Det musikerdrivna skivbolaget Kakafon Records har varit ett nav i vis-, folk- och världsmusikscenen i femton år. Jubileet firas på Aftonstjärnan i Göteborg med en tredagars tittskåpsfestival med det mesta ur bolagets krokiga historia i en sådan takt att man knappt hinner med. Lördagen – festivalens stora finaldag – inleds redan tidigt på eftermiddagen med fokus på de allra yngsta.
Under ledning av Petra Haraldson är det pysselverkstad och på kaféscenen bjuder Marcus Svensson (Pilgrim, Svensson & Dafgård) på musikalen Amerikaresan – En bluesresa. En rafflande berättelse om den ärlige och äventyrlige drängen Gustaf och hans migration från de småländska skogarna till träskmarkerna i Louisiana – en plats full av hjulångare, alligatorer, trollkarlar och rövarprinsessor.
En levande, publikinbjudande och folkbildande utvandrarsaga till tonerna av råsvängig deltablues, rallarvisor och ökenblues framförd på resväska, hederlig småländska och en tidsenlig resonatorgitarr med öppna stämningar, fingerplektrum och slide. Barnavdelningen fortskrider med Camilla Åström & Kompanjonernas visor för frågvisa. Brinnande balkan, tangovemod och cajundoftande schottisgung om monster, kalas, gungor och de stora frågorna. Vad äter en katt? Varför har zebror ränder? När blir man stor? Hur blir man förlåten? Sångerskan och dragspelaren Camilla Åström (Kultiration, Vapenlös) och kompanjonerna Henrik Cederblom (Den Fule, Dan Berglund, Freddie Wadling) på akustisk gitarr och Daniel Wejdin (Kultiration, Räfven, Volodja) på kontrabas – förstärkta av festivalgeneral Livet Nord (Kultiration) på violinquinton och Ida Gillner (Flocken, Ida&Louise, Zemer Kapell) på sopransaxofon och värmeljusstake – har inte heller svaret på allt men vet minst sagt hur man får saker att svänga. Utan att för den sakens skull blunda för allvaret.
Efter några timmars paus fortsätter festivalen för de vuxna. Först som folkdanskurs under ledning av kaféscenens ljudtekniker Fredy Clue (Bäckadräkten) och diverse livemusiker. Slängpolska med violinisten Ellinor Fritz (Black Magic Fools, ELSE, Habibis), übersvängig schottis med Anna Ekborg Hans-Ers (Northern Resonance) och polska med saxofonisterna Sten Källman (Den Fule, Skrotbandet, Filarfolket) och Ida Gillner. En oerhört effektiv snabbkurs innan ordinarie program drar igång på allvar under ledning av kvällens ciceroner Charlie Brolund och Kiriaki Christoforidis.
Med rötterna i klezmer och annan östeuropeisk musik smyger folktrion Kaja igång med ett hypnotiskt driv. Udda taktarter, illmariga melodier och ett avspänt sväng signerat skivbolagsdirektör Livet Nords dramatiska violinquinton, Camilla Åströms kristalliska dragspel och Daniel Wejdins perkussiva kontrabasgångar. Mysigt, förtroligt och innerligt, bara för att i nästa stund stegra upp till ett rafflande, frenetiskt balkanröj.
I samma stund ansluter vokalgruppen Tetra för ett utdrag ur den gemensamma julföreställningen Midvintervaka. Ingrid Brännström (Markatta, Amanda, Håkan Hellström) ligger hemma och är sjuk men tillsammans med Kaja sammanstrålar Sanna Källman (Markatta, Amanda, ZiGZaG), Anna Ottertun (Sumer, Simili) och Maria Stellas (Pireus, Ale Möller) i en rykande het julebryggd av saffransdoftande och kanelkryddade julsånger – “Lusselelle” i balkanbrinnande sjutakt och påstridiga klappvalser i karibiska, nordiska, grekiska, arabiska och östeuropeiska tongångar. Imorgon är det första advent och på något märkligt vis börjar jag bli redo att ta emot julen.
Uppe i den tjusiga salongen har de släpat in den gamle byfånen och grisetrallaren Gunnar Källström. Å andra sidan har tonen ändrats en hel del sedan jag såg honom sist för ett antal skivor sedan. Trallen, tjofadderittanet och bondkomiken har ersatts av småfinurliga samtidsfunderingar och underfundiga vardagsbetraktelser om att gå i brorsans gamla skor, handla upp lönebidraget på ICA och att mitt i olyckan ändå hitta någon billig choklad. Den gamle spjuvern har humorn i behåll, men numera så spetsfundigt subtil att det går att ha honom i möblerade rum.
