Det har blivit dags att börja summera musikåret 2025. Vi börjar på hemmaplan och presenterar de tjugo bästa svenska albumen från i år. Här är listan som är framröstad av HYMNs skribenter.
1. Anna von Hausswolff – ICONOCLASTS
Även om Anna von Hausswolff tidigare inte har varit den som hållit tillbaka har hennes konstnärliga uttryck aldrig varit så maxat som nu. På ICONOCLASTS spränger hon alla gränser och hon gör det monumentalt. Som en urkraft, nedärvd från Dead Can Dance och Diamanda Galas, kör hon fullkomligt över allt och alla. Och det har visat sig att hon inte längre enbart är en svensk angelägenhet, superlativen kommer denna gång också från utländsk press – som tur är inte enbart för att legendaren Iggy Pop och Southern Gothic-darlingen Ethel Cain gästar. Liksom på tidigare verk är orgeln en av de viktigaste ingredienserna i musiken men även saxofonen (Otis Sandsjö är otrolig!) får denna gång ta stor plats. En mycket lyckad kombination som omges av schamanska trummor och elektroniska inslag. Detta, i kombination med von Hausswolffs mäktiga röst, ger en ljudbild som är lika sakral som eklektisk. 50 % trollmagi, 50 % himmelskt vackert blir kontentan och det är med stor marginal som ICONOCLASTS tar hem titeln som årets bästa svenska album 2025.
2. Pascal – Tänker på dig jämt
Inga andra larmar och berör som Pascal. Gotlands-trion firar 20-årsjubileum med flaggan högt i topp när de levererar sitt sjunde album Tänker på dig jämt. Med ett utmärkande gitarrspel, distinkta trummor och ett stabilt basspel maler de konsekvent på likt en ångvält – och de låter tightare än någonsin. Med texter om krossade drömmar och om att ta kontrollen över sitt eget liv tar de återigen med lyssnaren på en känsloladdad resa. Och nej, ingen kan med lika stor uppgivenhet få en textrad som ”Det här är allt, det är över nu” att låta så ångestladdad och brutalt angelägen som Isak Sundström. Med lika delar passion, längtan, vemod och desperation cementerar de sin plats som Sveriges bästa ångestrockband.
3. Svart Ridå – APONIA
Om debutskivan bjöd sakta in i Svart Ridås suggestiva musikvärld tar bandet ett stort kliv framåt med sin andra fullängdare. På APONIA skruvas intensiteten upp flera varv och bandet går all-in på mäktiga gitarrsolon och djupa texter med en tydlig existentiell prägel. APONIA är ett bevis på att trion har blivit säkra i sitt helhetsuttryck där melankoli varvas med en känslostorm förkroppsligad i tio lyriska berättelser. Det pratas om en ny våg av svensk indierock: med sitt andra album befäster Svart Ridå att de förtjänar att vara dess stolta fanbärare.
4. White Birches – A New Reign
Medan världen runt omkring oss blivit ännu mer lik dystopin som beskrivs på förra albumet When The Street Calls än när den släppte 2018, blickar nya A New Reign inåt mot personliga tragedier och egna förluster. White Birches tredje album är lika mörkt och suggestivt som skört, vackert och tröstegivande och framkallar associationer till Portisheads “svåra” Third, Kraftwerks minimalism och dramatiken hos Anna von Hausswolff. Det här är något av det bästa som skapats inom svensk alternativ elektronisk musik på senare år.
5. Boko Yout – GUSTO
Detta Örebroband, frontat av galet karismatiske Paul Adamah, beskriver själva musiken på debutfullängdaren som afrogrunge. En stor del av nöjet är dock att låta sig svepas med av denna hybridgenre som ändå inte låter sig definieras med rättvisa. Vad vi än kallar det så är det röjigt, smart, medryckande, underhållande och svårt att stå stilla till.
6. Viagra Boys – viagr aboys
Viagra Boys fortsätter vara Sveriges mest dansbara katastrofövning. På viagr aboys växlar bandet upp dekadensen men skärper samtidigt blicken i sitt fokuserade virrvarr av suggestiva gitarrer, pulserande bas och jazzigt blås. Sebastian Murphys deadpan-leverans håller ihop satiren där texterna pekar lika mycket på samtidens dumheter som på bandets egen självmytologi. Energin är total: svettig, skitig och oemotståndlig.
7. TOMMA INTET – HISINGEN TAXI RIDER
TOMMA INTET har gått från klarhet till klarhet och växt med varje nytt skivsläpp. Årets album är en briljant som kommer gnistra länge i den svenska rockhimlen. Bandet som oftast består av sju personer har också skapat ett svenskt ”wall of sound” och utgör ett kulturellt andningshål i en musikvärld som allt mer består av solo-akter och duetter, av AI-genererade låtar, och ett standardiserat algoritmutbud bland streamingtjänsterna. De har en förmåga att snickra till låtar som fastnar utan att blekna med tiden. Titellåten borde bli en svensk klassiker. Dessutom varierar de kosten så att man får både psykedelisk pop, flummiga rymdfärder och Eldkvarniga tralldängor, med texter som manar till allsång. Allt med en melankoli som märkligt nog gör en ”äckligt jävla glad”.
