Med anor som sträcker sig tillbaka till 1992 (fast då under namnet Virtual X-mas) är electriXmas den långvarigaste traditionen för alternativ elektronisk musik i Sverige men årets upplaga kommer enligt uppgift att bli den sista. HYMN rapporterar i ord och bild från electriXmas 2025 – One last eX på Plan B i Malmö.
electriXmas går ut med en skräll. Evenemanget, som under många år huserat på Inkonst i Malmö har, i samband med finalomgången, flyttat till Plan B. För en kväll tar den årliga synthfestivalen över hela lokalen på Norra Grängesbergsgatan. Laguppställningen har utökats till åtta band. Två av konsertlokalens scener används och har tilldelats olika inriktningar: EBM, industrial och electro på stora scenen Warehouse. Postpunk, wave och dark electro på den mindre Garage-scenen.
Snarare än en nostalgisk tillbakablick ger årets upplaga av electriXmas en inblick i vad som hade kunnat bli ifall traditionen hade fått fortsätta på Plan B med hela den stora, ombyggda industrilokalen till sitt förfogande. En plats där subkulturella hjältar som årets headliner Covenant får dela scen med alternativa elektroniska akter som annars kanske inte har någon helt självklar spelplats i Malmös konsertmylla.
Det fylls på med (i övervägande majoritet) svartklädda besökare medan Strikkland sparkar igång kvällen med sin genretrogna (men göteborgskt skojfriska) EBM. Samtidigt kör en av kvällens mest namnkunniga DJs Eddie Bengtsson (Page, Sista Mannen på Jorden, S.P.O.C.K) ett set i det mindre rummet vid Warehouse-scenen. Jag hinner se honom riva av Donna Summers klassiska Giorgio Moroder-produktion “I Feel Love” innan det är dags för kvällens andra akt att gå på den mindre scenen.
För mig är det nu som kvällens höjdpunkt inträffar. Jag har hjärtat i halsgropen genom hela White Birches spelning från den långsamma upptrappningen av inledande “Breathing” .
Den svenska darkwaveduon återvände efter ett uppehåll med sitt tredje album A New Reign i höst. Medan världen runt omkring oss blivit ännu mer lik dystopin som beskrivs på föregångaren When The Street Calls (vars storslagna titelspår får avsluta kvällens spelning) än när den släppte 2018, blickar det nya albumet inåt och tar oss igenom personliga tragedier och egna förluster. Lika mörkt och suggestivt som skört, vackert och tröstegivande.
På scen är framtoningen dramatisk och sammanbiten. Jenny Gabrielsson och Fredrik Jonasson står placerade på varsin sida. Jonasson sköter synthar och elektronik medan Jenny spelar gitarr och sjunger med stor inlevelse. Stundtals tycks hon leva i låtarna. Fokus ligger på nya albumet men de lyckas även bland annat med konststycket att få Jefferson Airplanes(!) “Somebody To Love” att låta som om den var menad för White Birches-soundet.
Musikaliskt går mina associationer till Portisheads “svåra” tredje album “Third” (2008), till Kraftwerks precisionistika minimalism och till de teatrala kvaliteterna hos artister som Chelsea Wolfe och Anna von Hausswolff. Spelningen påminner mig om varför jag håller White Birches för något av det finaste som den svartklädda subkulturen kring alternativ elektronisk musik i Sverige har frambringat på senare år.
Då det står sammanlagt åtta band på de två scenerna blir det en del överlappning mellan speltiderna. Schemakrockarna gör att jag endast hinner se slutet av Emmons spelning på stora scenen. Jag har dock sett henne två gånger tidigare i år (och Emma Nylén oräkneliga gånger sedan hon var med i indiebandet Paris). Och efter det bjuder – det jag väl hinner se av kvällens konsert – inte på några större överraskningar. Kombinationen av melodiös electroclash och EBM är tung, svettig och dansant men catchig på samma gång. Och karismatiska maratonlöperskan Emma är en precis lika energisk och oemotståndlig scenpersonlighet som vanligt.
Schemakrockarna gör också att jag endast hinner se en kort del av Llumens set. På skiva har den belgiska electroakten skapat snygga, suggestiva ljudbilder där industriella beats samsas med storslagen synthpop och inslag av ambient och techno. En stilblandning som inte landar så värst långt från vad exempelvis Haujobb eller nämnda Covenant har gjort tidigare. Tyvärr lyfter inte det jag ser av kvällens spelning och sångarens begränsningar blir märkbara.
