(CC BY-SA 4.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0>, via Wikimedia Commons)
Under lördagkvällen besökte kanadensiska Michelle Gurevich Stockholm och Fasching. HYMN rapporterar från spelningen genom Hans Wåhlberg.
Jag bodde för ett tiotal år sedan i Ukraina och med mig hade jag en taskig dator och en minimal högtalare. På den spelades ofta Michelle Gurevich. När jag dessutom fick reda på att hon hade ukrainskt påbrå kändes det som en ödesbestämd tillfällighet och gav en extra bitterljuv dimension till hennes musik och texter, som bär på en romantisk melankoli som också präglade stämningen i Ukraina vid den tiden.
Senare har jag lärt mig att hennes mormor var från ukrainska Odessa men att hennes föräldrar korrekt beskrivet är rysk-judiska och emigrerade från sovjetiska Leningrad till Toronto. Den konstnärliga ådran och inspirationskällan har hon dock från både mormor och mor som båda var ballerinor. Mamman tillhörde till och med den berömda Kirov-baletten i vad som då hette Leningrad, numera St. Petersburg.
Michelle har själv berättat att det här arvet inspirerat henne musikaliskt och möjligen har det också tillfört ett rysk-ukrainskt vemod till lyriken. Just texterna rör sig ofta runt samma teman. Tårar av glädje eller sorg, livets oberäkneliga ”ups and downs”, den underbara men flyktiga förälskelsen, älskare och vänner som gått bort eller glömts bort, det alltför korta livet. Det sistnämnda återkommer ständigt i låttexterna med strofer som: ”Dance while you can, who knows how life can change, in an instant baby”, eller ”Why resist temptation, with only one life to live”.
Det är inga unika teman men hon har ett sätt att uttrycka sin sång som får en övertygad om att hon menar varenda stavelse med hela sitt hjärta. Hon framstår också som en artist med ovanligt stark integritet. Egensinnig, egenartad, självständig, genrebrytande. En poetisk konstnärssjäl som också producerar och ger ut sitt alster helt själv. Jag tänkte först beskriva henne som en kvinnlig Leonard Cohen men tyckte det var lite väl långsökt. När jag senare läser Faschings presentation av henne så jämförs hon med Nico (förstås) och just Leonard Cohen. Så varför inte? En del vill även sätta etiketten slowcore på henne, vilket kanske inte heller är helt missvisande.
Hon gillar att göra låtarna i valstakt, men nästan lika ofta bygger hon dem på latinamerikanska rytmer. Det östeuropeiska inslaget ser jag mindre i musiken men desto mer i lyrikens vemod. Det sistnämnda balanserar hon dock med ett stråk av humor. Hon ger prov på just detta i mellansnacket på kvällens konsert. Exempelvis då hon knäpper de första valstakterna på sin gitarr och, när publiken jublar, avbryter med ett snett leende och säger: ”Vilken låt tror ni jag ska spela? Hälften av mina låtar börjar likadant”.
Hon är från Kanada men har bott i Berlin där hennes popularitet är stor. Numera bor hon i Köpenhamn och förra året skulle hon ha spelat i Stockholm för första gången, men blev sjuk och fick ställa in. Stockholms-debuten begicks alltså istället i lördags på den legendariska jazz-borgen Fasching mitt i city. En ganska lämplig plats att framföra den typ av lo-fi som hon levererar med sin lätt beslöjade och känslofyllda röst.
Det känns lite ovanligt med bordssittning alldeles vid scenen. Det är inte vanligt på de konserter jag vanligen bevistar, men det skapar en lite sober och, ja, gammaldags miljö. Borden är bokade sen länge och det är utsålt, men jag är tidigt ute och får en av få barplatser alldeles vid sidan av scenen. Många är alltså där för en helkvällssupé och det ger en lite speciell stämning tänker jag. Det är ingen support utan kvällens konsert blir för många klimax på en helkväll på krogen. Min första gissning är att medelåldern är mer än 40 år, men så småningom droppar det in allt fler och mestadels en yngre och dessutom mycket entusiastisk publik.
Ståplatserna börjar formas naturligt i en halvcirkel kring scenen och stämningen är förväntansfull när hon går på med sitt tvåmannaband (Chris Thomson och Christopher Farr) och ger ett suggestivt öppningsnummer, ”Friday Night”, (med textraden ”It’s Friday night and there are tears in my eyes”) som finns på första albumet Party Girl. Den avviker från många av de övriga låtarna hon ger denna kväll. Bland annat genom att inte gå i valstakt, men också genom att kännas mörkare, mer basmättad och ha ett helt annat driv än mycket av det övriga som bjuds under kvällen. Ungefär samtidigt kommer ett meddelande till min telefon från en kär vän, som skriver ”Livet leker sitt mörka spel med mig just nu”. En rad som hade kunnat vara skriven av kvällens artist, men som smygs in från vardagslivet där utanför Faschings varma gemenskap.
En lång setlist med 18 låtar inklusive extranummer är en generös gåva till publiken som förefaller vara hängivna fans nästan allihop. Min första tanke, att den sittande publiken skulle ge ett artigt men stelt mottagande, kommer alltså omedelbart på skam. Applåderna och jubelropen är långa och kraftiga mellan låtarna och när hon ger hiten ”Kosovo” kommer också dansen igång framför scenen. Det blir en klar höjdpunkt, liksom givetvis ”Party Girl”, som är hennes mest streamade låt, men också ”I’ll Be Your Woman” och ”Mrs Robinson”. Den sistnämnda inleds med en liten story om hur hon signerat plattor tidigare i år och en vacker, ung kvinna kommit fram till henne med orden ”mina vänner säger till mig att när jag blir äldre kommer jag se ut precis som du”. Temat med åldrande och livets hastighet återkommer som sagt ofta i lyriken, men hon andas mer humor än bitterhet när hon mellansnackar om det. Hon är både en ”Party Girl” och en ”Mrs Robinson”.
Det är intressant med krogmiljöns förmåga att framkalla en hemtrevlig känsla till en konsert. Michelles musik och lyrik är också väldigt kommunikativ och närheten gör att det utvecklas en mycket intim och varm känsla genom hela konserten. Städat men ändå hängivet entusiastiskt och, jo faktiskt på riktigt, intimt. Efter halva konserten känns det som att Fasching är ett enda stort vardagsrum och att jag är inbjuden till en stor privat och ovanligt lyckad fest.
Jag känner mig glad och harmonisk inombords när jag lämnar Fasching och den enda besvikelsen är att jag inte fick höra min favoritlåt ”Temptation”. Men det kanske blir nästa gång? För nog kommer hon väl tillbaka igen snart, med tanke på det varma mottagande hon fick denna mörka och regniga decemberkväll?
