estación Central omger Santiago de Chiles tågstation och busscentraler och har under senaste årtiondet påverkats hårt av gigantiska höghusbyggen. Låten heter ”Pecado”, som betyder synd, och det ser ut som att publiken har hittat hem.
Deras album Deseo, Carne y Voluntad är en del av en chilensk våg av shoegaze och alternativ artrock med artister som Chini.png och band som Hesse Kassel och Asia Menor.
Bandet Niños Del Cerro är en viktig faktor till den här vågen. På senaste tiden, har de släppt lite på shoegaze-pedalerna och glidit närmare dreampop på albumet Alma Tadema. Det är producerat av Yaima Cat, som själv satte ihop en av de absolut bästa skivorna från förra året 2024. Här finns otroliga singlar som ”Tembló”, ”Canto al Mediodía” och ”Seis de Enero”. Av någon anledning blir Niños Del Cerro extra angelägna när de sjunger om naturen, som i gitarrdrivna ”Vinca”.
Bad Bunny har verkligen utvecklats från den snaggade killen som gömde sig i en hoodie under Festival de Viña 2019. Nu fyller han fotbollsstadium runt om i Amerika, flera gånger om. Den urbana musiken har exploderat och det har uppstått en sorts alternativ urban musik, en sorts urban indie. Argentinaren Milo J är definitivt årets artist inom genren. Han återvände till sina argentinska rötter, och tog fram skivorna som pappa och farfar lyssnade på. Det blev samarbete med Silvio Rodriguez och sampling av Mercedes Sosa. Men framförallt ett oerhört naket, jordnära album tillsammans med aktuella artister på väg uppåt. Låtar som ”Recordé” och duetten ”Llora, Llora” med chilenska Akrilla är hur bra som helst.
Colombianska Los Aterciopelados visade att att det går att göra musik under 30 år utan att tappa farten och bli mindre angelägna, än när de startade med punk-boleron ”Bolero Falaz”, med en video från centrum i Bogotá. Senaste albumet Generes Rebeldes är som vanligt en hyllning till feminismen och motståndet, men också till åldrandet.
För att hitta årets finaste pop, går vi tillbaka till en chilenare bosatt i Madrid. Javiera Mena har gjort indiepop och electro sedan mitten av 00-talet. På senaste Inmersión har hon snickrat ihop några av sina vackraste melodier någonsin, till ett mer avskalat arrangemang. Valspopen ”Absurda” och singlarna ”Volver a Llorar” och ”Mar de Coral” är hur starka som helst. Årets låt är öppningsspåret ”Palacio de Hielo” som visar att gemensamhet, att vänta in varandra, är viktigare än någonsin i mörka tider.
PS. Chini.png släppte sin solodebut 2023, och det är kanske fortfarande årtiondets album. Årets uppföljare har inte hunnit sätta sig lika starkt ännu, men här finns underbara låtar som ”Lava”, ”Tímida” och ”Oro”.
Hoppas att en festival som Way Out West kan få in henne i sitt program för 2026. Antingen som en del av den chilenska shoegazescenen, eller med kollektivet Uva Robot.
Årets snyftare är väl ändå Saint Etiennes avsked International, särskilt med slutlåten ”The Last Time”. Ett av de band jag har älskat mest genom livet.
Inför 2026 ser jag mest fram emot ett första fullständigt album med Mon Rovia. Under det här året har låtar som ”Rust”, ”Crooked the Road” och ”Heavy Foot” varit ett oumbärligt sällskap.
