Vi fortsätter att summera året. Den här gången är det dags för en internationell utblick. Här är de 20 album som röstats fram som årets bästa av HYMNs skribenter.
1. Hilary Woods – Night CRIÚ
Hilary Woods har skapat filmiska ljudvärldar i över tio år, men är det till trots en dold pärla för många. Rättmätigt lyfts hon fram i rampljuset med sitt femte album Night CRIÚ – som klart visar på fortsatt utveckling. Till skillnad från det föregående albumet får mörkret nu blandas upp med ljusare anslag. Skivan inleds i monotona toner med svävande, drömsk sång och alstrar värme samtidigt som tunga drones och ambientväggar vilar tryggt i grunden. Redan här har du äntrat dörren in till Woods trollbindande värld som bär på inslag av både praktfulla stråkar och stämningsfulla körer. I ”Endgames” där Twin Peaks-vibbarna är påtagliga, påminner hon närmast om en Julee Cruise på drone. Suggestiva ljudväggar tar tid och rum i besittning och för tankarna till suddiga nätter där månen står högt på himlen. Den skira rösten som vilar ovanpå ljudmattorna likt en salig ande, fullkomligt förtrollar. Essensen ligger i hur hon kalibrerar det finstämda och det mörkt suggestiva, och mejslar fram cinematiska kulisser genom åtskilliga texturer. Lågmälda partier bryts av med ylande cellos, hemsökande drones, fältinspelningar och sakral körsång – i en ständigt skiftande ljudbild hålls lyssnaren i ett järngrepp. Det blir meditativt, men också rysligt vackert. Night CRIÚ är otvivelaktigt värd sin förstaplats – en ljudvärld att sugas in i och stanna kvar i.
2. Rosalía – LUX
Efter att redan ha erövrat världen med nyskapande tolkningar av allt från flamenco till reggaeton höjde katalanskan ambitionsnivån till tvåhundra procent med LUX, ett maximalistiskt verk på över ett dussin språk med inspiration från ett oändligt antal genrer. Under resans gång får vi, både musikaliskt och tematiskt, ta del av allt mellan himmel och jord. Med stråkar, änglakörer och väl valda artistsamarbeten bevisar Rosalía att hon är en av decenniets stora musikaliska visionärer.
3. Geese – Getting Killed
Cameron Winter som frontar Geese har en minst sagt speciell framtoning och detta är inte ett band som tar de enklaste vägarna. Musiken kantas av oväntade infall och har lite att göra med dagens kommersiella listpop, men samtidigt är nya skivan – trots skruvade infall – New York-bandets mest lättillgängliga. Att kliva in i Winters musikaliska universum är minst sagt berikande och Getting Killed är en skiva som borde kunna frälsa de mest skeptiska art rock-skeptikerna. Detta är experimentell musik som har potentialen att bygga broar mellan radiolyssnarna och de som föredrar att tumma på obskyra no wave-sjuor i sin källarlägenhet.
4. Ethel Cain – Willoughby Tucker, I’ll Always Love You
Efter att ha visat på full artistisk integritet med EP:n – eller “projektet” Perverts – i början av året, där skräckfilmsliknande drone hjälpte till att förgöra myten om att Ethel Cain är en popstjärna i mängden, kom uppföljaren till Preachers Daughter i augusti. Här fortsätter och avslutar Hayden Silas Anhedönia sin episka och dystra berättelse om karaktären Ethel Cain och vi får lära känna den stora, sanna kärlek som porträtteras i form av “Willoughby Tucker”. Även om det starkaste spåret “Fuck Me Eyes” är storslaget och syntpoppigt är resten av albumet mestadels lågmält och intimt, vilket hjälper till att bära fram den längtande och kärlekstörstande känsla som omger skivan. Willoughby Tucker, I’ll Always Love You är ett album som bör avnjutas i sin helhet, gärna på repeat.
5. Turnstile – Never Enough
Baltimore-bandet Turnstile har nått fram till ett sound som bäst kan beskrivas som soft hardcore. Musiken har vissa tunga element, men det är de melodiösa beståndsdelarna som fått blomma ut, vilket har resulterat i en av årets bästa skivor. Inget kan vara så befriande som att få sjunga med i en stor refräng och Turnstile har förstått denna drift och utan att förlora sig själva har medlemmarna skapat allsångs-liknande anthems för alla sammanhang.
6. Tortoise – Touch
Efter tio år återkom Tortoise i år med en ny skiva med ungefär samma jazziga och flytande post-rock som dom bemästrat sedan debuten 1994. Att beskriva musik som filmisk är ofta överanvänt men det passar perfekt in på Tortoises instrumentala ljudbyggen. Produktionen är som alltid exceptionell och bandets egen producent John McEntire lyckas i varje låt skruva till det så att det aldrig på något vis går på tomgång. Jeff Parkers gitarrspel skiner i vanlig ordning och övrig besättning tillför alls sin del till att skapa en av årets bästa skivor.
