Världens bästa band framför våra allra mest älskade julsånger på hemmaplan, fem dagar före jul 2025. I veckors tid har jag åkt landet runt i förhoppningen att få gå på en julkonsert. Men nej, det har varit fullt, slutsålt, eller inte funnits tillräckligt med tid. I slutändan visade det sig att det räckte med att promenera till Pustervik en inte så kylig decemberkväll. Hur är det att fira jul med Franska Trion? Det korta svaret? Ibland är det svårt att vara objektiv. Det långa?
En tomte äntrar scenen, strax efter utsatt tid. Nu är det jul igen och Fairytale of New York på dragspel. Sexhundra röster svarar, skrålar och applåderar. Ingen är förvånad. Efter förbandet (?) står Franska Trion plötsligt där. Nu tändas tusen juleljus öppnar dörrarna till bandets julkonsert, något som för redan ett decennium sedan var en tradition. Kanske var världen en lite snällare plats då. Ikväll spelar det ingen roll, för ikväll vill jag inte vara någon annanstans.
Det första av vad jag tror är totalt två mellansnack lyder “Tack, kul att få vara här”. Blasé och Empty space river Pusterviks väggar fullständigt. Nalle har ett stort blått hus med dess becksvarta rader påminner mig om alltings död och förgänglighet. Sedan, Gjorda för rock & roll. Hur vågar dem? Publikens känslor kastas hejdlöst runt mellan dessa trånande, för evigt ekande pianoackord som för Matti Ollikainens talan. Tillsammans med Viktor Turegård och Christopher Cantillo förtrollar han oss. Och så roligt de har på scen, det märks i varje medvetna felslag på tangenterna. Det märks i varenda ton på kontrabasen och i varje slag på cymbalen. Någon i publiken önskar höra Midsommar, och min julstämning har aldrig någonsin varit så påtaglig.
Avslutande Sagan blev sann ger kvällens vackraste ögonblick. Alla, oavsett om man står på scen eller i publiken, verkar minnas och tänka på den man skulle vilja hålla extra hårt i handen just i detta ögonblick. “Franska Trion, tack för oss”, säger Matti Ollikainen därefter. Och så är det helt plötsligt slut. Ungefär två timmar av improvisation, bottenlös ångest, oändlig eufori, och två – max tre jullåtar.
“Ny tradition?” frågar någon bredvid mig sina vänner.
Det var det långa svaret. Tack och god jul Franska Trion.
