Den 8 december fyllde Kjell Höglund 80 år och med anledning av detta har HYMNs Max Jonsson skrivit om det nyväckta intresset för denna egensinniga artist som är och förblir en av Sveriges mest intressanta musiker.
Till synes inspirerad av den tyske amatörarkeologen Heinrich Schliemann, vilken trotsade den under 1800-talet gängse uppfattningen om att den mytiska staden Troja blott existerat i Homeros epos (och grävde bokstavligen fram den historiska staden vid Hisarlık i nuvarande Turkiet), gav sig den oefterhärmlige Kjell Höglund 1997 ut på en resa till Sicilien.
Målet med resan var att hitta den försvunna förbundsarken; denna kista av guld där judarna ska ha förvarat stentavlorna med Guds tio budord. Utifrån en övertygelse om att Jesus blev balsamerad efter korsfästelsen, och att mumien sedan placerades i denna förbundsark, trodde sig Höglund kunna finna svaret på gåtan i en kyrka i Syrakusa. Att han under sitt kringflackande liv återkommande ägnat sig åt dylika utflykter gör honom inte mindre intressant. För nog är det svårt att tänka sig en annan svensk artist värd namnet på en expedition av detta slag, annat än på skoj. Den sällsamma skara som överhuvudtaget befattar sig med egna idéer om förbundsarken och gömslet för Jesu mumie, artister eller ej, är bestämt få.
Höglund, som nu i december fyllt 80 år, föddes i Jämtland men flyttade till Stockholm för att studera och jaga skivkontrakt. Utan visat intresse från skivbolagen spelade Höglund själv in det ryktbart knastriga debutalbumet Undran (1971) i studentlägenheten. Originalutgåvan, vilken gavs ut på eget bevåg och utan omslag, innehåller såväl träffsäkra samhällsbetraktelser som den blivande minihiten ”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför” och låtar som ”Jag bor i en butelj” och ”Gustav under trappan”. De två senare verken – liksom låtar som ”Min egen begravning” från skivan Hjärtat sitter till vänster (1975) eller ”Den märkliga historien om det österrikiska köket” från Vägen mot Shangri-La (1980), där man också finner den festliga rökaren ”Holländsk genever” – kan sägas representera Höglunds fäbless för sagan och hans vilda associationsförmåga; ett surrealistiskt uttryck som osökt för tankarna till Franz Kafka eller den lekfullt absurda dramaturgin i Lennart Hellsings värld.
Frånsett det blygsamma antalet hits han faktiskt har haft, såsom ”En stor stark” från Ormens år (1989) eller i vissa kretsar den exempellösa ”Man vänjer sig” från Baskervilles hund (1974), framträder på skivan Häxprocess (1973), i och med den nästan sexton minuter långa låten med samma namn, för första gången det Bob Dylan-episka uttryck som Höglund sedan i hög grad skulle komma att bli förknippad med. Under de tidiga åren 1971–79 ger han ut låtar som ”Maffian” (14:14), ”Priviligierad man” (9:23), ”Slutstrid” (8:14) och ”Desertören” (16:59). Perioden avslutas med skivan Doktor Jekylls testamente (1979), där Höglund i ett av hans mest lysande verk ”Höglund har blivit gammal”, sjunger:
Vad ska vi göra nu när visionerna rasar
När arbetarklassen sviker och röstar fel
När verkligheten gör narr av profeter och gudar
När gummisnodden har kallnat och blivit stel
Vad ska vi göra när inget i hela världen är sant
Och när Höglund har blivit gammal och ointressant
Men kanske är det ändå med Tidens tecken (1984) som han inställer sig i ledet med de odödliga. Det är för övrigt starten på något av en framgångs-era under den resterande delen av 80-talet, präglad av experiment med elektroniska inslag och ett stort mått av turnerande. På låtlistan finns den mysiga ”Anonym”, det grandiosa poesistycket ”Getsemane” och, inte minst, Höglunds magnum opus; ”Genesarets sjö”, denna trösterika skildring av människans inre liv, vars inledande rader lyder:
Rötterna blir starka när det blåser
Luften blir friskare när åskan går
Det blåser på Genesarets sjö
Och likaså på Galerie Bleue
Albumet Pandoras ask (2006) blir Höglunds sista skiva. I dokumentären Jag klev av tåget på den här planeten och här är jag (2001) reflekterar han osentimentalt kring den för honom oproblematiska frågan om den färdige konstnären. Efter en tid är huset klart helt enkelt och ”så här blev det”, säger han. Men innan Höglunds hus stod klart kom bland annat också, med tillhörande musikvideo, den formidabla singeln “Maskinerna är våra vänner” (1986).
Han släppte också skivan Inkognito (1994), där man exempelvis hittar den knäckande ”De fördömdas ö”. Det tidiga 90-talet ägnade Höglund mindre åt musik och mer åt skrivande, och 1991 (på tal om magnum opus) gav han ut boken Magnum Opus: ett ockult manifest; vilken på originalutgåvans baksida marknadsförs som ett ”sagolikt kalejdoskop av allt mellan himmel och jord, sammanvävt till en sällsam syntes av en bakomliggande poetisk vision”.