7. Anika – Abyss
Annika Henderson, alias Anika, har släppt endast två album efter debut-plattan 2010. Årets nya album är med andra ord efterlängtat och den bör inte göra någon besviken. Alltid egenartad, speciell och infallsrik förefaller det, men bakom varje låt ligger en lång process vilket gör slutprodukten till bland det mest genomarbetade i branschen. Velvet-osande, nerviga “Hearsay” inleder och sätter tonen för de efterföljande 9 spåren. En lite råare, mindre drömskt och mer attackerande stil än på de tidigare plattorna, inte minst exemplifierad med låten “Out of the Shadows”. Som kontrast finns exempelvis “Into the Fire” som osökt för tankarna till Nico, vilket Anika får höra ofta men inte heller värjer sig emot. Just den svårbeskrivliga mixen av engagemang och likgiltighet tillhör hennes alldeles speciella charm och på årets platta har hon ytterligare förfinat konsten att balansera på den slaka linan.
8. Florence + the Machine – Everybody Scream
På Halloween släpptes passande nog detta album med titeln Everybody Scream. Som lyssnare får du rå rock, mysticism, lite häxmagi (tredje spåret heter till och med “Witch Dance”) och Florence karaktäristiska vibrato. Ett album som sångerskan Florence Welch säger är hennes mest personliga hittills. Låtarna tar plats: De flesta är ganska långa, över 4 minuter, och andra spåret “One of the Greats” sträcker sig ut i hela 6 minuter och 32 sekunder. Florence har mycket att berätta och låter det ta sin tid. Titelspåret blev första singel. Den fångar lyssnaren och får en att vilja fortsätta lyssna på resten av skivan. Kanske behöver man dock ta en paus ibland – det blir stundtals väldigt intensivt. Men bara så att man kan komma tillbaka med ny kraft att ta till sig resten av det imponerande albumet.
9. Swans – Birthing
Michael Gira och hans Swans är uppe i sitt sjuttonde studioalbum och fortsätter på inslagen väg med långa, tunga spår uppbyggda av malande och monotona ljudlandskap. Det experimentella är som alltid centralt i ljudbilden där lågmälda dämpade partier varvas med tunga explosioner. Giras mörkt mässande röst fängslar som få, och lyssningsupplevelsen blir närmast ritualistisk. Om det här nu är slutet på den så kallade ”big sound”-eran, som bandet har annonserat om, så är det ett värdigt slut. För den som ger skivan sin väl värda tid blir helheten överväldigande och monumental. Swans visar igen att de är ett av världens bästa experimentella rockband.
10. Mogwai – The Bad Fire
Inne på sitt 24:e år som band har Mogwai släppt ytterligare en skiva, The Bad Fire. De skotska aktivisterna är lika hängivna och drivande i sin musik som sitt samhällsengagemang. Mogwai skapar en dynamik mellan minimalism och kraft, de är filmiska och lyriska mitt i gitarrmanglet och visst är det något som drar i oss när vi hör det. Som i “Hi Chaos” där det börjar med ett lockande och pockande och eskalerar i kaos, eller “Fanzine Made Of Flesh” där sången på något vis ligger på snedden över vart instrumenten drar oss. Men, sammantaget är det kanske mest spåret “If You Find This World Bad, You Should See Some Of The Others” som stannar med oss. Titeln liksom låten är enkel, avskalad och rättfram och ger med det sin tyngd åt både faktum och driv till något nytt, i sann aktivistisk anda, Mogwai.
11. CMAT – Euro-Country
2025 års mest självklara genresmälta. Irländskans blandning av country med europeisk pop fungerar som brygga mellan dansgolvet och barstolen. Här finns vass humor, klarsynt självrannsakan och starka melodier. Ciara Mary-Alice Thompson inger på Euro-Country självförtroende och ett tydligare tematiskt ramverk. Arrangemangen är rika men också luftiga när pedal steel möter hookig pop. Resultatet är både brett och spetsigt.
12. Minuit Machine – Queendom
Sedan bandkollegan Hélènde Thoury (hante.) valde att lämna musikbranschen av hälsoskäl är sångerskan och producenten Amandine Stioui ensam bakom rodret. På Queendom summerar hon allt det som har gjort Minuit Machine till ett av de intressantaste namnen i minimal wave revival-scenen. De isande syntharna, starka melodierna och vemodet från coldwave i symbios med en dansgolvshedonism som härrör ur Amandines andra karriär som DJ. Resultatet är ett av årets bästa alternativa elektroniska släpp. Musik att dansa till medan världen runt omkring urartar i allt mer galenskap.
13. Little Simz – Lotus
Brittisk hiphop fortsätter att blomstra och Little Simz är den absolut främsta inom scenen just nu. Sångerskans sjätte album är en masterclass i hur man skapar en magisk fusion av rap, jazz, pop, afrobeat och neosoul på ett både punkigt och elegant sätt. Lotus är i mångt och mycket en uppgörelse, såväl med personer som svikit henne som med den hon en gång var. Texterna handlar om att lämna destruktiva relationer bakom sig och inte låta sig tryckas ner, utan i stället – likt en lotusblomma i dyigt vatten – växa och bli starkare. Budskapet är att följa kärlekens väg, inte hatets, och framför allt att älska sig själv. Som hon uttrycker det på titelspåret: “If self-love means putting me first, it’s the greatest love story on earth”. Och när Little Simz blommar ut så här är det omöjligt att inte älska henne.