8. Hurula – Existens
“Ingen är kär i år, kanske ens vi två”, sjöng Hurula i titellåten på sitt förra album (Ingen är kär i år och andra sånger, 2022). Men nu är det ett helt annat år och Hurula verkar mer kär än någonsin. Årets giv – inspelad på blott en helg med bara Hurula och två vänner på bas respektive trummor – är något så ovanligt som ett Hurula-album i dur (detta sagt utan att ha räknat antalet ackord). Anslaget är om inte glatt så åtminstone hoppfullt. Det är mer hjärta än smärta, mer tro än tvivel, mer kärlek än uppror. Låtarna är skrivna från en bra plats i livet, vad det verkar. Även om det såklart kan skava till som det hör till i Hurulas universum.
9. Deki Alem – Forget In Mass
Detta är ett debutalbum som heter duga. Bara efter första lyssningen känns det bekant och självklart – som att det alltid har funnits. Om man är bekant med 90-talsmusik kan man omedelbart höra likheter med legendariska band som Gorillaz och Massive Attack, ja till och med ett nedtonat Prodigy. En mix av genrer där vi anar både triphop, punk, elektronisk dansmusik och monoton, mörk, fängslande sång. Tvillingsbröderna Sammy och Johnny Boakye Bennett från Göteborg har väckt intresse långt utanför Sveriges gränser med denna skiva som på bloggar har hyllats med ord som “exceptionell”, “originell” och “autentisk”. Välförtjänt! Det här kan du ha i lurarna om och om igen och alltid upptäcka nya små detaljer och fyndigheter.
10. Kallsup – En sista räddning
Örebrobaserade Kallsups debutfullängdare är en av årets överraskningar på den svenska indiescenen. En sista räddning är ett skickligt verk som rör sig mellan becksvart melankoli och brusande intensitet. Reverbdränkta ljudlandskap växlas mellan drömmiga atmosfäriska motiv a la Slowdive och explosiva gitarrtoner med foten i 90-tals indierock. Ett marint tema löper som en röd tråd genom hela skivan och resultatet får en att svepas med i vågorna. Det här är en debut som inte bara markerar en lovande start för Kallsup utan också visar att shoegaze på svenska kan låta både relevant och angelägen.
11. JJULIUS – VOL 3
Julius Petersdorff och hans manskap imponerar stort på den tredje fullängdaren enkelt presenterad som VOL.3. Albumet släpptes i början av januari på den amerikanska labeln DFA, som drivs av LCD Soundsystems James Murphy. Här lämnar JJulius de mörkare tonerna från tidigare släpp och rör sig mot ett ljusare sound där disco, drömpop och blåsdominerad jazz möts. Lyriken och sången, där Julius samsas med en eminent Clara Flygare, är dock albumets hjärta – varm, självklar och full av fyndiga texter om vardagliga händelser, med en träffsäker humor som för tankarna till Doktor Kosmos. Låtarna böljar fram med charm, violin, reggae-beats och en känsla av vila mitt i rörelsen. VOL.3 är 35 minuter tankeväckande eskapism som känns både tröstande och uppmanande.
12. Gabel/Ossler – Gabel/Ossler
Christian Gabler (bob hund, 1900) och Pelle Ossler (Wilmer X, Thåström) har nu släppt en duoskiva. Det sticker ut bland årets svenska släpp i sin stillsamma experimentella domedagston med svep av ljusare poppiga landskap. Att lyssna på skivan är lite som att betrakta Sisyfos envist rulla sin sten uppför sluttningen om och om men som i en nyupptäckt känsla av att positivt tänkande kanske ändå kan omformulera den i grunden hopplösa situationen. På något vis framträder det skeva som ett sökande efter det vackra i det kärva och mörka. Särskilt uppskattar vi sjätte spåret, “Regn över Levanten”, där känslor och tyngd framträder i det abstrakta. Inte minst i övergång till skivans sjunde spår, “Evropeana II”, som tar vid likt en stilla rofylld vaggvisa.
13. Markus Krunegård – Bastard
På Bastard bjuder Markus Krunegård in lyssnaren i det hudlösa, nakna och privata. I “Cha Cha Shake” nystas ett familjedrama upp till ett albumets mest catchy melodier, i “Morgonen Morgonen Morgonen” är morgonen räddningen när man varit dum och full och i “Vampyr får Vampyr” är ilskan central, monstret matas med fatöl, och finskan, svenskan och engelskan spinner runt varandra som en tornado. Föga förvånande är Bastard till bredden fyllt av oneliners man vill göra bonader av – Krunegårds främsta styrka är hans säregna språk och röst. Med en stor dos ironi, självinsikt och berättarkonst lyckas Bastard både leverera riktigt bra poplåtar och betraktelser från ett liv utan att bli navelskådande. Vad mer kan man begära eller behöva?