Under den nya pseudonymen Lilla Barbro stirrar Maja Heurling (Påtår hos Moa Martinsson) gravallvaret rakt in i ögonen. En ljus röst i en mörk samtid där det inte alltid är enkelt att förhålla sig till livet, döden och relationer som slitits itu. En som tar in hästarna till kvällen när ondskan i världen gått så långt den kan gå. Ikväll lyser det kommande debutalbumets kyliga synthlandskap med sin frånvaro men tillsammans med Ola Sandströms sinnliga gitarrplock, Daniel Wejdins svävande kontrabasstråkar och Livet Nords smäktande violinquinton skälver sångerna av ren tröst. Här finns ingen tid för tårar – bara gåshud rakt igenom.
När Annika Hammer (Ljus och Lykta) sätter sig vid pianot vill hon ge en eloge till alla coola kvinnor. Hennes svärmor, kompisen Cissi som jobbar på biblioteket kanske framförallt de kvinnor som förr i världen gick ensamma på vall. Själv pusslar hon ihop gamla vallåtar och orsapolskor i enhetliga potpurrier, pendlar obehindrat mellan svenska och jamtska och förvandlar traditionella folkvisor till egensinniga, kärva jazzpolskor. En cool kvinna helt enkelt.
En annan cool kvinna är poeten Signe Aurell som likt Marcus Svenssons dräng Gustaf lämnade Sverige i början av förra seklet för att söka lyckan i Amerikatt – en kvinnlig Joe Hill som skrev om hemlängtan, social rättvisa och jämlikhet. Maja Heurling och Ola Sandström framför försiktigt och lågmält sina tonsättningar från det gemensamma projektet Irrbloss (2019), utsmyckade av Daniel Wejdins smygande kontrabasgångar och Livet Nords spöklika violinquinton. En kulturgärning av rang och när Maja sjunger om Lilla Barbro blir cirkeln sluten. Kunskap åt alla, försoning och frid!
Med lika delar elegans, pluralism och humor tar Stråf Vocal Strings över kaféscenen – något så ovanligt som en stråkkvartett och vokalkvartett på en och samma gång. Tenoren och violasten Tobias Edvardsson (West of Eden), barytonen och violinisten Francis Shaughnessy, sopranen och violinisten Åsa Johansson (SNYKO, Merje Kägu, Kim Larsen) samt alten och cellisten Sanna Källman i koreograferad samstämmighet i färgstarka tolkningar av ouvertyrer från mellanöstern, busslinjer i New York och avantgardistisk rymddisco av Arthur Russell. Allra starkast när Eva Dahlgrens “Ängeln i rummet” landar i svävande innerlighet.
Ingen låtskrivare har format mitt eget skrivande lika tydligt som undergroundvisans härförare Loke Nyberg (Jordbrand, Post, Måns Klang). Vindlande, ordtäta epos om allt från bokstavsbarn till blasfemi. Storslagna manifest för alla eldsjälar, rollspelsnördar, hednadöttrar, freaks och original som aldrig passat in i det normalas definition. Men senaste albumet 11/11 (2011) är fjorton år gammalt och länge var den enda nyskrivna låten en absurd struntsak om en säl och en val som skulle gå på bio. Den spelas förvisso ikväll men också den ångestdrypande uppväxtsskildringen “Pojken som flög”. Det lovar gott inför vårens kommande album Någon form av fri, som såhär på förhand kanske är det album jag mest ser fram emot nästa år.
Med lika delar dramatisk teatralitet, hypnotisk melankoli och gränsöverskridande nyfikenhet tar Shtoltse Lider över uppe i salongen. Precis som namnet insinuerar rör det sig om stolta dikter på jiddisch – skrivna för hundra år sedan av judiska kvinnor som möttes av motstånd men skrev ändå, drivna av konstnärliga visioner och längtan efter frihet. När sångerskan, sopransaxofonisten och pianisten Ida Gillner och violinqintonisten Livet Nord flätar ihop dessa rader på jiddisch med svenska översättningar i bländande, avantgardistiska tonsättningar upphör tid och rum någonstans mellan Frida Hyvönen, Mohlavyr och uråldriga kampsånger.
