I vår bjuder Fasching in till fem unika konsertkvällar kurerade av kulturjournalisten Andres Lokko. Detta konstnärliga residens är inte bara en konsertserie – det är ett tydligt kulturpolitiskt ställningstagande. Ambitionen är att skapa utrymme och sammanhang för musik som alltför sällan får plats i en tid då kulturjournalistiken systematiskt monteras ned. HYMN blev såklart nyfikna och vår skribent Gustav Lygon har träffat Lokko för en intervju.
Jag träffar Andres Lokko på sitt kontor på Södermalm för vad jag föreställt mig ska bli en relativt koncis intervju gällande hans kommande artistkurering på ikoniska konsertlokalen Fasching. Det är i kölvattnet av Fredrik Strages sjukhusutspel över Lokkos recension av Daniel Rachels bok ”This Ain’t Rock ’N’ Roll”, som föga förvånande ligger framme på bordet när jag kliver in. Den ska Hynek Pallas, som vanligtvis sitter vid skrivbordet mitt emot, få låna härnäst och det ger oss tillfälle att påpeka musikjournalistikens närhet till filmens värld som jag själv jobbar inom. Jag nämner hur Pallas nyligen uppmanat till ett tåligare debattklimat, även om Lokko inte tycks finna några vidare förtjänster med nivån på de senaste veckornas musikjournalistiska replikskiften. Samtidigt ser han större implikationer i den genrelojalitet som efter hans recension präglat ställningstaganden kring såväl syntens som rockens ambivalenta närmanden till fascistiska rörelser.
– Jag ogillar när debatten, efter ungefär tre inlägg sipprar ner till en slags för eller emot, det blir något väldigt banalt. Jag är för agendadriven debatt snarare än en debatt för sakens skull.
Andres Lokko drar sig något för att kalla sig ”smakdomare”, som hamnat på kartan sedan Victor Malm väckte debatt kring musikjournalistikens fäbless för att hylla det som i kommersiella mått mätt kan kallas störst; med förankring i det inte helt enkelt definierade begreppet poptimism. Samtidigt betonar Lokko vikten av att som kulturjournalist sträva efter att sätta en agenda. I dagens debattklimat kan ett ord likt agenda antyda något nästintill illvilligt, säg en elitistisk ambition att styra både den kulturella opinionen och konsumtionen. Men agenda syftar likaså på vikten av att debatten bibehålls utifrån en samhällsrelevant diskussion snarare än att reduceras till en genrebaserad tävling, där parterna likt fotbollslag positionerar sig på respektive planhalva.
Redan innan intervjun börjat står det tydligt av vårt initiala möte att såväl rådande debatter som Lokkos kommande kurering rör sig inom en mycket större diskurs där både kulturjournalistikens roll och förutsättningar för musiklyssnande ställs i relation till tidsandan.
Under vintern och våren 2026 är du aktuell på Fasching under fem kvällar med sex artister och har i samband med denna kurering skrivit ett manifest som ämnar att ”utgöra en liten motståndsrörelse som tillhandahåller framåtrörelse, förändring och ideologiskt hopp.” Vill du utveckla lite kring det?
– Jag tycker det är ganska utvecklat i texten, eller precis lagom så att en ändå går omkring och undrar. Man vill snarare än att skriva folk på näsan sätta igång en tankeverksamhet. Det sitter ihop med det vi pratade om innan vi tryckte på rec, då vi nämnde en tidsanda, och de krympande utrymmena i tidningar och media i stort för ny musik som inte per automatik är traditionella hits med stort H. Kort sagt; nyfikenheten inför det du ännu inte känner till, och en slags agendasättande journalistik, snarare än kommenterande. Det är där vi befinner oss nu, vi kommenterar det som folk redan känner till, även i andra kanaler än traditionell media, istället för att våga vara agendasättande. Det är ofta det man talar om med begreppet ”smakdomare”, ett fruktansvärt ord men just därför både lite underhållande och milt provocerande, men det innehåller även ett korn av sanning som man kan byta ut mot att försöka vara agendasättande.