14. Barnet – Galen och kär
Umeåbandet Barnets Galen och kär är ett mjukt, fluffigt och finstämt album. Som alltid levererar bandet himmelsk stämsång, välproducerade drömlika melodier och underfundiga texter om livet. “Tomt och rent” är en riktig guldklimp och höjdpunkt på albumet. Barnet gästas på låten av Mattias Björkas (Vasas flora och fauna), och även om texten handlar om en skilsmässa är den lika varm, kärleksfull och vacker som resten av albumets kärlekslåtar. Texterna tar lyssnaren med på en resa mellan fantasi och verklighet, från blå planeter som vakar över en och gröna duvor med långa ben till skilsmässor, bussar och att sitta bredvid varandra och bli förälskade. Kär och galen är ett drömlikt, harmoniskt och vackert album om kärleken och vad den gör med oss människor.
15. Goat – The Human Language ’Goat’ Tape
The Human Language “Goat” Tape är ett album som sticker ut från mängden genom sin egenartade ljudbild och starka helhetskänsla. Allt är noggrant sammansvetsat där varje spår känns som en del av en större rit. Grundpelaren utgörs av gitarriff som tillsammans med den drivande rytmer bildar ett atmosfäriskt och psykedeliskt western-sound. Goat använder sig av de subtila inslagen som maracas för att framhäva de rytmiska dimensionerna och lyckas på så vis forma en ordentlig helhetsupplevelse.
16. Björns Vänner – All tid i världen
Efter ytterligare sju års bortavaro är Malmös mest sporadiska indieband Björns Vänner tillbaka med sitt fjärde eller femte album (beroende på hur man räknar). Vuxnare och sorgsnare än de absurdistiskt detaljrika dagboksanteckningarna från seklets början om allt mellan åkrar och himmel. Grubblande ballader möter jazz och psykedelia i tio låtar om sjukdomar, anknytningssvårigheter, självmordstankar, ensamhet och den där kalibreringssmärtan som uppstår när lyckan utan förvarning plötsligt tränger sig på. Verkliga problem. Men det är fortfarande Björns Vänner det rör sig om och bakom ångesten är det naivistiska barnasinnet fortfarande intakt i Richard Shickes underfundiga ordvändningar om sopbilar, sockerfall, tvåhövdade getter och kinesisk vattentortyr.
17. Cheap Imitation – Story of Love
Story of Love är ett drömlikt, minimalistiskt skevt och mekaniskt debutalbum där Cheap Imitation skapar ett eget universum av dubbig pop-punk. Med en stämningsfullt hemsökande röst, svävande och poetiskt, rör sig Ann-Charlotte Rugfelt och Anders Olofson mellan space echo-sång, kraut-phaser och en gammal Casiotone som för tankarna till Suicide. Detta är en okonventionell mix av synt och echo som leder tankarna till 20-talets stumfilmer. Den minimalistiska DIY-känslan får det att kännas som att vi befinner oss i replokalen tillsammans med duon. Bandnamnet till trots är detta ett originellt verk, långt ifrån en billig kopia.
18. Tiffi M – Heartstrings
Tiffi M är en svensk artist bosatt i London, som gör musik som låter allt annat än svensk. På sitt debutalbum Heartstrings samlar hon ett antal singlar som fascinerat det senaste året. Men tillsammans utgör de även en helhet, där bedroompop och ambient blandas med autotune och en stark känsla för melodier. Att Quiet Light medverkar på ett hörn säger mycket om vilken sfär Tiffi M helst rör sig inom.
19. Paperwing – Age of Pisces
Konstpop som genre definieras av experimentella, gränsöverskridande och okonventionella konstnärliga uttryck – och Paperwing gör verkligen konstpop med stort K. Det konstnärligt ambitiösa och stundtals dramatiska anslaget genomsyrar Age of Pisces, från det inledande ouvertyret till de sista klingande tonerna. Albumet är ett briljant resultat av blixtrande originalitet och stark integritet, men ändå inbäddat i det typiskt nordiska, vemodiga popsoundet. ”Vows” flirtar med Robyns tårdränkta dansgolv, ”När du andas” gosar med Ane Bruns mjuka duntäcke och ”Dark Night of the Soul” strövar omkring i Lydmors stratosfäriska ljudlandskap. Och ekar inte ”Return of the Goddess” av en kompromisslös Björk med sina industriella beats? Skickligt, intensivt, hänförande.
20. Twice A Man – The Coloured Breeze is a New Dimension
Man vet på förhand aldrig helt säkert vilket Twice A Man det är man kommer att möta. Bandet bakom två av de bästa svenska synthpopalbumen Music For Girls (1982) och Works on Yellow (1986) eller de experimentella ljudkonstnärerna som skapat musik för konstutställningar, tolkat Shakespeare och tonsatt naturförändringar. Nya The Coloured Breeze is a New Dimension visar prov på såväl starkt låtskrivande som talang för storslaget suggestivt stämningsbyggande. Ett imponerande släpp från en av Sveriges viktigaste och mest långlivade elektroniska akter.
