Behind the Bars är intervjuserien av musiker, för musiker – där vi släpper in läsaren bakom kulisserna i låtskrivandets värld. Genom samtal om melodier, texter, teorier och influenser möter skribenten Donnie O’Doyle artister som delar med sig av sin kreativa process och passion för musikhistorien. Det här är del 3.
Hur närmar man sig låtskrivande när man spelar i ett 14-mannaband – men samtidigt använder musiken som en plattform för att uttrycka djupa känslor, avslöja sociala orättvisor och berätta personliga historier? Seun Kuti & Egypt 80 blandar högenergisk afrobeat med snabb västafrikansk jazz och höjer det politiska medvetandet genom en elektrisk och färgsprakande scenshow som sträcker sig långt in på natten och lämnar publiken förvandlad.
Seun Kuti är multiinstrumentalist, sångare, kompositör och producent, och agerar frontfigur för Egypt 80 där han sjunger lead och spelar altsaxofon. Den produktive nigerianske kraftpaketet har stått på scener och i studior sedan han var liten – bokstavligen. Några av hans tidigaste minnen är från backstage, medan hans pappa Fela Kuti trollband publik med sin intensiva och progressiva blandning av västerländsk jazz och afrikansk funk. Förutom att vara en viktig samhällsaktivist som kritiserade politisk korruption var Fela Kuti också en kompromisslös liveartist och banade väg för en ny era inom nigeriansk musik under 70-talet. Hans arbete förändrade för alltid det konstnärliga uttrycket inom västafrikanskt sound och lade grunden till det som senare blev den moderna genren afrobeat.
Men den här artikeln handlar inte om Fela Kutis enorma avtryck i populärkulturen – utan om den pågående utvecklingen av afrobeat, ledd av hans son Seun.
Man behöver inte leta länge för att förstå komplexiteten och djupet i Egypt 80:s musik. Bandet är kraftfullt, snabbt och otroligt tajt, och spelar med en magnetism som nästan inte går att fånga i ord. Solon och improvisationer är ständigt närvarande, låtarna kan sträcka sig långt över tio minuter och känslor från hela spektrumet väller fram. Men frontmannen Seun Kuti tillför något nästan övernaturligt till gruppen. Förutom att vara en energisk, karismatisk och fysiskt uttrycksfull sångare bär han på en närvaro som är omöjlig att förbise. Intensiteten i hans mörka blick, det lugna sättet han glider in på scenen, den råa erfarenheten som sitter i hans röst – hans unika utstrålning säger mycket om hans extraordinära liv, men vittnar också om renheten i den uråldriga musik som löper genom hans ådror och ger näring åt hans själ.
Hans senaste album, Heavier Yet, handlar om social kamp och afrikansk enhet, och blandar afrobeat och reggae till ett kraftfullt, modernt nigerianskt uttryck där aktivism möter musikalisk innovation. Turnén pågår för fullt, och jag lyckades fånga honom backstage på Way Out West 2025 i Göteborg inför hans eftermiddagsspelning på Flamingo-scenen. Jag ville förstå hur hans bakgrund format hans konstnärliga vision, hur hans imponerande band arbetar och skapar – och hur han ser på dagens nigerianska musikscen.
Med ett så stort band fullt av skickliga musiker – hur närmar du dig låtskrivande? Vad kommer först, och hur bygger du vidare?
– De flesta tänker nog inte på det när de hör mina album, men jag skriver allting. Alla stämmor.
Du skriver alla delar, själv – för varje instrument, till varje låt?
– Allt. Trumlinjerna, basgångarna, gitarrerna som spelar ihop, blåsarrangemangen, allt. För mig fungerar musiken så att jag alltid har idéer nerskrivna om vad jag vill prata om i en låt. Det är det enda sättet för mig att vara autentisk; det skulle vara svårt att hitta musik utanför mig själv som matchar mitt budskap. Det är inte något slumpmässigt. Det är något väldigt specifikt, väldigt personligt.
Wow.
Seun skrattar
Okej, men har du någon metod eller struktur för hur du komponerar ett stycke med så många olika delar?
– När jag var yngre brukade jag helt ärligt bara få upp en basgång i huvudet och börja bygga musiken kring den. Och när musiken tar form hittar jag budskapet som den resonerar med, som bär den energin. Men ju äldre jag har blivit, desto fler olika utgångspunkter har jag. Ibland är det trummorna jag hör först. Ibland hör jag hur gitarrerna spelar ihop. Ibland är det blåssektionen som kommer först.
De här inspirationspunkterna – ser du något mönster i hur de kommer till dig? Är det slumpmässigt? Finns det saker som inspirerar dig? Vissa tider på dygnet, vissa perioder på året?
– Jag försöker inte dissekera det. Jag låter det ske. För jag tycker att den teknologiska ordningen har trängt in i konstvärlden så mycket idag. Scientismen – alltså politiseringen av vetenskap – har tvingat fram en världsbild där allt måste dissekeras, allt måste blottas in i minsta detalj, studeras och förstås. Och om du inte kan förklara det, då finns det inte. De säger: ’Tallkottkörteln är meningslös eftersom vi inte vet vad den gör.’ Jag är inte i den skolan av scientism. Jag vet att det händer, och att det händer mig. Så jag låter det ske som det sker. Själva resan av att ifrågasätta det är något annat helt och hållet. Jag tror inte att det är min resa.
“Den teknologiska ordningen har trängt in i konstvärlden”
Jag vill fråga om din episka spelning på KEXP nyligen. Närmade du dig den som vilket annat gig som helst, eller kändes det som en större grej när det handlar om en så välkänd plattform?