“Det är där vi befinner oss nu, vi kommenterar det som folk redan känner till, även i andra kanaler än traditionell media”
– Det som jag vill säga med Faschingprojektet, manifestet och artisterna som kommer hit sitter också ihop med tidsandan och politiken, där man kort sagt kan säga att Sverigedemokraterna vann, just för att vi inte har någon utblick längre. Undantaget är mot den absolut största musikindustrin på jordklotet, som i sin tur har gigantiska muskler och miljarder i kapital bakom sig. Allt som befinner sig under detta blir per konsekvens definierat som smalt, artister som annars, lätt överdrivet, skulle kunna fylla Globen. Så idén var att ta hit artister som är kritikeromhuldade långt utanför Sveriges gränser, som jag läser om i antingen The New York Times, The Guardian eller på valfri japansk sajt, men inte här då vi inte har det utrymmet. Popmusiker med stort P som är betydligt mycket mer intressanta än de som fyller P3 och våra konsertarenor.
– Egentligen borde det vara en självklarhet att artister som Nate Mercereau kommer hit och spelar, men så är det inte. Då jag liksom kollegor beklagat oss mycket över Stockholms konsertliv blev detta ett tillfälle att ”put you money where you mouth is”. Ett tillfälle då jag får ställa mig upp och skrika att det här är jättebra, och be till gud att någon kommer.
Som du beskriver borde det vara en självklarhet att folk vill se de här artisterna. I andra delar av världen är det sannolikt så. I manifestet pekar du också på hur Stockholm återkommande beskrivs som en hyfsat dyster kulturstad, något som ibland överskuggar det som faktiskt ändå händer här, likt detta initiativ och Fasching överhuvudtaget som konsertscen.
– Fasching är utan att devalvera någon annan Stockholmsscen ett av de ställen med mest intressant musik. Men det finns ett problem som är svårt att komma till bukt med, och det är hur Way Out West och Live Nation har sugit upp i stort sett alla bra popakter.
– Det är möjligt att göra det jag och Fasching gör då artisterna i sammanhanget är väldigt små, liksom du kan göra jättespelningar på Globen. Det är inte så att det saknas spelställen och arrangörer, men är du intresserad av internationell popmusik och, låt oss kalla det hyperkvalitativ sådan, som inte ännu säljer ut Globen och Ullevi, men som sannolikt tävlar om att bli årets bästa album; då sparar Live Nation dessa till Way Out West. Detta har de satt i system i tio års tid, så när jag säger att Stockholm är en död konsertstad så är det för att de artister jag som både kritiker och privat lyssnare helst vill se, brukade ha Stockholm som ett naturligt stopp. Ta Blood Orange eller Geese, när de gör Europaturné är Stockholm inte längre med, men sannolikt kommer de något år senare till Way Out West. (Notera att detta mycket riktigt är fallet för Way Out West 2026.)
Det påminner mig om en liknande beskrivning jag möter i filmbranschen, att det uppstår ett nästan ”maffialiknande” system på grund av för få aktörer.
– Här är det en stor aktör, och resultatet är att vi får en motsvarighet till båtmässan i Älvsjö fast för popmusik och i Göteborg, istället för en trevlig kväll på säg Cirkus eller Södra Teatern, med Blood Orange eller Geese när de turnerar med sina nya album. Det är ett återkommande mönster bland kritikeromhuldade artister, när de i samband med ett nytt album släpper turnédatum, då är Stockholm inte med, eftersom de nästa år ska till Way Out West. Resultatet blir att Stockholm devalveras som kulturstad, samtidigt som utbudet på allt från Fasching till Spice på Götgatan erbjuder något att se. Men det som befinner sig i en zeitgeist, i stormens öga, det kommer inte hit.
“Det är ett återkommande mönster bland kritikeromhuldade artister, när de i samband med ett nytt album släpper turnédatum, då är Stockholm inte med”
Upplever du då att samarbetet med Fasching seglar i stark motvind, eller kan du se något positivt på horisonten för Stockholm som musikscen?
– För att devalvera mig själv så skulle jag säga att de här artisterna borde kunna bokas ändå. Samtidigt märker jag hur olika aktörer har olika uppfattningar baserat på sina flöden. I mitt är Loraine James gigantisk, med det är hon inte i konsertbokaren på Faschings. Det är också en intressant reality check på hur det fungerar idag, alltså hur svårt det är att förutsäga vad som funkar och inte. De gamla mätverktygen såsom skivförsäljning, liksom antal streams på Apple music och Spotify är inte tillförlitliga. Du vet heller inte hur gammal publiken är, vilket gör att din magkänsla som arrangör kan slå helt fel. Jag har varit på spelningar med både R&B och grimeartister där det varit tumbleweed inne på Debaser, med elva kritiker inne i lokalen men också sjuhundra kids utanför som är för unga för att få komma in.