Det var med längtan att få kontakt med sina finska rötter som Anna Heikkinen började sjunga finsk tango. I spåren efter farföräldrarna sagolandet i Karelen där äppelträden alltid stod i blom. Uppbackad av kompbandet Längtans Kapell – som ikväll består av accordeonisten Sara Luule Fridholm (Volodja, Polia Minorita, Tzeitel), sopransaxofonisten Ida Gillner och stråkkontrabasisten Christopher Andersson Bång (Volodja, Resmiranda, Tzeitel) – sjunger hon både på svenska och finska. Om fönstret med tusen färger och månen som strör silver i rymden. Eldigt, dramatiskt och poetiskt, med det typiskt finska svårmodet ständigt hängandes över sig.
Skivbolagsdirektör och festivalgeneral Livet Nord har spelat mycket ikväll men med Livets Orkester är det hennes filmiskt storslagna kompositioner som står i centrum. Framförda i ett kalejdoskopiskt kollektiv bestående av Livets egen violinquinton, sopransaxofonisten Ida Gillner, accordeonisten Sara Luule Fridholm, pianisten Petra Haraldson (GRÅ), cellisten Sanna Källman och kontrabasisten Anna Holm Ek (Rebekka). Det droppar, porlar, doftar franskt, svävar, snurrar runt, flyger iväg – precis som papperssvalor.
Lika filmiskt storslaget är det när Charlie Brolund ansluter vid pianot, om inte mer. Lika nära som episka berättelser i all sin ödmjukhet. “Stilla natt”-valsande julsånger om långbord där alla får plats. Bröd, vin och grytor med värmande kryddor. Granater och kulor blir gnistrande snöfall. Eller innerliga tröstande kampsånger i tacksamhet mot de som gått före i tiden för alla människors fri- och rättigheter. Bara sådär. Rakt upp och ner utan större gester i filmisk storslagenhet. Och som om inte det vore nog ansluter ännu fler vänner i en sista avslutande tröstpolska. En sextonhövdad praktfull final.
Om det inte vore för att kvällen fortsätter som folkklubb nere i kaféet. Först med stråkduon Ellinor & Leonor och deras personliga tolkningar av traditionella svenska folklåtar. Starkt präglat av deras diametralt olika spelstilar. Hedemorakullan Ellinor Fritz’ trolska fiol med doft av skog och älv och belgienfödda Leonor Palazzos avgrundsdjupa femsträngade cello i det dimmiga gränslandet mellan finrum och inferno. Mustigt, fläskigt och bedårande. “Inga gränser ska de hava” heter det när de förser en gammal dalamelodi med en mer samtida text.
“Jag är inte bara ljudtekniker, jag kan spela också” säger eftermiddagens folkdansinstruktör Fredy Clue med nyckelharpan i famn. I höstas släpptes Traditional Colours i samarbete med den skotskaustraliensiska duon Woodlands, ikväll står duon Bäckafall på egen hand. Tillsammans med gitarristen Hampus Grönberg (Staerna) bjuds det på sprittande busbitar med rötterna i svensk folkmusik och influenser från hela världen. Flyhänta melodier på nyckelharpa, varma gitarrer och haitiska, motstridiga rytmer. Ystert, hjärtligt och otroligt svängigt. Typisk musik att bli glad av.
Kvällen avslutas i en tung svävande meditation mellan Sten Källmans rökigt bluesdoftande tenorsaxofon och Henrik Cederholms effektinpyrda elgitarrer. Visst doftar saxofonen i “Franx” nästan lite afrikanskt och visst gömmer det sig en vals någonstans i bakgrunden men här är folkmusiken under så stark påverkan att det blir något helt annat. Psykedeliskt, ambient, elektriskt, suggestivt. Lika olycksbådande som fridfullt.
Men kvällen är inte slut. En överraskning kvarstår. Som en tidig julklapp förenas alla kvarvarande artister i en repris av “Klappvalsen”. Fioler, saxofoner, gitarrer, nyckelharpor och allsång i en rafflande final där Claes Pihl, KG Malm och ljudteknikern Dante Lärka dansar satan medan andra håller om varandra. Typisk firmafest när ett mysigt, artistdrivet litet skivbolag fyller femton.
Det är fortfarande november men när jag ramlar ut från Aftonstjärnan råder fullkomlig julefrid. De pittoreska kvarteren runtomkring med vy över Karlatornet är som gjorda för att vara kulisser i någon julkalender. Nästa år kanske det rentav utspelar sig på en visfestival på Lindholmen? Bara ett litet tips.
