Det är december och den surrealistiska snön som låg på Malmös gator häromveckan har passande nog försvunnit. Staden har visserligen förberett sig för jul sedan oktober men inte utan en gnutta motvilja, misshag och ren håglöshet. Desto mer hanterbart är det när Uje Brandelius hittar till Slagthuset med sin julshow Våra minst älskade julsånger.
Uje har gjort mycket. Spelat rymdprogg med Doktor Kosmos, gjort en självbiografisk Parkinsonfilm i regi av Henrik Schyffert, varit pressekreterare för Vänsterpartiet, pratat relationer och känsliga lägen i radio och kokat gryta i Melodifestivalen. Men innan föreställningen sattes upp för första gången förra vintern hade han aldrig haft någon julkonsert. Managern Elin Trogen tyckte att det var “off brand”. Uje är ingen Peter Jöback precis. Men kan gammelfarbror Harry Brandelius fira jul i Las Palmas, så varför inte?
Managern dumpades och med hjälp av AI satte Uje ihop showen på egen hand med avsikten att skapa märkligast möjliga julstämning. Projektet kunde enligt programvaran kallas Ujes julskruv, Julens tysta känslor eller helt enkelt Jul med Uje och andra katastrofer. Föreställningen kunde också innehålla potpurrier, vitsar och syrliga samhällskommentarer. Man kunde sätta individuella biljettpriser baserade på årsinkomst, skjuta alla med terminalglasögon och låta kvinnor som sliter inom skola, vård och omsorg få gratis sprit hela kvällen. En julshow som “kombinerar Ujes samhällsengagemang med hans säregna humor” och som – åtminstone enligt AI:n – tilltalar såväl kristna som hedningar. AI:n påstår också att alla gillar sväng och att det därför vore bra att sätta ihop ett band.
Christmas Hot Five kallar de sig och består av de dubbla klaviaturisterna Josefine Lindstrand (Sekten, Maia Hirasawa, Petra Marklund) och Mikaela Hansson (Viktor Brobacke, Fever Ray, Ulf Lundell), trummisen Fredrik Myhr (RÅÅ, Emil Jensen, Bosses Vänner) och sångerskan och sambon Therese Hörnqvist (Stockholms Improvisationsteater, Improakademin). Tindrande änglakörer, gnistrande synthar, bjällror, perkussiva morsesignaler och fräna elorglar i en hemkokt julebrygd av lo-fi-electro, smäktande pianoballader och oälskade julsånger. Josefine tutar i en leksakssaxofon, Fredrik plockar fram ett klockspel, Uje river av ett rafflande keytarsolo och Therese tar över sången i var och varannan dänga. Med lika delar avmätt tafatthet och charmerande uppriktighet i en otvungen fallenhet att få den allra grinchigaste bittermandel att tina upp och – åtminstone på något sätt – kunna relatera till julen.
“Vi spelar lite låtar och låtsas att de handlar om julen” berättar Uje om konceptet. Bland schlagerdängan “Grytan” och tröstevisan “Ramlar mot varandra” rör det sig främst om ännu outgivna sånger med mer eller mindre tydlig koppling till julen. Barndomstrauman, förskolehämtningar, masskonsumtion och frågan om äganderätt. Ungarna käkar fiskpinnar, leker sjörövare och undrar om det blir en mormor- eller farmorjul. Snövit har tröttnat, Butter har kollat alla Beck-filmer i sträck, Kåter har flyttat till Bahamas, Glader ligger styckad i en säck och i den AI-genererade “God jul, borgare” färgas stadens gator och torg röda av borgarklassens blod. Kapitalist, nu ska du dö!
I sann hemvändartradition minns Uje fjolårets julkonsert i hemstaden Gävle då hans gamla svensklärarinna satt i publiken med en uppsats han skrivit för fyrtio år sedan. Då såg han precis ut som Karl-Bertil Jonsson och bland stressade affärsmän, reklamskyltar och trasiga gummistövlar är Julvättens sista sång (1985) en dräpande känga om hur julen förvandlats från stämningsfull högtid till kommersiellt jippo. Alldeles för målande, välformulerat och sarkastiskt klarsynt för att bara vara högstadiepoesi.
Här kommer livet, du fattar ingenting och utan Doktor Kosmos-kumpanen Lina “Twiggy Pop” Selleby känns julen ganska tom och meningslös. Uje vill hellre sitta bredvid sin kompis i trädet när stjärnorna tänds och när julmaten står en upp i halsen, bjällerklangen ringer i öronen och knäcken tar knäcken är det dags att avge nyårslöften. Lånelöften, kontantinsatser och kurser i danska, samiska och grönländska. Och att välja rätt skola till sina barn, så de får rätt kamrater på rätt sida stan. Frågan är om man vill vara den man är eller bli den man vill vara.
Ändå är det när julen bara får lov att vara jul som konserten blir som mest angelägen. När det ironiska skyddsfiltret läggs undan för en stund men ändå fortsätter att vara en fristad från prylhets, glättighet och påtvingade traditioner. Som på julaftonslunchen hos mormor och Birger med lax, saffransparfait och vegetarisk skinka i “Bästa julen”. Mormor är lite ledsen och har glömt köttbullsreceptet och sin adress, Otis har fått sin diagnos, Hugo har kommit in på tolvstegskliniken, farfar facetimar från Thailand, Emma är hemma från psyk och tomten stämmer upp i handgemäng. Den bästa julen!
Det må vara några av våra minst älskade julsånger. Men det är en sanning med modifikation, man kan per definition inte älska en sång man aldrig hört förut. Och även om låtarna skulle spelas in skulle de aldrig dränka bruset i varuhusen. Det här är något annat. Ingen Sissel Kyrkjebø, Carola, Bing Crosby eller Peter Jöback. Eller ens Lars Vegas Trio. Några julsånger i all anspråkslöshet för den som också vill vara med, även om man tröttnat på julen redan i november, inte firar jul alls eller bara längtar tills allt är över.