Mellan raderna uppfattar jag det som att ditt manifest och i förlängning ditt Fasching-samarbete vill slå ett slag för kulturjournalistikens roll. Jag påminns om ditt program Lokko i P2, där den handplockade kureringen stod i fokus. Apropå streaming som du nämner, i en värld där algoritmer alltmer styr vad folk lyssnar på, upplever jag det samtidigt som att allt fler uppfattar sig själva som konnässörer för att de slänger in, säg, en Numero Group-souldänga i sin lista utan vidare koll på eller behov av den större kontexten. På så vis känner jag att ditt projekt väcker frågor om vad kulturjournalistiken, och till viss del kulturelitismen, har för roll idag utifrån ditt manifests uppmaning till ”folkbildning, mångfald, optimism”.
– Vad jag trodde streaming skulle innebära för femton år sedan, och såg som något helt positivt, var att alla skulle börja lyssna på Fela Kuti. Helt enkelt, streaming kommer bara leda till bra grejer i slutändan. Först kommer folk leta, du har ju hela skivaffären i din mobil, men i slutändan kommer du nå slutsatsen att nigeriansk funk är det bästa, och alla kommer att förstå detta. Så blev det givetvis inte. Tvärtom lyssnar folk såväl i Sverige som i andra länder framförallt på inhemsk samt amerikansk pop. När allt finns tillgängligt väljer folk det tryggaste. Men man ska inte ge upp hoppet för sakta så kommer det ändå en motreaktion som leder till det andra i alla fall. Som Andrew Weatherall sa: ”Music’s not for everyone.”
– Det andra som har skett är att några väldigt unga generationer som vuxit upp med enbart streaming har en enormt kontraproduktiv genrelojalitet. Till exempel ”jag lyssnar på pop”, därav inget annat, eller för den delen hiphop i större bemärkelse. Jag kan märka den upprördheten över mitt eget skrivande, som när jag kallat Kendrick Lamar för funk, då får jag reaktioner från unga läsare som menar att jag inte kan någonting och att detta är hiphop och inget annat. Denna genrelojalitet spiller även över på den nu pågående debatten som blivit väldigt skolgårdsaktig. Fastän den i slutändan berör musikkritik, smakdomeri eller vad den nu egentligen handlar om, så hamnar det också i en genredebatt.
– Det finns en rädsla för genreöverskridande, till skillnad från hur exempelvis en litteraturkritiker kan tillåta sig en större genrefrihet. Det är ju inte är så att bara för att du gillar litauisk expressionistisk poesi så hatar du science-fiction. Det finns inga skäl till att ställa det ena mot det andra hela tiden, för att du måste visa lojalitet med din genre eller subkultur. Tittar man på de flesta svenska musikkritikers årsbästalistor så är de enormt eklektiska. Det som är intressant med det här i relation till Faschingprojektet är att vi alla ber folk vända blicken åt ett annat håll, till musik som inte befinner sig i mittfåran men är precis lika bra. Så skit i vad det är för genre.
“Det är ju inte är så att bara för att du gillar litauisk expressionistisk poesi så hatar du science-fiction”
– Genreuppdelning är för övrigt så oerhört tråkigt. En gång i tiden startade jag en tidning som hette Pop, för att pop var det förbjudna ordet medan rock var fint. Det där lever kvar, att vissa genrer är mer eller mindre svåra. Ta exempelvis Fasching som ofta förknippas med jazz, vilket förstås skrämmer iväg en stor del av publiken. Jag vill att fler människor ställer sig över detta och som ”välrenommerad curator” hjälpa till. Sedan vet jag inte hur mycket man kan hjälpa till i det avseendet, mer än med en uppmaning om att komma och lyssna utan fördomar.
Det blir väl som en dubbel roll, att du dels som expert måste peka på att det här är bra. Men på ett personligt plan, vad har dessa artister betytt för dig och hur valde du just dem?