Egentligen räcker det nog att betrakta Höglunds enigmatiska ansikte för att bli intresserad. Men välsignad med en innerlig och egenartad röst blir man indragen vare sig man vill eller inte. Hans musik behandlar lika delar politik, mystik och existentiella frågor som dräpande anekdoter och lika roliga som stundtals barnsliga vardagsbetraktelser – alltihop med en högintelligent humor. Ett återkommande tema i Höglunds musik och tänkande, som bland annat kan skönjas i ”Slutstrid”, är den kristna tanken om att djävulen, såväl som vägen till paradiset och Jesu potential, bor i var och en av oss.
Men Höglund är och förblir en svårfångad och egendomlig figur; kanske så till den milda grad att det är lättare att beskriva honom i termer av vad eller vem han inte är. För lika lite som han var del av den svenska proggvänstern blev han i någon avgörande mening en lärjunge till Dylan, den artist som enligt Höglund själv tände elden i honom (och som för många andra utvidgade idén om vad en poptext kan vara). Man kan heller knappast anklaga honom för musikalisk ekvilibrism, eller för den delen för att vara nykterist. Och den enögda totalisering av vissa perspektiv, vilken han menar att såväl psykoanalytiker och marxister som kristna och vetenskapsmän ägnar sig åt (skildrat i P1-dokumentären Ett tillbakadraget liv), har gjort att han har känt sig som en främmande fågel även i sådana gemenskaper.
Å andra sidan, säg den odödliga konstnär eller andliga mästare som huserar i en skyttegrav, och befattar sig med något så världsligt som positionering. Är det inte den sociala positioneringens och tillhörighetens frestelse som alltid är det som mest hotar att korrumpera sanningssökaren? Höglund är bestämt en ensam men lycklig riddare, intellektuellt och konstnärligt hederlig med alla mått mätt. Han är för övrigt också både pacifist och vegetarian, men hans allergi mot dogmer gör att han har svårt för vegetariska restauranger; där ”självgodheten ofta skämmer maten”.
I flera intervjuer har Höglund återkommit till att han snarare betraktar musiken som en avknoppning på ett ständigt pågående sökande efter sanning, än som någon huvudsaklig sysselsättning. Hans filosofie kandidatexamen var heller aldrig tänkt som en karriär eller som ett medel för någon slags identitet. I radioreportaget Han är en galen klokgubbe (1987) delar han några av sina metafysiska utgångspunkter; att världen och tillvaron skulle kunna reduceras till den materiella verkligheten framstår för honom som en förbryllande och närmast grotesk tankegång, inte minst för den som ägnar sig åt konst och musik. I reportaget framkommer också att tanken om den mänskliga och samhälleliga konkurrensen, att det överhuvudtaget ska behöva finnas vinnare och förlorare, för honom varit en av de stora gåtorna: ”Jag förstår inte tävlingsmentalitet, ser ingen spänning i det på något sätt. Jag är mer intresserad av förloraren än han som vinner, vad händer i hans själsliv och varför ville han överhuvudtaget vinna, varför ställde han upp i loppet?” Och på frågan om varför han lever som han gör svarar han: ”Vissa människor lever under sådana förhållanden, att det är en fråga om liv och död att de kan få någon vettig förklaring på varför de existerar, och vad det hela går ut på, annars kan de lika gärna hoppa från Katarinahissen. Och det gör de ju också.”
I Ett tillbakadraget liv påpekar han vidare att han är medveten om att han med nöd och näppe kan spela sina instrument, att han går över gränsen vad gäller sentimentalitet och nostalgi, att han låter som en tönt när han sjunger och ser ut som en fågelskrämma på scenen. Men eftersom han ändå aldrig kunnat göra anspråk på de vanliga artistiska klichéerna kan han lika gärna strunta i dem. Och trots att han som det ofta påstås framstår som löjlig (och jämförs med artister som Jokkmokks-Jokke och Arne Quick) så är det ”fiffigt” nog så att ingen riktigt vågar skratta eller ställa honom mot väggen. Han tycks bli respekterad ändå. Själv tänker Höglund att det beror på att man inte riktigt vet var man har honom, och att han är sann. ”Beslå mig med en falskhet då”, säger han i dokumentären.
För närvarande bor den 80-årige Höglund på ett äldreboende i Västerås. Han har på senare år blivit alltmer uppmärksammad; nya radio- och tv-dokumentärer, nytolkningar av musiken från artister som Ellen Sundberg och Ellinor Brolin, klubben och institutionen Kväll Höglund som fortsatt ångar på i nya lokaler och boken Kjell Höglund och hans värld (2024) av Anders Sundelin. I år blev Höglund dessutom invald i Swedish Music Hall of Fame. Det visar på hans klassikerstatus som konstnär – han är tidlös. I ”Bubblor” från Vägen mot Shangri-La skaldar han om hur vår visdom har vissnat till innehållslösa doktriner, om hur människor av kött och blod har blivit maskiner. Att intresset för Höglund nu tycks växa springer antagligen, och förhoppningsvis, ur ett accelererande behov av ett svalkande korrektiv till det sekulära, moderna västerlandet.
Ur ”Genesarets sjö”, igen:
Mina minnen är som körsbär i punsch
Och det rinner som en flod i min inre värld
Låt mig gråta, låt mig vara i fred
Och bränna mina böcker som ved
