Vissa spelningar tar tid att smälta. Anna von Hausswolffs första svenska turnéspelning med nya albumet Iconoclasts i fredags är en av dem. Den fantastiska skivan som släpptes under allhelgonahelgen låter på många sätt annorlunda än det artisten skapat tidigare men har fortfarande bibehållit det gotiska och dramatiska uttrycket vi är vana vid.
Den ständigt förekommande orgeln har i viss mån ersatts av en nästan spöklik saxofon och när Hausswolff och hennes sexmannaband klivit ut på scen är det just saxofonisten som får den inledande stunden i det bokstavliga rampljuset, när spelningen inleds med ”Consensual Neglect”.
Från första stund är stämningen förhäxande, en auditiv upplevelse som går igenom hela kroppen på mig, både bildligt och bokstavligt då basen får golvet att vibrera hårt. Hausswolff, i likhet med musiken, pendlar mellan mörker och ljussättning som pendlar mellan spökligt grönt och ilsket rött med inslag av lasershow.
Större delen av den generöst långa spelningen (nästan två timmar) ägnas åt material från Iconoclasts, med bidrag från 2018 års Dead Magic, ”The Mysterious Vanishing of Electra” och sedan ”Ugly and Vengeful som avslutar ordinarie set med sin nästan kvart långa speltid (vilket bara är välkommet, den hade gärna fått vara ännu längre).
Varken Ethel Cain eller Iggy Pop gästar spelningen (föga förvånande) men duetterna från Iconoclasts lider inte av att Hausswolff framför dem solo. Både ”The Whole Woman” och ”Aging Young Women” är tårdrypande bra (en vän till mig fäller faktiskt en tår under den senare) och fungerar som lugna, svalkande avbrott i den intensitet som spelningen i övrigt innebär.
Som extranummer har Hausswolff dragit fram ”Funeral For My Future Children” som hon enligt egen utsago inte framfört live sedan 2014. Kvällen avslutas med Iconoclasts mest dansanta och dynamiska spår, ”Struggle With The Beast” som fullkomligt hypnotiserar både mig och resten av publiken. Jag kommer på mig själv med att blunda, som för att verkligen bli ett med det jag hör. När jag öppnar ögonen igen ser jag hur vi alla förenas i dans, eller ett rytmiskt vaggande till det som pågår på scen, ett bevis på att Anna von Hausswolff har en förmåga att fullkomligt hypnotisera lyssnare och publik och att hon är (och länge har varit) en av landets mest intressanta artister.