– De är från en lista på omkring tvåhundra namn, som vi i sin tur ringat in utifrån kostnad och vilka som är på turné. Men även vilka som inte är på turné och som kan tänka sig att komma endast för detta. Men framförallt ville jag kunna presentera artister som jag tycker är skitbra, och gärna med viss bredd i olika genrer. Det hade nog varit enklare att ta hit renodlade jazzartister, vilket rent kvalitativt hade blivit lika bra men inte lika intressant. Att hitta sträckan från kosmisk new-age till acid jazz via knastriga singer-songwriters. Se på Sarathy Korwar, nästintill en modern kompositör, med folkinslag och en oerhört melodiös framtoning.
– Sen handlar mycket om att alla dessa artister har gjort album nyligen som jag alla tycker är väldigt bra. Claire Rousay är kanske den som gjort sitt mest knepiga album i relation till hennes tidigare mer poppiga, men med det sagt kanske sitt bästa. Vi höll på ett tag med urvalet, men när vi såg namnen bredvid varandra så kände vi att detta var ganska toppen.
– För mig personligen som kritiker eller ”smakdomare” så är urvalet ganska representativt, utifrån en storlek i linje med Faschings scen, för modern alternativ, mestadels också helt oberoende musik; indie, i sin ursprungliga betydelse. Ordet indie måste alltid återtas från långluggade män med gitarrer, och jag är gammal nog att minnas när detta på 90-talet blev en genre. Men för mig så definieras indie som musik oberoende av de stora skivbolagen oavsett vilken genre.
– Det resonemanget blir jag inte av med, liksom att indiemusiken även är något som fascinerar oberoende av genre. Det är klart man vill se Nate Mercereau, han spelar ju med André 3000 och har kaftan. Vad mer kan vi begära?
I det här urvalet som du gjort, nämner du att det också är riktat mot Faschings scen. Ser du dig själv göra fler sådana här samarbeten inom snar framtid med såväl Fasching som på en annan scen, stad eller ort?
– Det vore väldigt roligt att ta det här konceptet på turné.
Typ som Digiloo?
– Juste, eller Rhapsody in Rock, här snarare Rhapsody in Wierd Gems. Jag hade gärna haft rollen som curator i andra sammanhang, men i en idealisk värld vill man inte behöva poängtera, likt i fallet med Fasching, att det inte är underligt med Loraine James på den scenen. Så för Fasching handlar det om att visa att scenen rymmer mycket mer än jazz, ett faktum som de flesta musikintresserade redan känner till. Så mer en plats för kvalitativ musik, att det finns någon form av gatekeeping som är smak- och kunskapsbaserad gällande vad som släpps in på Fasching. Det är något ganska fint, att du kan känna att du kan gå dit och se vadsomhelst, och att det kommer att vara intressant. Vi får se hur det här går, jag skulle jättegärna fortsätta göra detta med Fasching, samt ta det till andra städer; fast kanske inte som en Digiloo-turné, men göra samma sak på ett passande ställe i säg Kalmar eller Göteborg. Det vore fantastiskt.
Om jag omformulerar frågan lite, istället för att du åker runt som en grindvakt för indiepärlor á la Lasse Holm och släpper in alla dessa spännande artister i Sverige, hur ser du på förutsättningarna att det kommer ske på andra orter i annan regi? Ifall vi sätter detta emot Way Out Wests tidigare nämnda hegemoni.
– Snarlika saker har ju förstås gjorts i mindre skala. Små jazzfestivalsformat på landsbygden exempelvis. Så det görs ju, samtidigt som skälet till att vi sitter och pratar är att det ändå känns väldigt otidsenligt. Men något säger mig att det inte är det och att det finns en motreaktion mot alltings mätbarhet, vilket präglade tiotalet fruktansvärt hårt. Acceptansen av att störst är bäst, hela det tiotalet håller på att krackelera. Man ser enormt många små motreaktioner, vi nämnde Spice, band som Civil Polis, Bunker 2 och Cockhouse etcetera, som alla försöker bygga upp sina egna scener. Dessa motreaktioner finns säkerligen i andra städer inom andra genrer och uttryck. Problemet, eller snarare utmaningen, som gör samtiden knepig är att vi inte får ett nytt Sex Pistols, vi får hundrafyrtio små Sex Pistols, där ingen av dem låter som de förstås. Den här samlingsplatsen, med overnight sensations, som vi kan peka på och ropa ”titta, där är framtiden, revolutionen är här!” har blivit hundrafyrtio mikrorevolutioner. På sätt och vis är det hälsosamt, men kioskvältandet uteblir.