Desto mer hemtam på scen verkar Kyle Blaqk i Auger. Blackpoolduon är enda akten på synthfestivalen med både elgitarr och livetrummor i sättningen. Det ligger kanske närmre till hands att beskriva det som elektronisk rock med gothinslag och catchiga melodier.
Blaqk har en stark sångröst och är både en sympatisk mellansnackare och en karismatisk scenpersonlighet. Refrängerna i låtar som “Fascinate Me” och “Nothing Left” tycks ämnade för Open Air-festivaler snarare än synthklubbar och jag tror verkligen att det här kommer passa som handen i en viktoriansk fingerlös handske på Subkultfestivalen, dit Auger är bokade i sommar.
Första gången jag såg stockholmska A Projection var de ett mycket Joy Division-inspirerat postpunkband med full rockbandsättning. Därefter har de återfötts som elektronisk akt och när de spelar på lilla scenen på electriXmas ikväll är de nedbantade till en duo. Från Joy Divion- till New Order-referenser – en förvandling som de har klarat väldigt väl och spelningen lyfts inte minst av karismatiske sångaren Isak Erikssons energiska scenspråk.
Tyska Solar Fake får betraktas som årets första headliner. Trion gör sitt första besök i Malmö men projektet startades redan 2007 av Sven Friedrich (som innan dess sjöng i gothbanden Dreadful Shadows och Zeraphine). Och musikaliskt har inte särskilt mycket förändrats under de arton åren. Det handlar om dansant, refrängstark synthpop med bittra kärlekstexter och inslag av lite elakare electroindustrial, klädd i casual goth-mode.
Under spelningen på stora scenen råder dock inga tvivel om att Friedrich besitter talang för hantverket. Låtar som “Disagree” och “Not So Important” kombinerar starkt 80-talsflirtande synthpoprefränger med stämningar och dansgolvskvaliteter som för tankarna till futurepopscenen och namn som VNV Nation (som de spelade förband åt tidigt i karriären). Det är snyggt, välgjort och energinivån är hög.
Det vore ju ingen finalomgång utan en ordentlig tillbakablick. För många som är här ikväll har Covenant varit en viktig gateway drug från Depeche Mode till svårare elektronisk musik. När de internationellt erkända alternativa elektroniska storheterna, med rötterna i Helsingborg, återvänder till electriXmas är det för att framföra hela det tjugofem år gamla albumet United States of Mind.
Under åren som föregick plattan rörde sig Covenant från ett mycket Front 242-influerat sound mot ett färgat av olika strömningar inom underjordisk elektronisk musik, från IDM och drum’n’bass till ambient. United States of Mind var albumet där de omvandlade dessa – relativt obskyra – referenser till något som, i vart fall under en kort period, tycktes på väg mot ett mainstreamgenombrott. Ett mycket viktigt album i historien om Covenant. Flera låtar, däribland konsertöppnaren “Like Tears In Rain”, har förblivit frekvent förekommande livefavoriter.
Ikväll består Covenant, utöver sångaren Eskil Simonsson, av Daniel Jonasson och Conny Fornbäck (mer känd som Majestoluxe) på elektronik och allehanda apparater. Dimman ligger tät på scen och belysningen är effektfullt sparsmakad.
Med tempohöjare som “Tour De Force”, “Dead Stars” och “One World One Sky” strategiskt utplacerade längs vägen är det slående hur väl United States of Mind håller för att framföras i sin helhet. En låt som “No Man’s Land” blir ikväll ett skolboksexempel på Covenants förmåga att kombinera existentiella grubblerier och gotiskt svårmod med dansgolvshedonism.
Men konsertens höjdpunkt är ändå extranumren. Från industriella electrostänkarna “Theremin” och “Figurehead” mot storslagna “Ritual Noise”. “Winter Kills”, under vilken Erica Li Lundqvist från Abu Nein gästar, blir en mycket vacker hyllning till gemensamma bandkollegan Andreas Catjar-Danielsson som gick bort ifjol. Och naturligtvis avslutar de med “Call The Ships To Port”.
Om det här blir den allra sista upplagan av electriXmas återstår att se. Men i så fall fick Sveriges långvarigaste synthfestival en mycket värdig final.