14. Nathalie Bergman – My Home Is Not in This World
Nathalie Bergman från Wild Belle solodebuterade för fyra år sedan. Hennes andra album placerar sig någonstans mitt emellan 60-talsprotopunk och salongsjazz, med en basist direkt hämtad från en svettig Motown-session. Vad det nu betyder. My Home Is Not in This World gör sig hursomhelst lika bra som stämningssättare i bakgrunden som att lyssna på i sin ensamhet, med full koncentration och så få störningsmoment som möjligt. Det är ett album som inte stressar, som inte anspelar på effekter och oväntade vändningar. Som bara … är. Det är sällsynt i dagens musikaliska klimat.
15. Tame Impala – Deadbeat
Deadbeat markerar ett tydligt kontrast mot Tame Impalas tidigare släpp och är ett album som är svårt att placera i diskografin. Tidigare har den röda tråden varit det psykedeliska och drömmiga soundet som drivit musiken – och trots att det fortfarande utgör en stor del av musiken så har Deadbeat tagit en mer experimentell riktning mot klubbmusik som emellanåt även påminner om afrobeat. Strukturen och helheten är svårfångad men samtidigt blir detta ett nytt tillskott som är oväntat och således lockande. Deadbeat må inte vara ett album som omedelbart fastnar men det väcker nyfikenhet kring Tame Impalas fortsatta utveckling och lämnar ett stort avtryck.
16. Durand Jones & The Indications – Flowers
Durand Jones & The Indications har sedan start kultiverat en särdeles sofistikerad retrovibb som överraskat och stundtals överträffat i relation till såväl kontemporära som klassiska röster inom soul och jazz. För till skillnad från majoriteten av retroakter lyckas de med mer än en sentimental imitation av sina föregångare. Snarare väcker Durand Jones & The Indications liv i en sexig sida av soulen som alltför sällan bejakas, en tid då genren kännetecknades av jazzigt komplexa om än svängiga harmonier. Flowers representerar ett viktigt steg framåt för gruppen som med större självförtroende än på tidigare albums både i musiken och texterna återkallar 70-talets storheter inom soul såsom Curtis Mayfield och Marvin Gaye.
17. James K – Friend
James K har efter flera års musikskapande lyckats hamna helt rätt i tiden. Med albumet Friend har hon fångat en tidsanda och fullända ett sound många andra popartister drömmer om just nu. Tillsammans med andra radioprogramsvärdar på NTS står hon för en sammansmältning av ett flertal 90-talsgenrer – från triphop och shoegaze till ambient – blandat med hyperpop.
18. Honningbarna – Soft Spot
Med föresatsen att aldrig bli sitt eget coverband har cellopunkarna Honningbarna från Søgne ständigt utvecklats sedan starten 2010 men när de återvände från pandemin med Animorphs (2022) var det som ett helt annat band. Experimentellt, genreöverskridande, kaotiskt och halvsvenskt. På uppföljaren Soft Spot förädlas det experimentella ytterligare i ett välstrukturerat virrvarr av punk, spoken word, posthardcore, elektropunk och noise i ett schizoland som – i svenska öron – kunde varit Sista Bossens. Allt omgärdat av dystopisk samhällspoesi som på klingande sørländska angriper Elon Musk, mellancheferna på DNB, och lyckans kamikazer utan att någonsin göra avkall på humorn, det personliga och det privata. Ett organiserat kaos mellan höga räntor, mordbränder, drömmars logistik, kapital och kreatin.
19. Emma-Jean Thackray – Wierdo
Med sitt mest personliga alster hittills ger Emma-Jean Thackray uttryck för både förlust och depression, i bearbetningen av sorgen efter sin partners hastiga bortgång. På Wierdo upplevs musiken återkommande likt en positiv kontrapunkt till Thackrays dissociativa och ibland oroväckande texter; där toner av Herbie Hancock-eska synthar förmedlar en eklektisk ljudvärld som rör sig över soul, funk, afrobeat och hip-hop. På så vis väcker Thackray liv i tematiker som legat den transcendentala jazzen från 60- och 70-talen nära, att både virtuost och individuellt ge uttryck för såväl personlig som kreativ utveckling. Med spirituella, stundtals humoristiska och genomgående självutlämnande förtecken utgör Wierdo ett djärvt steg framåt för en av Londonjazzens mest tongivande röster.
20. Wet Leg – Moisturizer
Brittiska Wet Leg levererar en skiva som är är både lättsam och allvarsam. Det finns med andra ord utrymme för ett brett känsloregister. Isle Of Wight-bandet skapar musik med en stor dos självdistans, samtidigt glömmer de inte bort att rock’n’roll kan vara större än livet självt. Produktionen är allt annat än fyrkantig – det känns som att låtarna har fått utvecklas utan ramar och regler. Musiken känns fri från konventioner. Varje spår har sitt eget DNA och influenserna spänner över ett stort antal genrer. I grund och botten handlar det om indierock, men med en personlig tvist som får Moisturizer att sticka ut från mängden.