– I den pågående debatten finns det nästan en besvikelse över att den poptimiska eran inte kommit att dominera tjugotalet likt föregående decennium. Det finns en rädsla i det likt hur gamla rockfarbröder krampaktigt håller kvar i sin rock. På samma vis finns det popentusiaster som med skräck ser Taylor Swift tappa greppet, inte om sin publik, men om samtiden och zeitgeisten. Jag tror att ett band som Geese, som förvisso inte säljer ut Ullevi vilket heller inte är poängen, ger uttryck för något som ingen, när de hör dem, kan förneka är ganska fantastiskt, och fruktansvärt bra oavsett vilken musik du tycker om. Det har inte hänt på ett tag med ett traditionellt rockband, och det är lika intressant som ROSALÍAs experimentella Andrew Lloyd Webber möter Björk-album. Båda är precis lika intressanta på ungefär samma sätt, fastän de låter helt radikalt olika, då de båda pekar på en förändring.
“I den pågående debatten finns det nästan en besvikelse över att den poptimiska eran inte kommit att dominera tjugotalet likt föregående decennium”
– Geese kanske inte är synonyma med hur framtiden låter, men de är någonting som tillräckligt många samlas kring i mild protest. Att det finns en enorm glädje i det, likt hur fler än bara kritiker känner att ROSALÌAs hyperexperimentella album i sin kontext också är den diametrala motsatsen till Sabrina Carpenter. Det är enormt referenstungt och har på ett modernt sätt samma betydelse som Björks tidigare albums i en popkontext. Placerar man in ROSALÌA, likt många kulturskribenter har, i någon form av klassisk musik, då har man missförstått hur popmusik fungerar. Man måste placera henne bredvid Sabrina Carpenter, då blir det superintressant.
Det känns som ett ganska passande ställe att börja runda av på, vi har fångat in en tämligen komplex diskussion. En avslutande reflektion jag själv tar med mig är hur mycket av detta som går att återfinna i filmsammanhang. Vi ser inte det nya ta över världen likt tidigare storsatsningar från de vertikalt integrerade filmbolagen.
– Det är inte litauisk stumfilm som tar över världen.
Nej precis, och förvisso lär det vi numera finner spänning inför likt Geese på Ullevi inte direkt fylla biografsalonger, vilket såklart är mycket på grund av streaming, samtidigt som de som ser dessa filmer känner av den där framåtrörelsen eller zeitgeisten.
– Popmusiken har ju den fördelen när man ska promota samt skriva och prata om den, att trots att den liksom filmen krupit in i våra telefoner och datorer, så har filmen drabbats så oerhört mycket hårdare. Biografen är numera hotad medan konsertupplevelsen tvärtom är viktigare än någonsin. Klubbdöden däremot är väldigt pågående. Den har verkligen förändrat spelplats genom streaming, där Covid-generationen numera festar hemma. Om du ska rekommendera en god vän ett gäng bra klubbar, hur många kommer du på till skillnad från tidigare decennier?
Ja framförallt nischade klubbar. Tänker dels på HYMNs soulklubb på Debaser som slocknade i samband med pandemin även om ju Fasching har en fantastisk sådan fortfarande.
– Om du gillar högljudd house och vill gå på den coola klubben mitt inne i stan, var går du då? Sturecompagniet? Det är väldigt svårt att veta. Huvudsakligen har klubbkulturen flyttat hem till folk, du har bra högtalare och DJ sets livesända till hemmet från alla världens bästa klubbar. Du partar med fyrtio personer hemma istället för att gå på ”den där klubben”. Så där har landskapet likt filmen förändrats väldigt mycket. Men för popmusik som framförs live så finns det ett enormt behov av att kunna lyssna på sådant som spelas utanför din lilla maskin. Det märker du på vilken rasande fart konserter kan sälja ut när det är aningen större artister.
Låt oss hoppas att fallet blir så på Fasching.
– Precis, kravallstaket inför Joanne Robertson!