– Varje spelning är en stor grej. Jag är en klassmedveten artist. All makt ligger hos folket. Så varje gång jag står på scen – varje chans – vet jag att människor inte är där på grund av mig. Jag är där på grund av dem. Varje möjlighet tillsammans med folket är något jag respekterar. Att människor ger dig sin tid, sin uppmärksamhet… det finns inget som heter ett ’litet gig’. Även om det bara står tio personer där, så finns det inget sådant som en liten spelning.
Dina låtar innehåller texter och teman som ofta speglar social orättvisa och politiska kommentarer. Har du alltid vetat att du ville använda din sång som en plattform för att lyfta politiska frågor i ditt land?
– Tja, för mitt första album 2008 skulle jag säga att min medvetenhet har vuxit i takt med min resa av självåterupptäckt. Som afrikan skiljer sig min existentiella verklighet väldigt mycket från människor i väst. Att ha blivit bortkopplad från vem jag var, och sedan återupptäcka det och förstå hur det är relevant i ett modernt liv – det är för mig den viktigaste resan för varje afrikansk man som verkligen är intresserad av att växa. Tillväxt är otroligt skrämmande, särskilt i en värld som förnekar din identitet, så de flesta ser sin förmåga att förfina konformitet som tillväxt. Självcensuren av sin egen existens… människor blandar ihop det med utveckling.
När du sätter dig ner för att skriva texter – hur ser den processen ut?
– Jag har i stort sett en översikt över vad jag vill prata om. Och låtskrivande, när det gäller texter, handlar om att hitta poesin som länkar ihop varje punkt. Och vi inom musiken har tur – där har vi en fördel jämfört med poeter. Vi kan ha hooks, där vi bara sätter refrängen och sedan hoppar vidare till ett nytt skede av idén. Det behöver inte hänga ihop helt. Men det beror på låten. Ibland sätter jag mig och skriver en hel vers för att jag är redo med texten. Då skriver jag bara, och sedan lägger jag den på låten. Ibland gör jag klart musiken först, och sen spelar jag upp den och skriver texterna medan den rullar.
“Ibland sätter jag mig och skriver en hel vers för att jag är redo med texten”
Vilken mjukvara använder du när du spelar in demos?
– Jag spelar in i Logic, bara hemma. Och när bandet kommer för repetitioner ger jag alla deras delar och så börjar vi jobba.
Och när du säger att du ger dem delarna – skriver du ut det? Alltså notbladen?
– Det beror på musikern. En sak jag inte gillar är om du efter två–tre repetitioner fortfarande sitter och kollar på telefonen eller pappret, för det kommer vi inte ha på scen. Jag behöver att alla memorerar musiken.
Har du haft många musiker tidigare där kemin helt enkelt inte fanns, och det inte funkade på turné?
– Ja, det kan man säga, såklart. Det är så det är med människor. Vissa är i bandet, du gör allt jobb, men de vill ha allt du har – och de kan inte förstå varför de inte kan vara du. Folk är som folk är, man. Musik för ihop alla möjliga typer och de flesta musiker är fortfarande kvar i sitt ego-trip. Det är därför de tror på listor och tävlar, som om konst vore sport. Jag fattar inte den grejen, för musik borde vara mer samarbete än tävling. Det finns ingen konkurrens i konst.
Ditt band, Egypt 80, är på många sätt ett jam-band. Hur viktig är improvisation i er liveshow, och hur strukturerat och repeterat vill ni ha det inför en spelning?
– Grejen med afrobeat är att det är lika strukturerat som det är fritt. Det är strukturerat så att under sångpartierna är det det som händer. Under improvisationen är det det som händer. Men du kan inte improvisera när musiken är inne i ett vokalparti. Du kan inte släppa det du ska göra och dra iväg åt ett annat håll, för då kastar du av alla andra, och de vet inte vad fan du håller på med. Så i den aspekten är det fritt inom improvisationen. Jag kallar det för Jello music, för du kan göra det kort och spela ett snabbt set, eller så kan du sträcka ut det hur långt som helst.
Jag är här för att intervjua dig, men det är ju värt att nämna att din pappa Fela Kuti anses ha uppfunnit afrobeat-genren. Hur har hans inflytande format dig som låtskrivare, som saxofonist och som artist?
– Jag växte upp med min pappa tills han gick bort när jag var 14, och jag var i bandet redan när jag var åtta. Jag följde med på varje turné, varje spelning. Så jag var väldigt involverad i hans musikaliska värld. Men han sa aldrig till mig: ’Jag vill att du ska göra musik.’ Men bara genom att vara så djupt inne i det blev han min största influens, helt enkelt. Och du vet, Fela är också en ’musicians’ musician’. Om du är musiker och du vet vad musik är, och du lyssnar på honom – då tänker du ’wow, jag önskar att jag kunde göra sådär. Jag önskar jag kunde skriva en låt på det sättet.’
Hur ser du på dagens afrobeat på global nivå? Tycker du att genren görs rättvisa, med popartister som Burna Boy och Wizkid? Gillar du deras sound?
– Ja, jag gillar soundet. Överallt i världen hör du Afrobeats nu – det är popversionen av afrobeat. Men du skulle inte hitta min spellista full av de låtarna. Det är unga människor som är unga. Och när du är ung vill du ha musik för när världen fortfarande känns rolig. Jag tror folk letar efter ursäkter för att ha kul. Men du behöver ingen ursäkt för att uttrycka dig, för att njuta av musik! Njut av det du vill njuta av. Du behöver inte förklara för någon varför. Om du måste rättfärdiga valet av konst du konsumerar, då kanske du borde ifrågasätta den konsten du konsumerar.
